Inrikes 24 juni, 2015

Fotboll och politik i Degerfors

Flamman besöker bruksorten där Vänsterpartiet tog makten och lyckades behålla den.

Det enda jag sett tidigare av Degerfors är stationen som ser ut som en modern villa. Nu möter Stina Borjo och Jan Ask upp vid perrongen och tar mig direkt till Bruksgården, där jag inkvarteras i ett stort rum med en nybäddad säng. Vänsterpartiet äger detta tvåvånings röda trähus med vita knutar.
– Jag tror att nästan alla i Degerfors varit här någon gång, säger Stina som är medlemsansvarig i partiföreningen. Vi hyr ut till fester och olika arrangemang och har naturligtvis egna möten.
I huset finns en ljus samlingslokal med vit träpanel och ett väl tilltaget kök. Här finns ett kafé med mjuka stoppade fåtöljer och på andra våningen partiets möteslokal med klubban på bordet.
– Jag brukar visa gästerna hit och säga att här bestäms mycket av vad som ska hända i Degerfors, säger Stina och ser nöjd ut.
För andra perioden i sträck styr Vänsterpartiet i Degerfors, nu visserligen utan egen majoritet men ändå med 42 procent av rösterna i kommunalvalet. I riksdagsvalet fick Vänsterpartiet åtta procent. Man gjorde en uppgörelse med Moderaterna, som får ta del av budgetförslaget i förväg och diskutera det. Men det finns inget formellt samarbete.
– Företagarna i kommunen sa till dem, släpp för guds skull inte tillbaka Socialdemokraterna till makten, säger Jan.

Det började vid valet 2010, Vänsterpartiet hade under en längre tid växt sig starkt i kommunen. Då dök det upp ett antal frågor där de styrande socialdemokraterna inte hade opinionen med sig. Mest uppmärksammades fotbollsförbundets hårda krav på arenan Stora Valla. Det krävdes för att kommunens stolthet Degerfors IF skulle få vara kvar i superettan. Vänsterpartiet sade sig villigt att investera de 25 miljoner som behövdes och (S) tvekade.
En annan fråga var Folkets hus. Sossarna ville flytta gymnasieskolan dit. Jan Ask menar att det egentligen var den viktigaste orsaken till att de förlorade makten. Fast det fanns ytterligare frågor. Kommunledningen ville för dyra pengar flytta stationen. En skola skulle läggas ned, det talades om att sälja energibolagt. Vänsterpartiet såg chansen att ta över.
Men hur är det att regera? Svaret på den frågan får jag över en asiatisk lunch på Hui Bin. Stina svarar:
– Det var som ett rus, att 48 procent röstade på oss, vilket förtroende. Men samtidigt var det frustrerande. Vi ville göra så mycket, men hade inte resurser.
Folkets hus lyckades de rädda, Stora Valla fick sin upprustning, järnvägsstationen räddades. Alla de konkreta förslag som fanns i valplattformen genomfördes. Inför valet 2014 fanns det inte så många konkreta frågor att ta fasta på, det blev svårare.
Och sedan, vilka visioner finns det för Degerfors?
– Det diskuterar vi ofta. Men genomgripande samhällsförändringar ligger inte på kommunnivå. Vi kan inte införa socialism i Degerfors, vi har inte ens försökt. Vi kan lappa vägar, sedan är pengarna slut, svarar Jan.

Ekonomin är en begränsning och statsbidragen minskar. Budgeten är i balans som man lovade. Man kan hitta onödiga poster. Det finns inte längre någon kommunchef, den uppgiften faller på kommunalråden. Två löner delas av tre kommunalråd.
Resultaten i skolan har varit dåliga och de har lyfts. Ett skäl är att den nya skolchefen varit tydlig med hur skolan ska arbeta. Det är med sådana åtgärder man kan förändra även utan pengar.
Vänsterpartiet har satt upp tre övergripande mål. Alla ska ha så bra betyg att de kan börja på gymnasiet, ekonomin ska vara i balans och befolkningen ska öka. Det är långt kvar till det första målet, men de två senaste åren har faktiskt befolkningen ökat.
Jan Ask menar att det finns stora chanser för Vänsterpartiet att gå framåt på samma sätt i fler Bergslagskommuner där Socialdemokraterna är trötta och maktfullkomliga. Han talar om en Degerforsmodell. En del är det snygga magasinet Degerforsaren som kom ut med tre nummer under valåret. En annan är ett kollektivt arbete med många engagerade, en tredje att ha några tydliga konkreta förslag. Man bör gå mot Socialdemokraterna, för att verkligen ta över.
– Vad är det för vits att sitta och styra med dem, då händer ju ingenting.
Stina pekar på partiets starka förankring i samhället. Överallt finns man med, i fiskeklubben, teaterföreningen, finska föreningen, Degerfors IF, Metallklubben, de olika kyrkorna, Folkets hus och filmklubben.
– Det händer inget i Degerfors utan att vi är med. Det är en förutsättning för att kunna styra, ögon, näsa och öron överallt.
Hon kikar ut genom fönstret och ser att Suzanne Hällström just går in på sitt kontor längre bort på gatan. Hon föreslår att vi försöker få en pratstund. Suzanne är kommunens näringslivssekreterare och dessutom ordförande i Degerfors IF (DIF) som har match i kväll, men hon tar sig vänligt tid.

Suzanne är ordförande för andra perioden. När hon valdes stod det i lokaltidningens rubrik: ”Kvinna kan bli ordförande i DIF”.
– Inte att Suzanne kan bli ordförande, skrattar hon.
Tidigare satt hon i styrelsen för en kör i Karlskoga. Skillnaden är liten, det är samma ideella arbete som krävs på bägge ställena. Annars skulle inte en superettanklubb överleva. DIF har ingen enorm ekonomi, man har inte råd att värva spelare. I stället kommer spelare till klubben för att den har ett gott rykte, en gedigen fotbollskultur. De flesta spelarna är unga. Fotbollsklubben har gjort enormt mycket för kommunens rykte.
– Det finns inte någon ort i Sverige av vår storlek som är lika omnämnd som Degerfors och det är tack vare DIF. Vi har inte så mycket pengar, vi förlorar våra bra spelare, de blir uppköpta, men vi lyckas hitta talanger och lyckas jobba oss upp igen.
– Det är också en kommunledning som är väldigt öppen och aktiv i vårt samhälle därför har de varit väldigt lätt att samarbeta med dem. De är också mycket intresserade av fotboll och ser DIF:s betydelse för orten.
Hon berättar att kommunstyrelsens ordförande Roland Halvarsson precis kommit tillbaka och vi kan nog prata med honom. Vi sneddar över torget och hans dörr i kommunhuset är öppen. Det är nära till beslutsfattarna i Degerfors.
Roland Halvarsson har spelat junior-SM-final för Degerfors tillsammans med Ralf Edström. Därefter blev det inga höga divisioner utan Skogalunds sportklubb tills han fyllde 37. Han har arbetat på Järnverket, utbildat sig till lärare och nu är han kommunalråd för andra mandatperioden.
– Har man hållit på så länge som vi gjort går det inte att skrämma folk med att kommunisterna äter upp er. Vi har varit väldigt konkreta. På valaffischerna vi gjort själva stod inget utslätat som att vi vill ha bra vård, eller bra skola. Förslagen var konkreta som att rädda Folkets hus och vi hade en lagbild av alla oss, vi anknöt till fotbollen.
Roland Halvarsson menar att konkret politik i handfasta frågor är viktigt för Vänsterpartiet. Han säger att det sysslas väldigt mycket med ”politiskt korrekta” frågor som hbtq och djurrätt. Det finns ingen bas för det ute i landet. Regionalpolitik, som det knappast finns längre efter EU, talas det däremot lite om.
– I Stockholm verkar man tro att man bara behöver byta varor med varandra och leva på skattefinansierade jobb. Men någon måste tillverka varorna, och det gör man i de mindre orterna, inte i Stockholm eller Örebro.

Vänsterpartiet i Degerfors har tagit fram ett regionalpolitiskt program i 28 punkter. Den första punkten är differentierade arbetsgivaravgifter enligt norsk modell, dyrare i storstan. Punkt två är att bankerna ska låna ut pengar till företag på mindre orter.
– Bankernas roll är att se till att det finns pengar i samhället, annars har de ingen roll.
I programmet finns laglig rätt till de anställda att liksom USA och Kanada ta över företag som hotas av flytt eller nedläggning. När stålverket lades ner 2003 fanns det villiga köpare, men ägarna till järnverket vägrade sälja. I Tyskland måste företagen betala kraftiga avgångsvederlag om de vill flytta. I Sverige måste man arbeta under uppsägningstiden.
– Mycket generöst mot storföretagen, säger Roland.
Lokal beskattning av naturtillgångar finns också på listan. (V) i Degerfors menar att utjämningssystemet missgynnar de små kommunerna. När systemet gjordes om 1993 förlorade Degerfors 30 miljoner medan Örebro vann 80.
– Både socialdemokratin och borgerligheten vill satsa på regionala centrum som Örebro eller Karlstad. Vi tror att det är rent nys, inflikar Jan Ask. Det kommer i stället att utarma regionen.
Förslaget till regionalpolitiskt program har varit uppe på tre V-kongresser och förlorat. Varför? Det verkar ju vara rediga och radikala förslag, undrar jag. Jan säger att det berodde på att man i stället tog ett landsbygdspolitiskt program.
– Men det var väldigt tunt, handlade mest om turism och stöd till lanthandel, mest om ren landsbygd.
När vi går ut ur kommunhuset lägger Stina en slant till EU-migranten som sitter utanför Coop. Vi kommer att tala om (SD) som inte lyckats så bra i Degerfors, bara sex procent i kommunvalet, men 16 procent i riksdagsvalet. Peo Linder som jag träffat vid järnverket berättade att det på en avdelning där nu fanns många som röstade på (SD). Han beskrev sig själv som invandrarvänlig men menar att rikspolitiker inte vill tala om de problem som finns med invandringen utan lägger locket på.
Frågan är explosiv i Bergslagen där hög arbetslöshet och bra tillgång till bostäder lockat till sig privata exploatörer av asylboenden. Vi talar om ett annat fall där en person i Degerfors hyrde ut hus till tillfälliga besökare från Bulgarien. Samtidigt ökade brottsligheten i trakten framför allt när det gällde kopparstölder. Verksamheten stoppades genom gemensamma aktioner från bland andra kommunen och polisen.
Hur skriver man om detta utan att det spär på fördomar och hamnar fel? Den frågan ställer sig både Stina, Jan och jag.

Kommunalrådet Anita Bohlin-Neuman träffar jag i Bruksgården. Det var tungt att ta över en svag ekonomi för hon visste vilka behov som fanns i äldrevården, där hon själv arbetat. Nu har de precis öppnat ett nytt demensboende och ungdomsarbetslösheten har minskat från 21,5 till 18,8 procent.
– Vi fick lite pengar över i budgeten till ett projekt för ungdomar och nu har försörjningsstödet i kommunen minskat med 80 000 kronor i månaden.
Jag väntar på tåget hem. Stationshuset har tagits över av kommunen och snyggats upp. Magdalena driver kaféet där och varje dag samlas ett gäng äldre män hos henne. Ibland ordnar hon tipspromenader. Gubbarna tycker att politiker bara är skit. Men på frågan om den nya kommunledningen säger de att det gått skapligt. Magdalena häller upp lite kaffe och säger:
– Det har hänt lite saker, åt rätt håll. Skolan fick vara kvar till exempel.

 

 

”Heja röda vita laget”

Gräsmattan på Stora Valla doftar så härligt friskt som bara en fotbollsplan en försommarkväll kan göra. Från de små kioskerna anas senap och ketchup. Stora Valla är inte en imponerande anläggning, det finns många andra liknande runt om i Sverige. Här träffas man varje matchdag. Kraven från Svenska fotbollsförbundet har i första hand skapat en labyrint av nya utrymmen under huvudläktaren, som har förlängts några meter. Här finns nu också platser för 25 journalister, så många kommer aldrig behövas.
Kommunalrådet Peter Pedersen dyker upp och skiner i kapp med kvällssolen, han är vice ordförande i DIF. Han tror det går bra i dag. Sedan får jag äran att se matchen mot Assyriska med författaren Erik Bengtsson som skrev Sveriges första riktiga fotbollsroman, Heja Röda Vita Laget, 1975. Där beskriver han ömsint hur viktig fotbollen är för Degerfors som samhälle och hur den präglar en ung kille. Erik missar sällan en match, han står alltid på samma ställe för där vet folk att de kan få tag på honom.

Assyriska inleder oroande starkt, men efter 15 minuter har DIF fått in 2-0 på några snabba anfall. I halvlek tar Erik mig ner i det allra heligaste, Kafé Skitiga bullen, under läktaren. Där härskar materialaren Bengt Hagström sedan 49 år. Materialaren är en klubbs hjärta, den allra trognaste. Väggarna är tapetserade med bilder på alla som betyder något inom fotbollsvärlden och fikat här. ”Kaffet är så starkt att plomberna lossnar” står det i ett pressklipp. Några spelare från Degerfors silverlag i allsvenskan 1963 tar en kopp kaffe med oss.
Degerfors är fotbollskultur, här har passerat legender som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Lasse Heineman, Ola Toivonen, Tord Grip. Utanför arenan finns Sveriges enda fotbollsmuseum. Jämte Hammarby är Degerfors det mest folkkära fotbollslaget utanför den egna supporterskaran.
Det blir inget mer mål även om Assyriska pressar på för en reducering. Erik Bengtsson är full av historier kring DIF:s historia. Han menar att det finns en uttalad filosofi kring hur man spelar, inga långbollar utan snabbt passningsspel. Vi talar inte så mycket politik, men när jag frågar om kommunledningen svarar han att de sköter sig bra.
– Det hade gått i stå med den gamla ledningen.
På läktaren stöter jag på två av kommunalråden. I dokumentärfilmen Aldrig ensam med oss visas hur nära Vänsterpartiet samarbetar med DIF. Flera av spelarna tillfrågas hur de tänker rösta och alla svarar ”Vänsterpartiet” lokalt, fast en av spelarna funderar på att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Det måste vara ett guldläge för ett parti att ha så nära kontakter med ett lag som så många älskar.
Text och foto:
Lennart Kjörling
Not: Johanes Klenells film Aldrig ensam med oss om Degerfors IF, Vänsterpartiet och politiken kan ses på tjänsten SF Anytime på internet.

Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen