”Elitfeministerna är en berättelse om den klyfta som uppstått mellan den feministiska eliten och allmänheten, och en beskrivning av var svensk jämställdhet står idag. Och hur den hamnade där.” Så rafflande beskrivs Susanna Popovas bok Elitfeministerna på Bonnier Faktas hemsida.
Susanna Popova i rollen som underdog i strid mot etablissemanget känns ungefär lika trovärdig som Richard Nixons samlade tal. I snart tjugo år har Popova predikat marknadsliberalism, mot fackföreningsrörelsen och – inte minst – antifeminism från piedestaler som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och tidskriften Moderna Tider.
Nu vill hon alltså byta image och framstå som folkets röst mot den dekadenta, akademiska eliten. Uppenbarligen har finten gått hem. Popova har figurerat på DN Debatt, i tevesoffor och radiostudior som aldrig förr.
Det känns en aning oroande, för om boken hade avhandlat någon annan politisk idéströmning än just feminismen hade den förmodligen aldrig ens blivit publicerad. Popova har nämligen ingenting intressant eller kvalificerat att säga om feminismen.
Hon pendlar mellan ett allmänt sluggande mot unga mediala feminister som Linda Skugge som Popova tycker är gnällig och ful (!), och fullkomliga intellektuella haverier som en grotesk jämförelse mellan feminismens och nazismens idémässiga grund.
Men själva huvudmålet med boken är av mer klassiskt högersnitt: att skydda näringslivets intressen mot klåfingriga (socialdemokratiska) politiker. Det är nämligen frågan om könskvotering till bolagsstyrelser som ges störst utrymme i boken.
Av någon anledning har just den frågan kommit att framstå som en av de mest avgörande för jämställdheten idag, så helt tokigt är det ju inte att fokusera på den. Men lite löjligt blir det när Popova på 130 sidor utgjuter sig över hur en ”liten elit” av feminister håller på att ta över samhället, när de hon är ute efter att skydda i första hand är den handfull män som sitter i bolagsstyrelser.
I detta syfte ägnar Popova ett helt kapitel docenten på Handelshögskolan Anna Wahl, som bedrivit feministisk forskning om motståndet mot kvinnor i näringslivets topp.
Wahls slutsatser har bland annat använts som underlag för (s)-märkta ministrars hot om köns-kvotering i bolagsstyrelser. Men istället för en politisk argumentation mot en sådan åtgärd ger sig Popova på själva källan, och angriper Wahls forskning.
Något mer okunnigt och tendentiöst än försöket till sågning av Wahls doktorsavhandling har jag sällan läst. Och eftersom försöket att angripa Wahls forskning på något slags akademisk grund havererar landar Popova bara i en ideologiskt betingad återvändsgränd: Maktstrukturer finns inte i Popovas liberala världsbild, varför all forskning som erkänner sådana per definition blir falsk. Kritiken blir därmed lika relevant som en ateists klagomål på Gud.
Målgruppen för boken är uppenbart de borgerliga kvinnor som på senare tid börjat framföra feministiska idéer i offentligheten.
I syfte att skrämma dessa personer bort från den livsfarliga feminismen slår Popova fast att feminismens idéer rymmer socialistiska slamkrypare som inte kan accepteras av sanna liberaler. Där har hon i och för sig en poäng. Borgerliga feminister trasslar ständigt in sig i besynnerliga resonemang om förhållandet grupp/individ som tydligt illustrerar problemet med att kombinera det liberala rättighetsbegreppet med strukturella makt-analyser. Dessvärre leder inte Popovas resonemang till någon som helst fördjupning i den problematiken. Inte heller lyckas hon presentera någon alternativ förklaring till det faktum att män och kvinnor exempelvis är så ojämnt representerade på maktpositioner, trots att hon ju rimligtvis är medveten om själva sakförhållandet.
Boken är dessutom så full av faktafel och tendentiösa dragningar att man undrar hur förlaget kunnat släppa igenom dem. För att kunna framställa den svenska jämställdhetspolitiken som något riktigt otäckt kallar hon den ”radikalfeministisk” och definierar i sin tur det som åsikten att ”alla män är överordnade alla kvinnor”. Varför alls skriva en bok om man inte är mer insatt i eller intresserad av ämnet än att man lånar sig till sånt trams?
Det är egentligen synd att den här boken är så dålig. Jag håller nämligen med Susanna Popova om en sak: Det borde finnas utrymme för en nyanserad debatt om jämställdhetspolitik och feminism. Att denna bok fått så stort utrymme i medierna kanske ytterst kan förklaras med bristen på mer kvalificerad kritik av feminismen.