På många sätt är det säkert roligare än någonsin förr att vara professionell kulturarbetare idag. Det finns helt nya möjligheter att med små medel distribuera sina verk och snabbt nå sin rätta publik.
Verktygen för att skapa och – till exempel – spela in och klippa på egen hand är fantastiska, att få ut information om ett arrangemang har aldrig varit lättare än via sociala medier, inte heller att hitta annat material att inspireras och influeras av.
Samtidigt är kulturarbetarna som yrkesgrupp inte i någon direkt avundsvärd position. Deras existens hotas från flera håll; resultatet av deras arbete används i allt högre utsträckning utan att de ser röken av någon ersättning och dessutom konkurrerar deras ”varor” med tusentals nya kulturproducenter – amatörer som inte har något behov av att ta betalt för sitt arbete, som rentav gärna kopieras.
Att vara kulturarbetare är att leva i osäkerhet, älskad men ständigt förråd av dem som älskar en mest. Därför är det väl genomarbetade förslag om digitala bibliotek, som Vänsterpartiet presenterade i förra veckan, mycket välkommet.
Det är det hittills mest konstruktiva och genomförbara förslaget på att lösa (en del av) fildelningens gordiska knut.
Förslaget bejakar å ena sidan de möjligheter till fri kulturspridning som teknikutvecklingen öppnat, å andra sidan utgår det från att professionella kulturarbetare måste ha möjlighet att få ersättning för sitt arbete också i framtiden – det ligger även i kulturkonsumenternas intresse. Biblioteksmodellen bygger en bro mellan två legitima intressen. Det är en god socialistisk lösning.
I sin nuvarande form är förslaget dock bara en början. Och jag hoppas att det är en början på att utveckla en vänsterpolitik för fler av nätets dilemman. För de är många. Kulturarbetarnas situation kommer med tiden drabba alltfler yrkesgrupper – journalister sitter redan på samma pottkant – i takt med att fler produkter, digitala såväl som fysiska, blir enkelt replikerbara och i takt med att amatörerna tar större plats.
Det är stora förändringar. Samtidigt finns i teknikutvecklingen möjligheter både för stärkt demokrati och alternativ till kapitalistiska produktionsformer, som kan bejakas. Men då behövs en politik. Idag har nätets roll i våra liv har rört sig från marginalen in i centrum, ändå tar de politiska partierna fortfarande i nätfrågor med tång. Skulle Vänsterpartiet våga skriva en politik för internet – ett nätpolitiskt program – skulle vi bryta ny mark. Det vore strategiskt riktigt och det är politiskt viktigt.
