För två veckor sedan argumenterade den för makten tongivande tidskriften The Economist passionerat för det som kallats bailout – alltså Bushadministrationens krisplan. Planen är både genomtänkt och balanserad, skrev tidskriften, och angav skälen för varför den borde fungera. Några dagar senare förvärrades krisen flera gånger om och spreds till Europa.
Trots att staten USA alltså lovat kasta in mer än den ofattbara summan 6.000 miljarder kronor drar sig investerare ur sina vanliga affärer.
Istället rapporteras att vissa satsar på att köpa det säkrast tänkbara: guld. Andra har inriktat sig på att tjäna stora pengar på nedgången. Episoden visar av de dagliga kommentarerna från marknadsliberaler att ”det är svårt att gissa marknadens beteende”. Men historien visar egentligen en annan sak: det är svårt att rädda någon som försöker använda själva räddningsaktionen till att gynna sig själv. Staten försökte dra upp kapitalägarna ur isvaken. Men många av kapitalägarna ansåg att det var ett bra tillfälle att hugga staten i ryggen.
Vad borde egentligen göras framöver för att se till att det inte händer igen? Ett förstatligande av hela banksystemet vore en önskvärd start. Men också logisk. Redan idag tar skattebetalarna stora risker för bankkapitalets räkning. För några veckor sedan tvingade de svenska bankerna Riksgäldskontoret att låna 150 miljarder för deras räkning. Denna vecka har den svenska staten lovat en utlåningsgaranti på 500.000 till alla sparare. Skulle hela banksystemet hamna i knipa, som skedde 1992, kommer vi skattebetalare åter igen rycka in med hundratals miljarder, precis som då. Bo Lundgren och Stefan Ingves, som då skötte den så kallade bankakuten, säger nöjt att staten fick tillbaka sina pengar.
Men varken de eller någon annan låtsas om att staten skulle ha fått mycket, mycket mer om staten hade hållit kvar sitt ägande.
De flesta som har 200 miljarder att investera brukar få betydligt mer än de futtiga summor som den svenska staten fick.
Det finns tre skäl till att förstatliga bankerna. Det första heter kontroll. Statliga banker går enbart under när staten själv är bankrutt. De går att kontrollera, till skillnad från privata. Det är inte fullständig avsaknad av regleringar som skapat denna bankkris – det är det faktum att bankerna hittat på så många nya sätt att spekulera att de gamla reglerna inte spelade någon roll. Regelverk kommer nästan alltid för sent på plats – när katastrofen redan inträffat.
Det andra heter stabilitet. Länder som har stort gemensamt ägande blir mindre beroende av marknadens svängningar. Gemensamt ägande av bostäder (allmännyttan), stora statliga bolag, ett statligt pensionssystem, skattefinansierad sjukvård och skola gav Sverige historiskt en högre grad socialisering än många andra länder. Det var också ett av skälen till att vi hade en mycket stabil ekonomi. Men det räckte inte när den första vågen av finansialisering slog igenom och banker och företag började spekulera i bostäder i slutet på 1980-talet. Ett statligt banksystem hade gett färre pengar att spekulera med från början, men skulle också, om katastrofen varit framme, lugnat ned den efterföljande paniken.
Det sista skälet heter makt. Banker sköter väldigt mycket mer än att ta hand om privatpersoners sparpengar och lån. De äger delar av landets storföretag, handlar med aktier, obligationer, valutor, ger råd till och investerar i (förhoppningsvis) lovande nya företag och forskning. De är kanske inte hjärnan, men blodomloppet, i hela det ekonomiska systemet. Makten över bankerna skulle vara ett mäktigare verktyg för utveckling, forskning och ekonomisk styrning än summan av alla statliga fonder, projekt och styrmedel idag.
Några veckors bankkris har dolt de stora systemkriser som ligger och väntar på att explodera. Klimatkrisen, energikrisen och livsmedelskrisen kan inte klaras av utan stora politiska ingripanden i ekonomin.
En aktiv stat som prioriterar investeringar i den stora omvandling som krävs, skulle behöva större kontroll över den finansiella sektorn. Det finns bara ett fel, det skulle vara att låna lite för mycket av lösningar från ett framtida socialistiskt system. Just därför kommer det inte bli verklighet den närmaste tiden. Det är inte bara så att kapitalet skulle slåss till den sista manschettknappen för att förhindra det – det finns få som slåss för att införa det också. Läget sammanfattas av Barbara Ehrenreich på det Kommunistiska manifestets 160-års dag: ”Grattis på födelsedagen, Kommunistiska manifestet – trots att jag hoppas kapitalismen överlever – och även om det bara är för att det inte finns något alternativ tillgängligt.” Hon har rätt. Även om ett alternativ växer fram – med statliga banker i en viktig roll– i Latinamerika, är vänstern svag i Europa och USA.
Men även om den omedelbara krisen mot förmodan tar slut snart, kommer räddningsaktionerna i USA och Europa kasta långa skuggor över framtiden. Denna bankkris har en karaktäristik som många andra större samhällsomvandlingar: De härskande måste vända sig till sina undersåtar för hjälp. Gång på gång har nu kapitalägarna räddats från sina skulder av medborgarna. Marknadsliberalerna är mycket väl medvetna om hur det ser ut från medborgarnas håll. För att inte riskera att protesterna växer har Nicolas Sarkozý och Silvio Berlusconi denna vecka hårt kritiserat USA:s spekulativa kapitalism.
Rundgången mellan socialiserade risker och privatiserade vinster tar inte slut förrän medborgarna slutar vara kreatur. Rundgången tar slut först när de dyker upp utanför järngrindarna för att verkligen lösa in sina fodringar och säger:
”There is no such thing as free lunch” (Det finns inga gratis luncher). Eller, varför inte: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Välj själva.
/Aron Etzler
