Vi vill att alla som kan
ska göra som i tomteverkstan.
Sy och sticka, laga ficka
Alla ska få veta, att det lönar sig att arbeta.
Moderaterna diktar i en julkalender på partiets hemsida den 12 december. Oavsiktligt är det en strålande kommentar till vad Reinfeldts och Schlingmans nya arbetarparti avser att göra med den arbetande befolkningen. Visst kommer fler kläder behöva lappas när låglönesektorn växer. Det är just om detta som a-kassestriden handlar.
Det handlar nämligen inte alls bara om att höja alla löntagares avgifter. Det handlar inte bara om att ersättningen för arbetslösa skall bli lägre efter 200 dagar. Det handlar också om att färre överhuvudtaget kommer få rätt till a-kassa (beräkningsgrunden ändras, så att fler deltidsarbetande hamnar helt utanför och ännu fler får sämre ersättning). Det handlar också om att ännu färre kommer upp i det 80 procents inkomstbortfallsskydd som a-kassan syftar till (eftersom ersättningstaket inte indexeras i takt med lönehöjningarna). Det handlar om finansiering, tillträde och ersättningsnivåer. Det är attack på nära nog samtliga fronter.
En rad dimridåer har spridits för att dämpa missnöjet med denna politik. Regeringen säger till exempel att politiken var känd i förväg, att den fått väljarnas stöd och att effektiva protester därför vore antidemokratiska. För den som studerar tidningsklipp i efterhand är det glasklart att valdebatten bara handlade om en liten del – avgiftshöjningen, och att ersättningen skulle sänkas. Att förlora val har aldrig avhållit moderaterna från att protestera mot regeringspolitik. Gnäll på höga skatter, för höga löner och för hårda miljöregler under mer än 70 års opposition är trots allt kärnverksamheten för de borgerliga partierna.
En annan dimridå är påståendena, bland annat från DN:s Johan Schück om att skattebetalarna betalar för a-kassan. Poängen med denna linje är att knyta a-kassans nivå till skattenivån: när nu regeringen vill sänka skatten, borde också a-kassenivån sänkas. Men a-kassan finansieras genom arbetsgivaravgifterna, alltså direkt med pengar som löntagarna avstått.
Och förstås: den sista dimbarriären är regeringens huvudmotivering för att sänka a-kassan: påståendet att det skall ge fler jobb. I själva verket förstör sänkningen möjligheten för många människor att ta vissa arbeten, som säsongsarbeten, korttidsvikariat, deltidsjobb och olika former av flexibla jobb, och uppmuntrar till att ha flera jobb. Det blir förstås ännu märkligare när vi vet att regeringen vill se fler tillfälliga anställningar: det kommer inte alls ”att löna sig” att ta sådana jobb. Samtidigt som de ökar osäkerheten vill de alltså försämra skyddsnäten. Det finns ingen logik i detta, om man inte inser vad det verkliga syftet med a-kassesänkningen är.
Fredrik Reinfeldt försvarade ofta a-kasseförslaget under valrörelsen med att det bara var ”en liten del” av ett större paket. Det stämmer. A-kassesänkningen är en del i regeringens önskan att skapa en låglönemarknad. Regeringen vill se fler jobb inom typiska låglönebranscher, i hotell och restaurang, i städbranschen och andra tjänstesektorer. Det är för att göra låglöneyrken attraktiva, som a-kassan sänks.
LO har, lite tvekande, börjat samlingen mot denna politik. Läget, bara 88 dagar efter den borgerliga valsegern, är inte idealiskt för en total konfrontation. Men med tiden kommer möjligheterna öka. När väl avgiftsökningen till a-kassan slår igenom kommer det märkas i plånboken. När väljarna dessutom upptäcker att det inte blir någon tusenlapp extra i jobbavdrag, kan de konstatera att de inte fått mycket för att ha offrat a-kassan.
Om detta blir det strid. /Aron Etzler
