Opinion 02 maj, 2015

Första maj ger bränsle att fortsätta kampen

Jonas Thunberg, chefredaktör för tidningen Flamman, höll huvudtalet då 1 maj firades i Degerfors. Inget annat mål än full sysselsättning är värdigt en vänsterregering, konstaterade han bland annat i sitt tal. Här följer hela talet.

 

Tack för inbjudan till att första maj-tala i denna veritabla vänsterbastion, Degerfors. Det hedrar och ska göra mitt bästa för att inte svika ert förtroende. Jag har faktiskt släktband inte så jättelångt härifrån visade det sig när jag berättade för min far att jag skulle åka hit. Min farfar föddes i Långban och farfars far i Stora Lönnhöjden. På grund av industrialisering och urbanisering känns Sverige som ett litet land ibland, där många har släktkopplingar till många orter.

Jag minns mitt eget första första maj-tåg som om det var igår. Det var 1989, jag var 16 år och nybliven kommunist – ja, det hette så på den tiden. VPK och KU Storstockholm arrangerade ett demonstrationståg i Kungsträdgården. Jag hade aldrig varit där tidigare och jag var ännu inte organiserad någonstans. Jag och min kompis Mats från idrottsklubben gick dit, båda nervösa och vi visste inte vad skulle förvänta oss. Vad jag upplevde den dagen förändrade och definierade troligen mitt liv, på gott och ont. Som ni alla vet är ett liv i vänsterpolitikens tecken inte alltid en dans på rosor. 

Vi började med att delta på det årliga högtidlighållandet av de svenska Spanienfrivilliga vid La Mano-monumentet på Södermalm. Jag tyckte som 16-åring, och tycker än idag, att de är de största hjältar Sverige någonsin skådat. Att vid ett så tidigt stadium se fascismens fara och viga sitt liv åt att bekämpa den med vapen i hand är ingen självklarhet. Långt ifrån. 

    Mats och jag var rörda av talen och diskuterade vilt på väg till samlingsplatsen för demonstrationståget som skulle gå mot Kungsträdgården. När en äldre man bad oss att gå i fanborgen och bära var sin fana visste vår stolthet inga gränser. Vi, kompletta nykomlingar, skull få bära varsin av de vinröda fanorna. Det kändes nästan overkligt spännande. Först många år senare förstod jag att att vi fick bära fanan bara därför att det saknades folk. 
    Men sedan den dagen är jag för evigt fast i det politiska engagemanget – den som verkligen förstått sakernas tillstånd kan inte sedan få det osett. Det är – om man vill – medvetenhetens förbannelse. Eller mer positivt uttryckt – en välsignelse att för evigt kunna se verkligheten bakom makthavarnas ord om demokrati och frihet medan de arbetslösa, tiggarna, krigens offer, miljöförstöringen och kvinnoförtrycket radas upp inför ögonen. Och med det kommer plikten att försöka göra något åt det. Idag, den första maj känns den plikten inte alls tung. Över hela världen samlas sådana som vi, i massiva demonstrationståg för en bättre och rimligare värld. Det känns tryggt. 
    När Mats och jag sedan gick i tåget var vi båda chockade av hur stort det var. Vi hade hört att vänstern i princip var utraderad – våren 1989 rådde Fukuyama-feber över hela landet, ni vet den amerikanske filosofen som likt Candides lärare i Voltaire bok hävdade att historien hade nått sitt slut – sin höjdpunkt. Något bättre och mer avancerat än västerländsk kapitalism var omöjligt att tänka sig – och när vi såg tusentals efter tusentals människor välla fram i tåget fick vi nypa oss i armen. Vänstern fanns ju visst!
    Sedan den dagen har 1 maj varit en dag av stolthet, tillhörighet och framtidstro. På 1 maj känner jag mig stolt över att tillhöra en rörelse som har kämpat för människans rätt i mer än 100 år. Jag känner att jag hör till, för aldrig ser vi annars så många vänsteranhängare på en och samma plats. Och jag känner framtidstro, för när de röda fanorna smattrar i vinden – i bästa fall mot en klarblå himmel och strålande sol – då känns det för en dag som att jorden redan blivit vår. Att vi faktiskt kan vinna. Att vi tillhör framtiden. På första maj ser vi framåt, även när den politiska vardagen är motig.

Kamrater, första maj ger oss bränsle att fortsätta kampen ett år till.

Kamrater, 1 maj är inte en allmän politisk vänsterdag. 1 maj är arbetarklassens dag. Jag säger det igen – det är arbetarklassens dag. Varför är just detta viktigt att betona i dagens politiska klimat? Jo, för att det är ett begrepp och ett perspektiv som försvinner mer och mer, både från den politiska debatten i allmänhet och – faktiskt – också från det vi kallar vänsters vokabulär. 
Vi får inte glömma att tala om klasser och klasskampen. De orden är vår historia, bakgrund och identitet – vårt skelett om man så vill. Utan den är vi vilsna, utan kompass, och kan hamna var som helst i politiken. Vi vet idag att det finns många aspekter av samhället som de orden inte täcker in men det är ingen anledning till att överge dem. 
    Hur kan man sammanfatta klasskampen? Ett sätt är att tala om kampen om överskottet. Det sätter fingret på att det i alla tider har det funnits en kamp om det sammanlagda överskottet av de producerade varorna och tjänsterna i samhälle. På feodaltiden betalade bonden dyrt med sin arbetskraft – också i Sverige även om de svenska bönderna var fria i jämförelse med till exempel de livegna franska bönderna. Idag betalar de arbetande med stora delar av värdet av sitt arbete som går till andras privata vinster. 
    I Sverige har vi ju till och med sett till att skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg går till att öka det privata kapitalets vinster – en variant som inte ens USA har infört. Till och med på denna basala – offentliga – nivå går arbetet förlorande mot kapitalet. 
    Det borgarna kallar skattetrycket – det vi kallar skatteuttaget har sänkts från 60 procent på 1990-talet till lite mindre än 50 procent idag. Det är väldigt mycket pengar som genom direkta skattesänkningar och olika ”avdragslösningar” (jobbskatteavdrag, RUT, ROT osv) har flyttats från det offentliga till det privata. Det ger enorma konsekvenser i vår offentliga sektor och det är framför allt här vi ska söka orsakerna till underbemanningen i sjukvården, äldrevården och till och med de höga arbetslöshetssiffrorna. 
    Det är sån omfördelning av överskottet som den borgerliga regeringen har sysslat med i åtta år och som – det ska erkännas – socialdemokratiska regeringar till viss del började med redan på 1990-talet.

Kamrater, det är dags att bli tydligare med att skattehöjningar krävs för att allas välfärd ska kunna garanteras!

Kamrater, en vänster utan klassperspektiv är inte en vänster överhuvudtaget. Det som definierar oss som vänster är vår grundsyn om motsättningen mellan arbete och kapital. Även om vi inte talar om klasserna så existerar de, likväl. De som arbetar och de som äger har olika intressen och står på olika sidor i kampen om överskottet. 
Vad händer i ett samhället där klassmotsättningar sopas under mattan? Motsättningarna tar sig andra uttryck. Istället för att vända sig mot den rikaste procenten som äger hälften av jordens resurser för att se var resurserna tar vägen vänder sig många frustrerade svenskar idag sig mot flyktingar och invandrare och menar att de är ansvariga för den allt sämre välfärden och den höga arbetslösheten. 
    I ett läge där ojämlikheten i Sverige och världen konstant ökar – den franske ekonomen Thomas Piketty talar om att vi snart är tillbaka på 1800-talets nivåer – talas det mer och mer om invandringens kostnader. Det är bland annat resultatet av frånvaron av klass i politiken. När partierna trängs i mitten och inte tar sin utgångspunkt i människors vardag söker många människor andra – felaktiga – lösningar på krisen. 
    Så har det varit i alla tider. När kapitalismen krisar utmanas den av olika krafter. Och vänstern måste komma ihåg att den inte är ensam om att utmana status quo. Fascismen finns där också, redo att servera sina enkla lösningar, sina syndabockar och sitt människoförakt.
    Kamrater, vi ska inte sticka huvudet i sanden. Vi vet att idag tilltalas delar av arbetarklassens väljare av Sverigedemokraternas budskap om att det är ”invandrarnas fel”: arbetslösheten, de låga pensionerna, brottsligheten, fifflet i samhället. Allt sätts på kontot för människor som kommit till Sverige från andra länder. Också här i Degerfors – på klassiskt röd mark – röstade 16 procent på Sverigedemokraterna i senaste riksdagsvalet. 
    Vi vet att det dom säger inte är sant. Men har vi varit tillräckligt tydliga med vad våra lösningar är? Har vi talat tillräckligt om problemet med fattigpensionärerna? Har vi sett de arbetslösa unga pojkarna – som det oftast handlar om när det gäller Sverigedemokraterna – på landsbygden som en resurs för samhället? Har vi tagit deras oro på allvar? Jag säger inte att detta ensamt skulle lösa problemen med rasismen i samhället. Men det är en förutsättning för att börja göra det. 
    Jag vill hävda att vänstern i stor utsträckning inte har gjort det hittills. 
    Vi har inte tillräckligt fokuserat på en välfärd för alla och pensioner att leva på. Vi har inte tagit människors oro för arbetslösheten och sjukförsäkringarna på tillräckligt allvar. Vi har inte tillräckligt kunna stilla människors oro för framtiden och vi har inte kunnat erbjuda en politik som de känner igen sig i och vill se genomförd. Där har vänstern sin största utmaning i framtiden.
Det är bra att vänstern lyfter fram att alla måste arbeta på lika villkor i Sverige men det kan göras ännu tydligare. När Alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet öppnade för arbetskraftsinvandring i icke-brist-yrken, och dessutom gjorde arbetstagarna beroende av sina arbetsgivare, skapade de ännu en möjlighet för lönedumpning i Sverige. Den som är beroende av sin arbetsgivare för att få stanna i landet kräver inga kollektivavtal. Det säger sig självt. 
    Sverigedemokraternas enkla svar lever på människors oro och rädsla. Därför är det bästa svaret på deras utmaning att bygga ett starkare, tryggare och rättvisare samhälle. Ett samhälle där pensionerna går att leva på och där unga kan få ett jobb, oavsett var de bor i Sverige eller vilken bakgrund de har. Vänsterns lösningar alltså. Det handlar om att förmedla det budskapet på ett riktigt sätt. Det är inte enkelt men det är vår skyldighet att försöka. Alternativen förskräcker.

Kamrater, det första steget i att mota Sverigedemokraternas framfart i svensk politik är en tydlig politisk satsning på trygghet, arbete och välfärd.

Kamrater, även om det kan tyckas som att vår samtidsdebatt stundtals är radikal är den det bara i de frågor som den brittiska sociologen Anthony Giddens en gång rekommenderade Tony Blairs New Labour att vara det: att i princip acceptera nyliberalismen men att påvisa sin skillnad mot högern i frågor som inte rör ekonomin direkt och som inte kostar pengar, identitet och moral. 
    Alla partiers ideologier – utan undantag – förskjuts åt höger och samhällsdebatten blir därefter. Den som vill ett annat samhälle hånas och minsta skattehöjning nagelfars av media och omgivning som vore det rena revolutionen. Hela det samhällsbygge och den välfärdsutbyggnad som har skett under efterkrigstiden förklaras som omöjlig att göra om. Samhället och politiken kan idag inte ens tänka sig att bidra till att de byggs fler bostäder. Om Dagisreformen inte hade genomförts på 1950- och 60-talen hade den idag förklarats som omöjlig. Nu gäller inte kollektiva lösningar längre, skattesänkningarnas tid som lösning på allt har präglat de senaste åtta åren med Alliansregering. 
    Vi har en socialdemokratisk regering som trots goda omfördelande ambitioner i budgetarbetet och faktiskt några skattehöjningar inte klarar av att gjuta hopp i landet, inte kan skapa framtidstro och inte lösa samtidens stora sociala och miljöproblem. 
    Det är lätt att hamna i en position som alltid klagar på socialdemokratin, vad de än gör. Men det har varit annorlunda! 
    Jag tog med mig Arbetarrörelsens efterkrigsprogram hit idag. Det färdigställdes 1944 av socialdemokrater under ledning av Ernst Wigforss. Det programmet skulle idag hudflängas som sovjetiska tankegångar av programledarna på Agenda och borgerligheten. Långt in i socialdemokraternas egna led är tankegångarna idag helt främmande. Ja, till och med i Vänsterpartiet skulle de uppfattas som för radikala att gå till val på.

De tre huvudpunkterna i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram är:

1. Full sysselsättning
2. Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard
3. Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet.

Smaka på de kraven igen. Se på språket och fundera på om det finns en enda politisk kraft som driver de kraven idag. Fundera på hur de skulle tas emot om de drevs idag.
    Två citat från prrogrammet:

”Till dessa mål hör att varje samhällsmedlem får möjlighet till nyttigt arbete. Ingen arbetsför man eller kvinna skall mot sin vilja behöva vara utan sysselsättning längre tid än som erfordras för övergång från en verksamhet till en annan samt för utbildning och omskolning.”

”Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsen och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraft och materiella produktionsmedel.”

1944 kunde samhället sätta – och på relativt kort tid också uppnå – så högt ställda mål. Varför skulle det behöva vara annorlunda idag? Vi har idag mer och bättre teknik, mer kunskap och bättre förutsättningar för att genomföra en sådan politik. Istället går utvecklingen i motsatt riktning. Varför skulle de vara omöjligt med full sysselsättning? Det som saknas är politisk vilja. 
Jämför också Efterkrigsprogrammets målsättning med Löfven-regeringens målsättning om EU:s lägsta arbetslöshet. Mer än så ska man kunna kräva av en socialdemokratisk regering värd namnet. Här finns också mycket mer för vänstern att göra, kampen mot arbetslösheten måste högre upp på dagordningen.

Kamrater, det är dags för en politik som sätter kampen mot arbetslösheten i första rummet. Inget annat mål än full sysselsättning är värdigt en vänsterregering!

Kamrater, Sverige byggdes starkt genom en stark industri och en stark offentlig sektor. Inte genom låglönejobb inom tjänstesektorn. Det här insåg en gång i världen också borgerligheten. Den gamle högerledaren Gösta Bohman brukade säga att ”en ekonomi kan inte fungera om vi försöker leva på att tvätta varandras kläder”. Den före detta chefsekonomen för TCO, Roland Spånt, har i en rad intressanta artiklar pekat på hur fel den moderna borgerligheten har i sin skattemässiga gynnande av lågproduktiva tjänstearbeten på bekostnad av bygg-, industri- och välfärdsjobb. Effekterna på ekonomin uteblir. Arbetslösheten biter sig fast.
    Kvar blir alltså den ideologiska värderingen av hur skattepengarna bäst ska användas. När fritidsgårdar läggs ned, lärare får sämre betalt och äldrevården förfaller är det då så konstigt att det finns politiker som vill prioritera det före att vissa ska få halva priset på städhjälp hemma och barnpassning? De pengar, som de slipper betala i skatt, skulle ju kunna ha gjort bättre nytta någon annanstans.
    Det är viktigt att den svenska industrin får en regering med en industripolitik värd namnet. Också här är det viktigt att regeringen vågar satsa rejält på byggandet av nya bostäder, investera i infrastruktur och välja bort den borgerliga vägen. En stark offentlig sektor och en stark industri är inte varandras motsatser, på många sätt förutsätter de varandra.

Kampen mot den europeiska – och svenska – åtstramningspolitiken är vänsterns viktigaste politiska uppgift just nu. Den går in och förstärker alla andra problem, som den växande rasismen, arbetslösheten och löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Vad vi ser med vänsterns framgångar i Grekland, Spanien och Irland är starten på ett folkligt uppror mot eliten och den ekonomiska politik som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har fört de senaste decennierna. 
    Vänsterns budskap måste vara ett tydligt alternativ – med massiva satsningar från samhällets sida för att få hjulen att rulla igen. I denna avgörande fråga syns ännu ingen stor skillnad mellan Stefan Löfvens S-MP-regering och Fredrik Reinfeldts Alliansregering.
    I Grekland och Spanien är idag mer än 50 procent av ungdomarna arbetslösa. De emigrerar i massor för att hitta arbete. I Sverige är arbetslösheten lägre men vi har också här mycket stor ungdomsarbetsöshet. I mars i år var den 23 procent. Ungefär var fjärde svensk ungdom som söker arbete står alltså utan. 
    Det här är vänsterns största utmaning just nu. Att lansera en ekonomisk politik som faktiskt gör skillnad för människor. Som skapar arbete åt alla, en lön att leva på och en välfärd åt alla. Det här ansågs under lång tid vara självklarheter i stora delar av Europa men är det inte längre. 
    För att åstadkomma detta krävs att vi i samhället börjar prata om skattehöjningar igen. Det krävs att vi börjar se statens roll i ekonomin som aktiv och inte bara en passiv betraktare som ”kan skapa förutsättningar för företagande”. Det krävs att samhället börjar spendera i stora satsningar på bostadsbyggande över hela landet, satsningar på infrastruktur och på omställning till ett hållbart ekologiskt samhälle.

Kamrater, kampen mot åtstramningspolitiken är vår tids viktigaste politiska fråga!

Det är första maj och första maj är också den internationella arbetarklassens högtisdsdag. Vi måste börja våga tala om imperialismen och krigen igen. Vi måste brännmärka de senaste decenniernas krigspolitik i mellanöstern och Afrika – den så kallade humanitära imperialismen har lett en hel region in i absolut kaos, instabilitet och elände. 
    Från det tidiga 1990-talets Afghanistankrig till det särskilt förödande Irak-kriget 2003 och det senaste fiaskot i Libyen 2011 har resultatet av de USA-ledda anfallskrigen för regimskifte varit katastrofalt. Det katastrofala kriget i Syrien – från början med massiv inblandning av stater utifrån – har också förvärrats av de tidigare krigen i regionen. 
    Vänstern måste vara en kraft för fred och säkerhet. Det är inte vänsterns uppgift att verka för fler krig i en region nedstörtad i eviga krig. Hyckleriet i att kriga tillsammans med medeltida diktaturer som Saudiarabien mot andra länders regimer för demokrati måste avslöjas. Här behövs en modig vänster, som i konfliktsituationer står upp för långsiktiga förhandlingslösningar och kamp för en fredlig samvaro istället för den rådande krigspolitiska doktrinen. 
    Det blåser hårt för den som går emot den rådande krigshysterin. När jag själv ställde upp i P1:s debatt med vänsterdebattören Andreas Malm om Libyen-kriget kändes det som jag var i princip ensam i Sverige om att ifrågasätta riktigheten i kriget. En massiv majoritet i riksdagen stod bakom krigsinsatsen, endast Håkan Juholt uttryckte viss tvekan, något som snabbt utnyttjades för att ytterligare försvaga hans utsatta position. En ”support our troops”-anda spreds i Sverige av de stora massmedierna. 
    Nu är det tyst bland de som hetsade fram kriget. En auktoritär men fungerande stat har störtats och ersatts med fullständigt kaos och inbördeskrig. De mest reaktionära rörelserna som existerar i området, IS och Al Qaida, har fått starkt fotfäste och torterar och förslavar människor av annan tro eller härkomst. Infrastruktur är slagen i spillror. Vem tar politiskt ansvar för Sveriges medverkan i detta? Vem tar lärdom till nästa gång krigstrummorna ljuder?

Kamrater, det är dags att säga tydligt nej till krigspolitiken!

Allt det som vi EU-motståndare varnade för inför EU-omröstningen har blivit sant. En del saker har blivit värre än till och med vi kunde föreställa oss. ”Det demokratiska underskottet” är monumentalt och så illa är det nu att Tyskland och byråkrater från ECB och IMF styr andras länders ekonomiska politik med diktat. Vanliga medborgare har i princip ingen påverkan på viktiga politiska beslut som fattas i Bryssel. 
    Det står nu klart för alla sansade bedömare att en en politisk och ekonomisk union utan gemensamma regler kring socialförsäkringar, arbetslöshetsersättningar, löner och pension är en omöjlig tanke. Det leder inte bara till lönedumpning och framväxten av ett nytt extremt låglöneproletariat som reser från land till land med erbjudandet om billigast möjliga arbetskraft utan också till obalanser i hela den europeiska ekonomin med extrema kriser i länder som Grekland, Irland och Spanien som följd. Att länder som Rumänien fullständigt struntar i sitt sociala ansvar för sina medborgare leder till att det nu finns mer än 4 000 tiggare över hela Sverige. Snart finns inte en enda plats kvar utan tiggare utanför den lokala mataffären. Att det är något fel på ett ekonomiskt och politiskt och ekonomiskt system som skapar den typ av extrem fattigdom borde vara klart för alla. Ändå handlar samhällsdebatten inte alls om vad vi ska göra åt grundproblematiken – fattigdomen och den extrema kapitalismen.
    Dessutom – där EU faktiskt skulle kunna spela en positiv roll vägrar de politiska ledarna bestämt att göra det. Inför en flyktingkatastrof av gigantiska mått satsar EU på att stänga sina gränser och låter några få medlemsstater ta allt ansvar för flyktingmottagandet. Erbjudande om skydd för flyktingar från krig och förtryck är en angelägenhet för alla EU-länder men istället handlar diskussionerna om hur Fästning Europa ska tätas till ännu mer. Och under tiden dör båtflyktingarna på vattnen mellan Afrika och Italien. 
    Den vänster som säger sig vilja utveckla EU till en union med kamp för sociala rättigheter som huvudmålsättning har minst sagt mycket att bevisa. Finns det ett enda sådant progressivt förslag att ta ställning till i en politisk församling? Finns det någon politisk kraft som skulle kunna genomföra en keynesiansk ekonomisk politik mot arbetslösheten med ECB som motor? Jag kan inte se en tillstymmelse till sådana konkreta förslag. Och med tanke på att sådana beslut – om att förändra hela unionens inriktning – måste fattas med konsensus. Kan det sägas vara realistiskt?
    Istället bör vänstern återgå till en tydlig EU-motståndslinje där utträdeskravet drivs aktivt. Det finns ingen anledning att så långt efter folkomröstningen ligga lågt med politiska krav av taktiska skäl.

Kamrater, vänstens EU-motstånd måste vara tydligt!

Kamrater, nu flyger USA-imperialismens flygvapen över Norrbotten. Av vår neutralitet och alliansfrihet finns snart inget alls kvar. Likt historien om skräddaren så bidde det till slut ingenting. Av den anledningen driver nu Nato-anhängarna upp sin argumentation och hävdar att vi lika gärna kan gå med, för att så att säga njuta av fördelarna när vi redan har nackdelarna. Här måste vänstern våga sig på ett klart och tydligt: nej! Nej till det så kallade värdavtalet som tillåter Natotrupper på svensk mark och nej till utredningen om Nato-medlemskap som borgarna nyss tvingade fram av S och MP i försvarsöverenskommelsen. 
    Till sin kampanj lägger nu borgerlig massmedia massiva överdrifter om ryskt hot mot Sverige, senast i veckan lyftes en brittisk så kallad expert fram i Dagens Nyheter som ansåg ”att Ryssland kan ingripa militärt mot Gotland inom två år”. De här uppgifterna prövas inte kritiskt utan förs vidare av tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som sanningar. Propagandan har ett syfte och det är att dra in Sverige i Nato. 
    Men ett Nato-medlemskap är det sista som Sverige behöver idag. Just på grund av de skärpta motsättningarna mellan Ryssland och Nato är det viktigt att det finns länder som inte är indragna i den direkt konflikten vid krigshot. Rysslands uppfattning om att bli inringade av Nato – något Reagan lovade Gorbatjov inför murens fall aldrig skulle ske om Rysslands släppte greppet om sina satellitstater – skulle förstärkas ytterligare och Sverige skulle bidra till ökade spänningar i regionen. Rädslan av att bli utpekade som Putin-megafoner får inte hindra oss att säga som det är. Det är för tillfällets borgerlighetens strategi att använda sig av Kalla krigets retorik igen. 
    Den som inte vill inordna sig under USA-imperialismens intressen och Natos fålla är per definition för Putin-regimen. Men det är alls inte sant. Det går utmärkt att påpeka det okloka i dagens expansionspolitik från Nato sida samtidigt som man kritiserar Putins regim för annekteringen av Krim och inblandningen i konflikten i Ukraina. Vänstern måste vara modig nog att ta den debatten, ingen annan kommer att göra det.

Kamrater, vänstern är den viktigaste kraften i kampen mot Nato-medlemskap!

Kamrater, kapitalismen är ohållbar i längden. Rovdriften på människor och miljö är nu så stor att om den inte stoppas hotas vår möjlighet till överlevnad på den här planeten. Och Fukuyama kommer att få fel fler gånger – igen och igen och igen kommer upproren mot det rådande att skaka eliten. Historien är inte slut. Vi lever inte i den bästa av världar. 
När jag står och talar för er här idag känner jag samma glädje i bröstet som jag gjorde den där lite mulna 1 maj-dagen 1989. Jag känner att i hela Sverige och över hela världen så finns det människor som tänker som vi. Att människovärde går för pengars rätt. Att de som arbetar ska vara de som styr utvecklingen i samhället. Att alla ska ha samma möjligheter att utvecklas och ha samma rättigheter i samhället.

Kamrater, leve 1 maj! Leve socialismen!

Rörelsen 18 januari, 2025

Den präktiga vänstern är en myt

”Fuck kukväldet + Ebba” på ett plakat i Vänsterpartiets förstamajtåg mellan Möllan och Slottsparken i Malmö på första maj. Partiledare Nooshi Dadgostar (V) var huvudtalare i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Läs mer

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Läs mer

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.

Kultur 18 januari, 2025

Där vägen tar slut tar livet vid

I den nya dokumentärfilmen ”Vägen till ingenstans” skildras livet längs en isolerad grusväg norr om Kiruna. Foto Kalle Niia

Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.

Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Läs mer

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.

Veckobrev 17 januari, 2025

Har alla partier blivit konservativa?

Magdalena Andersson (S), Daniel Helldén (MP) och Nooshi Dadgostar (V) i riksdagen i november 2024. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Såg du veckans partiledardebatt i riksdagen?

Antagligen inte, för den sändes under arbetstid i onsdags. Jag blev dock inbjuden att kommentera den i SVT (tre timmar in), och även om den var sömnig – de hade väl knappt hunnit smälta julmaten – sade den intressanta saker inför valrörelsen.

Här kommer mina iakttagelser.

1. Det är ekonomin, dumbom

Magdalena Andersson gick hårt åt regeringens hantering av ekonomin. Usel tillväxt, massarbetslöshet och konkursrekord – det här är verkligen en svag punkt för Tidögänget. Och även om kulturkrig om mångfaldsprogram i brandkåren får mycket uppmärksamhet, är det ekonomin som vinner val. 

Därför lät Nooshi Dadgostar som en klassisk socialdemokrat, när hon förklarade hur viktigt det var med ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”. Frågan är hur tydliga reformer vänstersidan kan lova, med tanke på att Magdalena Andersson precis kommit överens om en stram finanspolitik med högern.

2. Småpartierna fokuserar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att lägga allt fokus på profilfrågorna välfärd och klimat. Hellre få ett ja av Socialdemokraterna än nej på allt. Vissa tycker säkert att småpartierna även borde ta värderingskamperna, men om S har bestämt sig och belönas av väljarna, så är detta den enda möjliga strategin för att få inflytande.

Därför är det helt rätt att kritisera SD för att svika arbetare, snarare än att kalla dem rasister. När någon säger ”vi gillar inte invandrare” så är inte ”ni gillar inte invandrare” ett effektivt argument. Alla väljare vet det, men behöver påminnas om att SD är ett elitparti som alla andra till höger.

3. Konservativ hegemoni

Det betyder att de flesta partier är överens, eller tänker inte invända, om migrationen, brottsligheten och försvaret. Där kommer Sveriges linje att ligga fast i några år. Lägg till den strama finanspolitiken så blir slutsatsen att om inte vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna vinner mark på kongressen i maj – så kommer vi att få en kombination av konservatism och nyliberalism oavsett vem som vinner nästa val. Det är dystert, som Mathias Wåg precis skrev i en analys av den blå socialdemokratin.

När till och med fackhataren Jeff Bezos har krävt att Washington Post, som han äger, ska bli bättre på att representera glesbygdens arbetare så vet man att något är lurt. Det krävs mer än ord för att vara folklig.

Kultur 17 januari, 2025

Fyra år för sent

Biden med Khalidi under armen under en bokrea i november. Foto: Jose Luis Magan/AP.

Palestinas främste historiker erbjuder en välkommen motbild till den gängse rapporteringen om konflikten. Men med Gaza i ruiner tyder det mesta på att lärdomarna kommer för sent.

När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).

Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.

Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.

Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.

Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.

Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.

Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.

Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.

Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.

Läs mer

Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”

Kultur 17 januari, 2025

Helyllepojken som gick in i mörkret

Filmskaparen David Lynch har gått bort, 78 år gammal. Här fotograferad 2010 i Oslo. Foto: Berit Roald / NTB.

David Lynch var motsatsernas man – en lekfull absurdist som inte vek för det skrämmande. Han var ett naivt charmtroll in i det sista, skriver Charlotte Wiberg.

Vi visste redan att utsikterna för ytterligare en film inte var goda. David Lynch var 78 år gammal och den rökning han alltid njutit så mycket av hade gjort honom så sjuk att han inte kunde lämna sitt hem.

Ändå verkar det på något sätt osannolikt att han nu faktiskt har dött. En förvuxen pojke med rufsigt hår som aldrig riktigt verkade bli gammal.

Och naturligtvis höll han humöret uppe i det längsta. Så sent som i augusti hävdade Lynch att han aldrig skulle gå i pension. Sådan var han – en ständig optimist. Men en optimist som med sin konst närmast konstant rörde sig i mörkret. Någonstans i denna motsägelse uppstod en alldeles egenartad konstnärlig uttrycksförmåga, och en överflödande kreativitet som gestaltade sig inte bara i film, utan också i musik och måleri.

I biografin Drömvärldar berättar Lynch om hur han som pojke cyklade runt i småstaden Boise och såg hur det lyste hemtrevligt i vissa fönster, medan andra befann sig i olika stadier av mörker. ”Från de husen fick jag en känsla av att saker pågick som inte var trevliga. Jag grubblade inte över det, men jag visste att det pågick saker bakom dörrarna och fönstren.”

Nej, David som var en glad helyllepojke i femtiotalets USA grubblade inte. Men i sina filmer är det just de dörrarna och fönstren som han öppnar och tittar in genom. Där finns Frank och Dorothy i Blue velvet, Bob i Twin Peaks, the Mystery Man i Lost highway, the Lost Girl i Inland empire. Skrämmande, lidande figurer, ofta i bjärt kontrast med en vykortslik idyll med hygglig men naiv befolkning.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp.

”Varför finns det så mycket lidande i världen?” utbrister Laura Derns rollfigur Sandy i Blue Velvet. Lynch var nu inte den politiska konstnär som försökte förklara sociala problem, men ändå kunde han ibland med sina mardrömslika gestaltningar belysa dem ganska precist. Det är ingen tillfällighet att hans allra mest skrämmande figur, en gestalt alltför hemsk för att få framträda tydligt, befinner sig i Mulholland Drive bland soporna på baksidan av en diner i Hollywood, som en hemlös och bortkastad person – helt enkelt ett förkroppsligande av total fattigdom.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en sällsynt dålig idé. Eraserhead är en abstrakt film med hög ångestnivå. Lynchs karriär innehåller mer förhållandevis konventionella filmer, som Elefantmannen eller The Straight story men mot slutet kom han tillbaka till den totala ångesten med Mulholland Drive och det abstrakta med Inland empire. Den sistnämnda filmen från 2006 kan karakteriseras som en tre timmar lång surrealistisk skräckfilm som gjordes med handhållen digital kamera, ett briljant långfinger till allt vad lyxproduktion och manusregler heter.

Men allt dess mörker och kaos kommer, om man ska tro vad Lynch själv hävdat, ur ett avklarnat sinne som hållit sig sunt med hjälp av transcendental meditation, något han under närmast hela sitt vuxna liv sysslat med. Återigen framträder en stark kontrast mellan något rofyllt och positivt och det mörker som ändå emanerar ur det. 

Vid sidan av det konstnärliga arbetet finns David Lynch Foundation, en stiftelse som ägnar sig åt transcendental meditation. Året efter Inland empire åkte regissören till Tyskland med sin guru med planer på att upprätta ett TM-universitet i Berlin. Lynch höll ett föredrag inför tyska ungdomar om hur han ville skapa ett nytt och starkt Tyskland – gurun uttryckte det som ett unbesiegbares Deutschland, ett ”oövervinnerligt Tyskland”, och den vid denna historiska tidpunkt självklart antifascistiska publiken som kände vibbar från Tredje riket gick i taket.

Men Lynch lät sig inte avskräckas utan avslutade med ett hurtigt ”Låt oss djärvt marschera mot en glänsande, ljus framtid!” Det är förstås otroligt komiskt. Men att David Lynch trodde på meditation som ett sätt att förändra samhället till det bättre avslöjar ju en nästan oförlåtlig politisk naivitet. Att han samtidigt var en av historiens mest briljanta filmregissörer och en fantastisk konstnär, ligger väl i motsägelsefullhetens natur. Eller så är naiviteten det bjärt kolorerade vykortsvansinne som bara är genialitetens nödvändiga baksida.

Filmer i urval:

Eraserhead (1977)
Elefantmannen (1980)
Dune (1984)
Blue velvet (1986)
Wild at heart (1990)
Twin Peaks (1990–91)
Twin Peaks: Fire walk with me (1992)
Lost highway (1997)
The Straight story (1999)
Mulholland Drive (2001)
Inland empire (2006)
Twin peaks: The return (2017)

Kommentar/Kultur 17 januari, 2025

Dr Walter Lindenthal porträtterad av Lotte Laserstein, de flydde båda som tyska judar till Sverige undan nazisterna. Bild: Lotte Laserstein, ”Emigranten”, 1941 (beskuren).

Den äldre mannen vände sig mot mig och frågade: ”Vilken judisk familj kommer du ifrån?” Mannen var en prominent företrädare från en känd judisk släkt, och hans självsäkerhet visade att han antog att jag visste vem han var, men att jag för honom var vem som helst. Vi satt bredvid varandra på en bokrelease, och överrumplad men artigt svarade jag att mina föräldrar flydde från Polen i slutet av 60-talet. Ett omotiverat stråk av skam drog genom hjärnan eftersom min migrationsvåg saknar status. Jag såg hur han sken upp och rätade på ryggen: ”Ni är den invandrargrupp som integrerats snabbast och klarat sig allra bäst!” Det var naturligtvis menat som en tröst, men jag kände ändå en tung eftersmak.

När Sverige i år uppmärksammar judars 250-åriga närvaro i landet är det 1775 som räknas som år noll. Det är då Aaron Isaac från Mecklenburg får ett skyddsbrev av Gustav III där han fick ett signerat tillstånd att slå sig ned i Stockholm och etablera sin sigilltillverkning. Händelsen får stå som symbol dels för det upplysta Sverige med dess religionstolerans och dels för den ideala juden. Den moderna versionen är den önskvärda invandraren, han som startar företag, tacksamt undviker att ligga någon till last och inte glömmer att ropa ”god jul” innan han utom synhåll sätter sig på en bönematta.

Bakom framgångssagorna med en handfull judiska familjer som grundade företagsimperier, fanns också ett trasproletariat, mestadels från Östeuropa och inte sällan ortodoxa, som överlämnades åt Judiska församlingen att ta om hand och städa undan. Judiska gårdfarihandlare, ”knallar” har förekommit i Sverige även före Aaron Isaac och utanför storstäderna. Eller har du hört talas om judekullorna, som tillverkade smycken av hår i Dalarna?

Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva?

Missförstå mig inte. Jag ser fram emot att få lära mig mer om svenskt-judiskt liv och hur en minoritet blivit en del av svensk historia. Att regeringen anslagit mer forskningspengar är också välkommet. Jag blir stolt.

Men jubileet firas i skuggan och under direkt påverkan av ett kulturkrig där judars status automatiskt associeras till det som sker i Gaza och vi används som guldmynt i ett transaktionsnummer: att särskiljas oss från muslimerna. Det här är inte bara en känsla, utan formuleringar om accelerande antisemitism kopplat till den 7 oktober återkommer i motioner och debattartiklar om jubileumsåret. Fixeringen vid den här tidpunkten skymmer effektivt judars och muslimers tusenåriga samlevnad i Nordafrika, Irak, Turkiet och Syrien och Europas inbitna judehat.

Vårt beskydd och välkomnande är villkorat av kravet att vi – för vår egen säkerhet – sympatiserar med rådande syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Varningsklockor klämtar så alla svenska judar borde höra dem. Det är nämligen inte första gången som en sårbar folkgrupp demoniseras och anklagas för varje samhällsproblem.

Om det är någon grupp som den hårda vägen fått lära sig att inte sticka ut så är det vi. Vägen till att accepteras som svenskar har varit både lång och fylld av bakslag. Priset? En stenhård assimilering som raderat ut en långt mer heterogen och rik judendom än vad som finns kvar i dag. Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva? Jag tänker ibland på vilken ångest svenska judar måste ha haft när de såg hur norska tjänstemän beredvilligt och med civilbefolkningens hjälp lämnade över norska medborgare till nazisterna 1942. Så mycket var ett norskt pass värt.

Läs mer

Det känns sorgligt att firandet som ska minnas kampen för acceptans sker under ett år då Sveriges politik styrs av ett rasistiskt parti grundat av nazister och där nationalistiska idéer om svenskhet hos politiker som Ebba Busch blivit en tvångströja att vifta med som en varningsflagg.

Historien om judarna i Sverige är värd att berätta igen och igen. Men jag önskar att vi kunde ta tillfället i akt att visa större solidaritet med svenska muslimer och det de utsätts för. För vi vet exakt vad ni går igenom.

Nyheter/Utrikes 16 januari, 2025

Svenska SSAB drar sig ur miljardkontrakt: ”Okommunikativa”

STÅLVÄRK. Det blev inga miljarder för SSAB i Mississippi. Här anläggningen i Luleå. Foto: Henrik Montgomery / TT.

I tystnad har stålbolaget SSAB dragit sig ur USA:s största satsning någonsin på grön industri. Beslutet innebär att bolaget går miste om 5,5 miljarder – som skulle använts för att tillverka ”grönt stål” i Mississippi. 

I mars 2024 beslutade Joe Bidens regering att investera en miljard dollar i tillverkning av så kallat grönt stål i USA. Satsningen var en del av ett större paket för omställning, som USA:s energiminister Jennifer M. Granholm beskrivit som landets största investering någonsin i grön industri.

En av de två vinnarna i upphandlingen var Nordens största stålkoncern SSAB, som till 16 procent ägs av svenska staten, och släpper ut nästan 12 procent av Sveriges årliga koldioxid. Bolaget är en av deltagarna i projektet Hybrit som inlett ståltillverkning med vätgas i Luleå – den första anläggningen i aktiv drift i Europa.

Det svenska bolaget skulle tilldelas 500 miljoner amerikanska dollar – motsvarande 5,5 miljarder kronor i dagens värde. Planen var att bygga en anläggning i staten Mississippi för att tillverka stål med hjälp av vätgas, i en så kallad DRI-process, även kallat järnsvamp. I stället för att framställa järnet i en masugn med hjälp av koks, som är ett fossilt kol, direktreduceras järnmalmen med en blandning av väte och kolmonoxid.

Läs mer

Men i december, precis innan jul, drog sig det svenska bolaget ur förhandlingarna. Beslutet skedde i tysthet, och uppmärksammades i media först i mitten av januari.

Leigh Perry-Herndon, SSAB:s amerikanska kommunikationsansvarige, svarar bara på Flammans frågor med ett kort officiellt uttalande från företaget. Där gör man tydligt att man fortsätter med andra liknande projekt i USA, men att detta samarbetsavtal är skrotat.

Flamman har tagit del av information och analyser som delats i upphandlingsprocessens interna kanaler. Där menar ”ståldirektören” från en involverad intresseorganisation att SSAB varit ”genomgående okommunikativa” i förhandlingarna, och kommit med få och tunna uppdateringar till resten av nätverket.

Man spekulerar även i om SSAB ”som ett svenskt företag” kan ha fått kalla fötter inför den kommande Trumpregeringens attityd till statligt industristöd, förnybar energi och utländska investeringar. Det visas dock inga bevis för att SSAB:s beslut skulle ha med amerikansk dagspolitik att göra.

De mer konkreta problemen tycks främst handla om Hy Stor, ett amerikanskt uppstartsbolag inom energilagring som är partner till SSAB och leverantör av det väte man behöver för stålprocessen. Enligt Flammans uppgifter står Hy Stor inför ”allvarliga utmaningar, både förändringar i ledarskap och utrustning som inte levererats”. 

Läs mer

Hy Stor har haft stora planer i delstaten förut – Mississippi Clean Hydrogen Hub (MCHH), ett annat statligt sponsrat jätteprojekt, skulle bli USA:s största vätgasanläggning. Till detta lade företaget en miljardorder på elektrolysutrustning från det norska bolaget Nel, men avtalet bröts på grund av förseningar.

Hy Stors webbsida är vid tillfället ur funktion. Laura L. Luce, Hy Stors grundare och vd, uppger på Linkedin att hon lämnade företaget i höstas, och står nu i stället skriven som chef för ett bolag vid namn ”Re•stor” – troligen inte det australienska bolag med samma namn som tillverkar miljövänliga tvättprodukter.

Flamman har sökt SSAB i Sverige, som avböjer att kommentera.

Nyheter 16 januari, 2025

Blandade känslor inför vapenvilan: ”Ett helvete av bombningar”

Palestinier i Deir al-Balah efter ett israeliskt angrepp, den 14 januari 2025.

Svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid blev fast i Gaza när kriget bröt ut. Nu bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, medan Israels bombningar fortsätter oförtrutet. ”Min enda önskan är att komma tillbaka till mitt liv i Sverige”, säger han till Flamman.

När svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid först hörde om vapenvilan satt han på ett litet kafé på stranden.

– Det första jag kände var en stark glädje i hjärtat. Äntligen. Men sedan blev jag snabbt ledsen igen. Vi har förlorat många vänner och släktingar, och mycket tid från vårt liv. Lite tid från min familj, från mitt jobb, från att ta hand om min hälsa.

I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza

Vapenvilan mellan Hamas och Israel i Gaza träder i kraft den 19 januari, uppgav Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Al-Thani i onsdags. Redan då utbröt spontana firanden på Gazas gator.

Men på marken är allt som förut.

– Efter att vapenvilan annonserades kom ett helvete av bombningar. Det är ständiga skjutningar, folk som dör, gränsen har inte öppnats, ingenting. I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza.

Det har gått ett år sedan vi senast pratade. Även den gången skickade han sina svar som röstmeddelanden i en samtalsapp, då täckningen var för dålig för att prata över telefon.

Ahmed Abuzaid på kaféet i Gaza. Foto: Privat.

Inte heller i det längre perspektivet har mycket hänt.

Ahmed Abuzaid är en av många palestinier som i december 2023 klämdes ihop i Rafah nära egyptiska gränsen, efter att Israel bombat och gått in norra Gazas större städer. Staden hade 2017 en befolkning på 170 000, och i februari 2024 hade den växt till 1,4 miljoner.

Vid tidpunkten för invasionen bodde han tillfälligt i Gaza stad. Han har varit bosatt i Sverige sedan 2014, senast i Örebro med sin fru och hennes barn sedan tidigare. 

– Jag saknar framför allt min familj. Hela mitt liv finns i Sverige, min fru och barn, mitt jobb. 

Han är utbildad fysioterapeut och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket.

Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat

– Jag är fortfarande tjänstledig utan lön. 

Han talar svenska, var populär bland sina kollegor, och hade familj.

– Men allt det är långt borta, så det är tufft för både min fru och mig. Hon har gått igenom mycket själv. Att hon jobbar, tar hand om familjen, är orolig för min situation och försöker hjälpa mig. Ibland får vi kontakt men ibland inte.

En kort tid innan kriget började reste han till Gaza för att äntligen ansöka om svenskt uppehållstillstånd för arbete, vilket bara kan sökas utomlands.

Så den 7 oktober kom kriget och de svenska myndigheterna kunde inte hjälpa ut honom, eftersom han inte var svensk medborgare. I stället behövde han resa till Kairo för att ansöka om att resa tillbaka, men gränsen mot Egypten var stängd, och är det fortfarande i dag.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han säger att det senaste året har livet varit hårt för palestinierna.

– Det är jättesvårt att få tag på mat. Den sista veckan finns det att köpa, men har blivit otroligt dyrt. Många viktiga saker finns inte alls, som mjöl och ägg. Mjölk finns, och ett kilo kyckling kostar nästan 800 kronor. Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat.

Han säger också att många utnyttjar utsattheten.

– Det finns också folk som använder kriget för att få business, tjäna pengar genom att sälja saker jättedyrt. Så situationen är komplicerad.

Han skickar en kornig video med ett bombnedslag och ett stort rökmoln bara några hundra meter bort, och några bilder: hans lilla hus som ligger i ruiner, ett lägenhetshus i Rafah där han bodde som är helt utblåst av bombningarna.

I dag bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, lite längre norrut.

För ett år sedan pratade jag med hans fru Rihana Abuzaid, som jobbar som psykolog. Redan då var hon uppenbart påverkad av hela processen, och hade förgäves ringt runt till både myndigheter och ambassader för att få hjälp.

Hon sade då att det kändes som att hon var där själv.

Hemma i Sverige pendlar Ahmed Abuzaid mellan sin bostad i Örebro och Karlskoga, där han arbetar som rehabassistent. I dag är han tjänstledig utan lön. Foto: Privat.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Ahmed Abuzaid var också mycket uppskattad av kollegorna. Han fick en tårta av regionen som går till medarbetare som ”gör det där lilla extra”. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans chef Christina Vanberg Långh bekräftade bilden:

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också.

Han var också engagerad i svenskt kulturliv, och har bland annat engagerat sig i konstcentrumet på Ställbergs gruva.

Han berättar att han saknar det liv han byggt upp oerhört.

– Min enda önskan är att vapenvilan faktiskt börjar och att de öppnar gränsen. Jag hoppas det. Så att jag kan komma tillbaka till mitt liv i Sverige.

Ledare 16 januari, 2025

Låt Reinfeldts hybris bli en varning

Malmö FF:s supportrar driver med Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt. Foto: Johan Nilsson/TT.

Medlemmarna har fått nog av Fredrik Reinfeldts arrogans inför den folkrörelse som är svensk fotboll. Socialdemokraterna borde studera hans fall noga inför vårens partikongress.

Levande läktare, proppfulla ungdomsklubbar, ideellt engagemang, ökande medlemsantal och demokratiskt anordnade bojkotter av överprissatta kiosker.

Bilden som sätts av svensk fotboll är inte sällan negativ – supporterkulturen är full av våld, hat och stök. Det är förstås delvis sant – men för många av oss som är aktiva på läktarna och i föreningarna är det solklart att alla krafter som gör anspråk på att leda levande folkrörelser har mycket att lära av svensk fotboll.

Också nu, när Fredrik Reinfeldts ledarskap för Svenska fotbollförbundet ifrågasätts.

Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

”Fotbollsförbundet är på väg att förvandlas från en folkrörelse till en tjänstemannaorganisation”, säger en distriktsaktiv fotbollsprofil i Sportbladets granskning av kritiken mot den tidigare statsministern. I Sportbladets läsarundersökning ger 77 procent av läsarna lägsta möjliga betyg till Reinfeldts ordförandeskap, och sedan en vecka står det klart att han nu utmanas om ledarposten.

Distrikten har fått nog och nominerar en annan kandidat, Simon Åström, ordförande för Svensk Elitfotboll. Flera aktiva medlemmar har tröttnat på tjänstemannafieringen och den upplevda antidemokratin – Reinfeldt leder ett fotbollsförbund som röstat ja till VM i diktaturerna Qatar och Saudiarabien och kört över medlemmarnas beslut om videoassisterad granskning. Han upplevs dessutom som frånvarande bland medlemmarna i distrikten.

Utmanaren Simon Åström säger i en intervju att han ”känner ett väldigt starkt stöd från hela fotbollsrörelsen”, och flera experter förutspår att marken nu kommer att börja gunga under fötterna på Reinfeldt. Fotbollsrörelsen, ja. I svensk fotboll är det nämligen inte förtroendet från oljebolagens vd:ar och aktieägare som en förbundsordförande behöver vinna. Det är vårt. Det är rörelsen som väljer – eller väljer bort – sin ordförande. Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

Inte minst inom arbetarrörelsen, som bygger på samma principer. Vad vill medlemmarna? I svensk socialdemokrati rasar nu debatten om den ekonomiska politiken – och den lär fortsätta rasa till partikongressen 2025.

Läs mer
Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Vilka ramar ska diktera villkoren för investeringar i samhällsbygget? Hur utformar vi en skattepolitik som avslutar eran av Sverige som ett skatteparadis för miljardärer?

Många S-medlemmar vet ungefär vad svaret bör vara, samtidigt som deras idéer ignoreras av partiledningen. De medlemmarna tillhör förvisso utmanarna inom Reformisterna, SSU, LO och S-studenter – men de bor uppenbarligen också i Göteborg, Dalarna, Västernorrland, Kronoberg, Stockholm, Göteborg och Skåne, som nu antagit i princip samma ekonomiska politik.

Stora delar av rörelsen befinner sig i dag på vänster planhalva. Partiets ledning gör nog klokt i att skicka i väg en passning ditåt.

Inrikes 16 januari, 2025

Modulbostäder kritiseras: ”Dyra papplådor”

2021 fick stora delar av Campus Björksätra utrymmas, då man upptäckte sprickor i betongen. Nu ska modulerna börja flyttas – och bli till permanenta hus. Foto: Liz Fällman.

Enkla, likformiga husblock som kommer färdiga från fabriken, för att sedan flyttas vidare. Projekt som Campus Björksätra vill lösa bostadsbristen på modulärt vis. ”Skandalöst”, tycker socialdemokraten och bostadspolitiska experten Lennart Weiss – som betalar lika mycket för sin Södermalmslägenhet.

”Inga mellanhänder! Första Hand! Kampanjrabatt för 29 lägenheter under Black Week! Endast 7 995 per månad! (Ordinarie pris 10 000:-)”

Vissa av Stockholms bostadssökare ser erbjudandet i ett reklaminlägg från poddprofilen Navid Modiri. Andra blir kontaktade direkt på Blocket av bolaget DCL Björksätra, som kommer med ett sällsynt erbjudande: Black Friday-rea på en hyreslägenhet. Den är på 25 kvadrat, och ”arkitektritad med en underbar kombination av cement och trä, som närmast känns som New York och Berlin”.

– Vi hade svårt att nå ut på marknaden med lägenheterna, något vi trodde skulle vara jätteenkelt. Då kom någon på idén att göra ett Black Friday-erbjudande, och efter det har vi haft hög fart på inflyttningarna, säger Andreas Martin-Löf (bilden), arkitekt och chef för DCL Björksätra, till Flamman.

– Det är viktigt att det bor folk i dem så inte otryggheten ökar, dels är det viktigt med intäkter så att vi har råd att demontera husen i den södra delen.

Att ställa upp modulhus på tomter med temporära bygglov på 10–15 år har blivit en allt mer populär lösning på bostadsbristen, ofta riktat till resurssvaga grupper som unga och nyanlända. Byggnaderna köps mer eller mindre färdiga, ofta från Ryssland, Kina eller Baltikum, med tanken att de ska kunna flyttas vidare till en annan tomt när tillståndet tar slut.

Flexibelt, billigt och miljösmart, menar förespråkare – men modellen är kontroversiell. Sektorn har präglats av obetalda miljonskulder till kommuner, farliga hus och byggarbetsplatser, mutbrott och till och med mord på entreprenörer.

Representanter för byggindustrin, missnöjda grannar liksom politiker har kritiserat modulbyggena, ofta som en ekonomisk förlustaffär. Vänsterpartiet har varit bland de mer positiva, och förespråkat dem i både Stockholm och andra kommuner som studentbostäder.

En av de mer framträdande kritikerna är Lennart Weiss (bilden), direktör för byggbolaget Veidekke och socialdemokratisk bostadspolitisk veterandebattör. Han hördes bland annat under 2015, då de var på tapeten som akut bostadslösning för flyktingar.

– Hur tänker man kring samhällsbygget i stort om man smäller upp en massa modulhus? Om man tänkt sig att människor ska stanna och bosätta sig i Sverige ska de väl inte hamna i enklaver, som bara blir varianter på en flyktingförläggning. Man ska bygga vanliga bostäder, så att integrationen fungerar.

Weiss möttes av invändningen att det skulle bli mycket dyrare. Tvärtom, menade han – med data på sin sida. En analys av företaget Evidens visar att hyresrätter i tillfälliga modulhus i snitt kostar mer att bygga än hyresrätter i skyskrapan Turning Torso.

– På mark med tillfälligt bygglov har du en tidsbegränsning på max 15 år. Vad får du för kostnad per kvadratmeter, om du ska skriva av allt efter det? När jag tog upp det med Boverket, som inte verkade ha gjort den här analysen alls, backade de snabbt. Men sådana här lösningar dyker upp med jämna mellanrum, och man begår samma misstag varje gång.

2028 ska inga moduler alls stå kvar på Campus Björksätras tomt, där en ny skola planeras. Området liknar redan nu en byggarbetsplats. Hälften av de nedsläckta barackerna är tomma och på väg att rivas, medan resten är bebodda eller görs redo för nya hyresgäster. I flera av de slitna träfasaderna finns stora hål.

Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte.

– Vi kör ”hauls”, släpper ett antal åt gången och renoverar i takten de går åt. Många var i väldigt dåligt skick innan renovering, säger Adam, en av DCL:s byggarbetare i området.

Han öppnar dörren till visningslägenheten som syns på Blocket, exempelinredd med plastblommor, tofflor och en vinflaska.

– Vissa har vi inte ens lagt matta i än, men en tjej tyckte att det såg snyggare ut med exponerat betonggolv, så hon ville ha det så.

Historien om Campus Björksätra börjar 2012, då Stockholms fastighetsnämnd ger grönt ljus åt tillfälliga bostäder på en rivningsyta mellan Sätra och Bredäng. Runt 280 modulhus ska ge tak över huvudet åt studenter och gästforskare på KTH.

Bakom projektet står den tidigare i år konkursade byggherren DAP, tillsammans med bolaget Soleed, ett gäng ”gråhåriga herrar” med en fabrik i Eksjö. De vill bygga moduler i kerambetong, en lätt och stark betongvariant men som sällan används i hela byggnader.

I bakgrunden finns förvaltarbolaget Studentbostadsfonden, som i sina obligationspapper erbjuder ”hyresintäkter från dag ett” med 6,5 procents ränta. Den stora bristen på studentbostäder gör modulerna till ett ”tryggt tillgångsslag med stabil avkastning”, och man lovar sina investerare att deras livslängd ”ligger i nivå med vanliga bostadshus (ca 50 år)”.

”Detta medför att underhållet kan hållas till ett minimum samtidigt som modulerna kan flyttas enkelt och billigt. Även om byggnaderna ska klara sig utan större underhåll i många år framöver så är värdet skyddat mot konstruktionsfel eller kvalitetsbrister.”

2021 upptäcks sprickor i flera av modulernas betongelement. Säkerheten för de boende kan inte garanteras, och merparten utryms. Man skriver ned värdet på modulerna med 97,8 miljarder kronor, då flyttbarheten sannolikt påverkats. KTH säger upp avtalet. Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold rör sig snabbt vidare till tjusigare bostadsjaktmarker: spanska solkusten.

Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge

– Det har spruckit i en del innerväggar eftersom de har gjutit ihop stommen med gipsskivorna. Ett oklokt sätt att bygga på, menar Andreas Martin-Löf, och fortsätter:

– Vi har utrett det, och den strukturella betongen har inte haft problem. Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte. Det är klart man blir orolig som lekman om man ser en spricka, men är det bara en skönhetsfläck eller kan det vara farligt? Sådant händer hela tiden.

För de icke utdömda modulerna står ”cirkulärt återbrukstänk” på agendan, berättar Andreas Martin-Löf.

– Efter att bygglovet går ut ska vi börja titta på förflyttning till Åkers Styckebruk i Strängnäs. Jag kommer bli så nöjd om vi lyckas bygga nya, fina hus av de här modulerna, och det vi kan göra med de här sprickorna du pratar om är att gipsa igen dem. Sätter man in en ny, tunn renoveringsvägg kan det inte spricka längre. Med en enkel konstruktionsförändring kan de bli permanenta bostäder, som står längre än 30 år.

Lennart Weiss är skeptisk till kalkylen.

– Vad blir omställningskostnaden? Om du först ska bereda marken på en ny tomt, och dra vatten, avlopp och el? Vilka skavanker uppstår i transporten till Strängnäs, innan du ens kopplat in dem? Det blir världens dyraste bostäder, samtidigt som produkten och boendemiljön blir ganska undermålig.

Han tar även upp att studentbostäder har extra hög rotation på hyresgäster, och därmed hög förslitning. Lösningar som dessa är ett resultat av att bostadsfrågan generellt ”har prioriterats ned kraftigt” och att grupper som unga eller nyanlända ”inte kostar så mycket politiskt att strunta i”, menar Lennart Weiss – som återkommer till att det verkligt billiga är att tänka långsiktigt.

– Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge. Man ser framför sig kreativa quick and dirty-lösningar, men sådana funkar inte i vår bransch. Inget är billigare eller bättre än att bygga med ett hundraårsperspektiv.

Andreas Martin-Löf beskriver Black Friday-priset på 8 000 kronor i månaden som en ”rimlig och bra hyra” för Campus Björksätras lägenheter, men medger att 10 000 ”kanske är lite högt”. Företagets webbplats avslöjar att hyran låg nere på 5 800 kronor så sent som i augusti 2024.

Läs mer

Lennart Weiss häpnar över summan – och berättar vad han själv får för pengarna.

– Jag bor i en 130 kvadratmeters topplägenhet, med golvvärme och allt, mitt på Södermalm. Vi har en avgift på 6 700 och lån på 3 miljoner, så min månadskostnad ligger runt 10 000. Där har du i blixtbelysning hur det har blivit. Det är helt skandalöst.

Flamman har sökt Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold.