Skoldebatten i Sverige vägrar att ge med sig. Det är fortfarande den fråga som verkar engagera flest väljare och har en enorm genomslagskraft i media. Nu senast ägnade Sveriges Radio P1 en hel eftermiddag bara till att diskutera ”Den orättvisa skolan”. SVT:s satsning ”Världens bästa skitskola” har snart premiär och kommer säkert också att diskuteras stort. Lägg därtill stora tidningar som Dagens Nyheters granskning av både resultat, betyg och företagsvinster i skolan och de ständiga hänvisningarna till Sveriges sjunkande placering i de omtalade Pisa-undersökningarna ”i vilken grad ett lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden”, som det står på Skolverkets hemsida. Kritiken mot den rådande pedagogiken är återkommande.
Vänstern är inte enig om all kritik som framförs, dessutom är den inom sig djupt splittrad i läger huruvida kunskap över huvud taget kan mätas. Det är synd, för det gör att den ofta hamnar på sidan om den viktiga debatt om pedagogiken i skolorna som nu förs.
Men om vi lägger detta ofta heta ämne åt sidan finns det ett område där vänstern snabbt borde kunna enas och driva en gemensam politik. Oavsett vilken pedagogik som ska gälla ska skolan vara likvärdig, oavsett var i Sverige man bor. Så är det inte längre. Kommunaliseringen, 1990-talets nedskärningar av statliga anslag till kommunerna och den fria etableringsrätten har gjort att Skolverket anser att ”likvärdigheten i skolan har minskat dramatiskt sedan 2000”.
Vänstern är snabb att pekat ut det fria skolvalet och vinsterna i välfärden som orsaker men kommunaliseringen är en minst lika stor bov i dramat. Den gör att satsningar på lärarkåren inte kan göras nationellt, det är ju upp till varje kommun att besluta om sådant. Den gör att skolans kvalitet är utelämnad till den ena eller andra politiska majoriteten i en enskild kommun. Och inte minst gör den den allmänna skolan svag när den utmanas av privata initiativ i fattiga kommuner i glesbygd och i fattiga områden i storstäder.
Om vi nu måste dras med alla så kallade friskolor som följt i den fria etableringsrättens spår bör åtminstone det allmänna vara robust nog att stå emot. Det gemensamma måste stå för en miniminivå av kvalitet och resurser. Det klarar bara staten, inte enskilda kommuner, av.
I den skolpolitiska debatt som följde P1:s inslag om hur den orättvisa skolan växt fram klarade utbildningsminister Jan Björklund sig bra, trots att det var två mot en för oppositionen.
För så länge som Rossana Dinamarca (V) och Mikael Damberg (S) inte kan kritisera kommunaliseringen kommer Björklund att komma undan med konststycket att spela rollen som opposition och regering samtidigt. Krav på ”utredning av skolreformerna” och ”ökat statligt ansvar” (Dinamarca) och ”mer kreativitet i skolan” (Damberg) räcker inte.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna måste syna hans bluff om att ”riksdagen inte vill förstatliga skolan som vi i Folkpartiet vill”. På så vis får Folkpartiet ta ansvar för den svenska skolans negativa utveckling, som sig bör för ett parti som har haft ansvaret för frågan sedan 2006.
Vänsterpartiet har också ett särskilt ansvar för kommunaliseringen då det 1989 bytte linje från motstånd till stöd på kort tid. Därmed svek det en lärarkår som hoppades att partiet skulle stå emot och stoppa förslaget i riksdagen. Ylva Johansson, då vpk – numera ledande socialdemokrat och före detta minister, gjorde upp med Göran Persson, då skolminister.
Tankarna om decentralisering och att komma närmare brukarna var inte fel i sig men det har visat sig i efterhand att kommunpolitikerna inte kunnat ta ansvar för en jämn utveckling av landets skolor. Istället har den borgerliga skolpengen delats ut schablonmässigt, till fattig och till rik
Det är glädjande att två av fyra Vänsterpartiets partiledarkandidater, Rossana Dinamarca och Jonas Sjöstedt, nu talar öppet behovet av att återinföra kravet på statlig skola. Frågan är om Socialdemokraternas Mikael Damberg kan övertygas i samma riktning.
