Det är viktigt att vi röstar om EMU – ja eller nej – och att vi inte vare sig låter bli eller blankröstar. Många säger dock att de inte tänker rösta eftersom de inte har tillräckligt med kunskap.
Ja-sidan talar utifrån sin utgångspunkt och nej-sidan utifrån sin. Om vi röstar ja får vi en tryggare och bättre offentlig sektor. Om vi röstar nej får vi en tryggare och bättre offentlig sektor. Så vad väljer vi?
I mitt tycke är lika svårt att ta ställning till EMU, som det var att ta ställning till EU. Mitt skäl till att rösta nej till EU var: jag vill ha ett samhälle där våra politiker hämtar sina barn på dagis.
Det kan låta som en förenkling av en komplex fråga, men för mig är det ett koncentrat, en buljongtärning, av det jag står för. Detta bär jag med mig även till detta val. Men mitt huvudskäl till att rösta nej är att jag ännu inte vet vad jag tror är bäst. Därför vill jag vänta. Jag vill vänta tills alla utlagda dimridåer lagt sig. Och jag skäms inte det minsta för att jag utrycker min tveksamhet på detta sätt.
När jag ringer till ja-sidans telefonväkteri får jag veta att Sverige idag lever upp till de krav som ställs för att vi ska kunna gå med i EMU. Låg inflation, låg ränta, lågt budgetunderskott och en oberoende riksbank. Tack vare den saneringspolitik som förts sedan 1993 har vi idag ”ordning och reda i de offentliga finanserna”.
Har nedskärningarna i till exempel den offentliga sektorn varit en medveten strategi för att vi ska kunna gå med i EMU? Tanken går osökt till på Arvid, 77 år, vars liv är präglat av tidiga morgnar, hårt arbete och låg inkomst. Nu är han pensionär och stark nog att leva till 100. Så blir han sjuk och en ändlös rad av läkarbesök tar vid. Ingen verkar intresserad av eller ha tid till att gå till grunden. Först när symptomen liknar blodpropp läggs Arvid in. Efter en natts observationer skickas han hem med orden ”det är inget fel på dig, du är en frisk och stark man”.
Nästa attack blir värre och Arvid åker med ambulans till akuten där han och hans fru får sitta i timmar och vänta. De är rädda, de är hungriga och när Arvid behöver gå på toaletten finns ingen personal som kan hjälpa till. Arvid är för sjuk för att gå själv och hans fru är för svag för att bära honom. Och hör och häpna – det finns inte en enda kissflaska att uppbringa. Medan personalen springer runt och letar, kissar Arvid på sig.
Detta är förnedring. Men Arvid tar det personligt och tolkar det som att han är slut som människa och att det nu bara kommer att gå utför.
Utan en stark och envis fru vid sin sida hade Arvid kanske inte överlevt. Han läggs nu in på en avdelning som gör alla de undersökningar som bör göras, och en diagnos ställs. Det visade sig vara en banal infektion som grott och blivit livshotande under de månader som läkarna inte gjort adekvata undersökningar.
Arvid är frisk idag men äldre människor har inte samma återhämtningsförmåga som yngre. Kommer Arvid att kunna återta den styrka han hade innan han mötte en stressad sjukvård?
Så när jag talar med ja-sidans telefonlinje och får höra att 1990-talets saneringspolitik har lett till att Sverige nu kan gå med i EMU, blir jag bestört. Var det detta Arvid riskerade att dö för, frågar jag? Innebörden av det svar jag får är entydigt. Shit happens. Försämrad sjukvård är en del av det pris vi har fått betala för att få ett Sverige som lever upp till kraven för EMU.
Enbart omställningskostnaderna för EMU beräknas till mellan 15 och 18 miljarder. Eftersom det mesta, för det mesta, blir dyrare än vad vi tror kan vi nog räkna med minst 18 miljarder. En gigantisk siffra. För att förstå siffran vill jag omvandla den till urinflaskor (200 kr/styck) eller sjuksköterskor (500 000 kr/år). Men min räknemaskin klarar inte en uträkning där ena talet är 18 000 000 000 kr. Och när jag ska kontrollera stavningen i denna krönika påpekar datorn att det är tre nollor för mycket. Sic!
Ett nej till EMU kan också ses som en signal på att vi inte längre accepterar en ännu mer centralstyrd makt – med politiker utan folklig legitimitet.
När någon försöker få mig att tro att det finns EN sanning eller EN väg att gå så tvärnitar jag. Automatiskt. Livet är inte sådant. Det finns ingen endimensionell sanning och det finns inga entydiga svar.
Men en sak vet jag. Jag vill ha, och agera för, ett samhälle där våra makthavare har praktisk möjlighet att hämta sina barn på dagis. Och faktiskt också gör det. Just nu ser inte jag på vilket sätt EMU skulle föra oss närmare detta samhälle, därför röstar jag nej.
