Nu är det krig i Gaza igen och bilder som den av BBC-medarbetaren Jihad Misharawi, gråtandes med sin döde elva månader gamla son Omar i famnen, klyver hjärtat inte bara på småbarnsföräldrar utan på kännande människor över hela världen. Bilden letade sig till och med in på Washington Posts förstasida, vilket inte är dåligt med tanke på den uppslutning som Israels krig har i nordamerikansk media och politik.
Under den senaste artilleri- och flygoffensiven har mer än 100 palestinier och tre israeler dödats. Av dessa är flera barn och journalister. FN-organet UNRWA anklagar den israeliska armén för att felaktigt peka ut skolor och sjukhus som platser för raketuppskjutning för att försvara sina attacker mot dessa.
Den gängse bilden på exempelvis CNN, om ett krig mellan Israel och Hamas, är felaktig. Faktum är att Hamas och Islamiska Jihad idag står på olika sidor i maktkampen i regionen efter att Hamas slutit upp bakom Egyptens nya ledning och helt lämnat kontakterna med Assad-regimen bakom sig. Det gör att Hamas idag faktiskt ingår i den av väst uppbackade sfären av stater (Turkiet, Egypten, Qatar med flera) som stödjer den syriska oppositionen. Islamiska Jihad har behållit sina kontakter med Iran och Syrien och spänningen mellan de båda grupperna har på senaste tiden ökat väsentligt. Det har gjort det svårare för Israel att skylla attackerna på ett ”Iran-stött” Hamas, dock har det inte stoppat bomberna från att falla.
Den israelsiska tidningen Haaretz påpekar att Israel, genom att döda Hamas-ledaren Ahmed Jabari, också måste hitta sig en ny ”säkerhetsansvarig” i Gaza, något som inte bör bli så lätt när det jobbet belönas med döden. Dessutom riskerar kriget Israels fredsavtal med Egypten. Ett avtal som redan efter Mubarak-regimens fall ansågs skakigt.
Men oavsett geopolitiska aspekter måste blockaden av Gaza hävas, av humanitära skäl. Raketerna som skickas, skickas i desperation. Ett fåtal har till och med nått huvudstaden Tel Aviv. Isolerade från omvärlden, internt splittrade, ständigt ockuperade och bombade, förnedrade i avspärrningarna och förvägrade en egen stat kämpar palestinierna med näbbar och klor för att bryta status quo och få frågan om en palestinsk stat på dagordningen. På Västbanken försöker president Abu Mazen göra det diplomatiskt med ett FN-erkännande.
En självständig palestinsk stat är det enda som på sikt kan skapa säkerhet för båda folken. Tills detta sker, och det ser ut att vara mycket långt borta, kommer våldet, kriget och dödandet att fortsätta. Det vet också den israeliska sidan. Därför duggar nu förslagen tätt om att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (inrikesminister Eli Yishai i BBC) och ”jämna Gaza med marken” (före detta premiärminister Ariel Sharons son Gilad Sharon i Jerusalem Post). Eftersom förhandlingsvägen är stängd måste fienden utplånas och det ger en mycket blodig logik.
Alla i den svenska debatten, som försvarar detta krig med frågan hur vi själva skulle tycka att det var om raketer damp ned i Stockholm, bör svara på frågan hur de skulle agera om stora delar av Sveriges befolkning hade tvingats på flykt i grannländer och i generationer tvingas bo i fattiga flyktingläger. Om Sverige sedan skulle förvägras självständighet som nation, isoleras från omvärlden och lidit brist på i princip allt som behövs för att bygga ett samhälle. Om varje motståndshandling mot övermakten mötts med minst tiofalt starkare våld, ofta hundrafalt. Om bit för bit av de små delar av land som fanns kvar olagligen ockuperades av bosättare och avskärmades med en stor mur.
Som israelen Gideon Levy – som innan regeringen förbjöd det 2006 varje vecka under 30 års tid reste till de ockuperade områdena – säger, är det bara genom avhumanisering av palestinier som Israels regering kan försvara sitt handlande. Bara genom att betrakta palestinier som icke-människor är det möjligt att försvara militära aktioner där det konsekvent och gång på gång dör långt fler palestinska än israeliska civila.
