Det var på många sätt ett historiskt möte som ägde rum i fredshuset i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea förra fredagen. Nordkoreas Kim Jong-un och Sydkoreas Moon Jae-in sträckte symboliskt ut händerna över gränsen och skakade hand innan de omfamnade varandra. För kamerorna var det ögongodis. Tonen i den internationella pressen, som de senaste månaderna allt mer har kommit att påminna om 1950-talets, förändrades direkt. I stället för kärnvapenkrig och planetarisk utrotning var det plötsligt tal om återföring på tyskt vis och Nobels fredspris till Donald Trump.
Flera symboliska handlingar bidrog till intrycket av att det faktiskt var allvar. Inför mötet hade Sydkorea nedmonterat flera av de högtalare som funnits längs gränsen sedan 1960-talet och som har utsatt nordkoreanska soldater för alltifrån nyhetssändningar till sydkoreansk K-pop. Efter mötet lovade Nordkorea att göra detsamma. Kim Jong-un lovade också att ändra tiden i Nordkorea så att länderna ligger i samma tidszon igen.
De två ledarna skrev under ett tresidigt avtal enligt vilket de lovar att verka för fred, icke-aggression, nedrustning av kärnvapen på den koreanska halvön och i förlängningen återförening. Kim Jong-un sade att han är villig att ge upp ambitionerna att göra Nordkorea till en kärnvapenmakt i utbyte mot garantier om att USA och Sydkorea inte invaderar landet, samt att man går med på att avsluta Koreakriget som formellt ännu pågår efter att eldupphör utropades 1953. För Sydkorea, Japan och resten av världen som vant sig vid rapporter om kärnvapentester i princip var och varannan vecka var det ljuva ord.
Fredspris till Trump
Frågan om vem som skulle få äran för framgången ledde till oväntade utspel. Sydkoreas president Moon Jae-in, som tycktes gladast av alla, var snabb med att ställa sig själv i skuggan. I stället lyfte han fram USA:s president Donald Trump som den huvudsakliga orsaken till mötet. Han hyllade presidentens aggressiva retorik och införandet av hårda sanktioner vilka tvingade Kim Jong-un till förhandlingsbordet, och gick till och med så långt som att nominera Trump till Nobels fredspris. Det var märkligt med tanke på att han bara för några månader sedan uttryckt oro för att Trump skulle trigga igång ett krig via twitter.
Finansiella analysinstitut har sagt att Nordkoreas internationella valutareserver förväntas ta slut i oktober under de nuvarande sanktionerna, något som allvarligt skulle hota regimens överlevnad
Många analytiker framhöll att Trumps aggressiva linje faktiskt har gett resultat. Finansiella analysinstitut har sagt att Nordkoreas internationella valutareserver förväntas ta slut i oktober under de nuvarande sanktionerna, något som allvarligt skulle hota regimens överlevnad. Dessutom har trycket på Kina och Ryssland, som står för över 90 procent av handeln med Nordkorea, att införa sanktioner skärpt läget ytterligare.
Men Nordkorea befinner sig också i en starkare position militärt än de någonsin gjort tidigare. Till skillnad från sin far och sin farfar har Kim Jong-un faktiskt uppnått något som de inte gjort, nämligen att göra Nordkorea till en – förvisso liten – kärnvapenmakt. Att han öppnar för förhandlingar nu är inte konstigt med tanke på att det varit Nordkoreas uttalade strategi sedan länge. Vissa hävdade därför att ett fredspris till Kim Jong-un vore mer passande.
Överdrivna förväntningar
Oavsett vems förtjänst det var att mötet kom till stånd är dock risken stor att förväntningarna överdrivs inför det kommande mötet mellan Nordkorea och USA. Trots hyllningskörerna och lovorden är det långtifrån säkert att förra veckans möte kommer innebära några konkreta steg mot fred. Flera analytiker var snabba med att nyansera den rosiga mediebilden. En opinionsartikel av Östasien-experten Jeffrey Lewis hade till exempel den allt annat än otydliga rubriken ”Optimism about Korea will kill us all”. Bland annat poängterade man det faktum att det tresidiga avtalet inte är juridiskt bindande. Det är heller inte första gången som Nordkorea har lovat att avsluta sitt kärnvapenprogram utan att det fått några konsekvenser. Liknande avtal slöts 1994 och 2005. Därtill finns ingen gemensam definition av vad ”denuclearization” innebär.
USA:s linje är dessutom inte så tydlig som Donald Trump framställer den som. Det faktum att man är på väg att lämna kärnvapenavtalet med Iran, som i mångt och mycket innehåller liknande villkor som Trump vill att Nordkorea ska underkasta sig riskerar att underminera hela processen. Enligt Trumps logik kommer det bara att öka trycket på Nordkorea att skriva under ett avtal. Men enligt kritikerna kan det i stället övertyga regimen ytterligare om att kärnvapen är det enda som kan säkra nationens överlevnad. Den nye nationella säkerhetsrådgivaren John Boltons uttalande om att USA följer ”Libyen-modellen” i sin hantering av Nordkorea-frågan lär inte heller lugna det nordkoreanska ledarskiktet.
Risk för eskalering
Risken är att Trump blir besviken när han träffar Kim Jong-un vid det planerade mötet i maj eller juni. Enligt Jeffrey Lewis kan Nordkoreas erbjudande vara löften om att stoppa vissa typer av missiltester i utbyte mot erkännande av Nordkorea som en kärnvapenmakt. Det är långt ifrån vad Trump väntar sig, vilket snabbt kan leda till att situationen eskalerar igen.
Frågan är vad som sker under tiden. I maj ska Nordkorea delta i ett trilateralt möte med Sydkorea och Japan, samt ha ett militärt toppmöte med Sydkorea. Moon Jae-ins första besök i Pyongyang är inplanerat först till hösten. Om inga ytterligare närmanden och utfästelser görs före Trumps möte med Kim Jong-un kan hela processen komma att rullas tillbaka till ruta ett. Det innebär att USA i värsta fall snart riskerar att befinna sig i en ny tvåfrontskonflikt med både Iran och Nordkorea. I bästa fall kan Trump absurt nog komma att bjudas in till Oslo i höst.