Okategoriserade 14 januari, 2010

Fraktindustrins räddande änglar

Flamman har gått ombord på fraktfartyget Homere och träffat en besättning som betalar priset för finanskrisen med låga löner och hårda arbetsvillkor.

Människan har transporterat varor, människor och drömmar över haven i 5.000 år. Från den gamla världens kuster till nya världsbyggen. I dag är den globala fraktindustrin en av de mest utbredda. Dåtidens oändliga seglatser gjorde kolonialismen möjlig och beredde vägen för utvecklingen som strandade i 2000-talets globala tidevarv.
År 2004 upplevde fraktmarknaden ett uppsving som varade fram till finanskrisens globala genomslag hösten 2008. Men industrins lönsamma trend vände över en natt och rederiernas prislistor kollapsade förra hösten. Finanskrisen kom som en plötslig kastvind och vände allt överända och fick mäktiga rederier att sjunka likt ett klippblock mot den ekonomiska botten.

Tills ljusningen anländer fortgår arbetet ombord på fraktfartygen. ”Som alltid”, menar besättningen ombord på fraktfartyget Homere, ägt av världens tredje största rederi, CMA CGM. Arbetarna i Le Havres hamn, en av Europa mest trafikerade, pekar irriterat på en vit bil som blockerar lyftkranarnas arbetsyta, de är redan sena och två ton containrar ska ommöbleras inför färden till Brasilien via Karibien. Besättningen består av ett tjugotal sjömän, kaptensbesättningen är rumäner, övriga – arbetare på däck, städare, kökspersonal och merparten av maskinisterna – är filippiner. I takt med nedskärningar och sparpaket har billig arbetskraft blivit en eftertraktad vara inom branschen. Något den filippinska besättningen, alla män i sina bästa år, å ena sidan uppskattar, men å andra sidan inser är resultatet av en kvarlevande global arbetsmarknadsrasism. Stämningen mellan de olika nationaliteterna ombord är dålig, berättas det, till följd av tärande månader till havs långt hemifrån, ett uppskruvat arbetstempo och osäkra framtidsutsikter.
Nelson serverar frukost, lunch och middag åt den rumänska kaptensbesättningen. Han gifte sig sent, berättar han, vid 42 års ålder och skiner upp när hans frus namn förs på tal. Han saknar sina två små barn i Manila och har arbetat för CMA CGM i tre månader. Ansiktsuttrycket visar på ett klart missnöje, men han biter ihop och säger diplomatiskt:
– Ibland måste man ta jobb man inte tycker om för pengarnas skull. Vi behöver pengar, säger han och samlar disk.
Sjömännens kroppsspråk säger oftare mer än deras ord. Nelson får medhåll från kocken, också han från Manila. De känner sig båda långt hemifrån och berättar hur europeiska sjömän regelbundet uttrycker sitt missnöje med att filippiner slagit sig in på deras arbetsmarknad. Nelson klandrar dem inte, han menar att det är ”business” men är liksom de andra medveten om politiken bakom den:

– Vi tjänar mindre än folk inom andra rederier. Anledningen är vår nationalitet. Filippinska sjömän finns det gott om och accepterar inte vi villkoren gör någon annan garanterat det.
Filippinerna är världens största sjönation med flest sjömän per capita. Landets största exportvara är arbetskraft. Sökandet efter en inkomst bär främst av till byggen och underbetalda jobb i Dubai, Asien samt till medel- och överklassområden världen över där kvinnor arbetar som hembiträden. Magra inkomster som ändå vida överstiger medellönen i Filippinerna där arbetslösheten på köpet är hög. Löner som försörjer tusentals familjer i hemlandet.
En kväll sitter det filippinska ”fotfolket” i arbetarnas mäss och tittar på en dvd om en berömd filippinsk boxare. Filippiner är ofta mäkta stolta över sina landsmän som ”gjort bra ifrån sig”, som ”kommit någonstans”. De flesta ombord är nya inom CMA CGM och instämmer i att de tjänar bättre i Europa än Asien, men att priset är högt i fråga om tid och hemlängtan. De blänger stumma in i teven. Den äldste i sällskapet, en medelålders maskinist som sitter på en stol lite avsides, tänder en cigarett och försvinner i tankar.

De rumänska sjömännen arbetar på fyramånderskontrakt, filippinerna är i regel ombord nio månader i stöten, minst ett halvår. Numera betalas rumänernas löner ut i den lönsamma euron och de filippinska i dollar. Officiellt för att Filippinerna är dollargående, men det innebär att lönerna blir magrare i takt med fortsatt svikande dollarkurser.
– I slutändan får vi ut mindre när vi växlat våra löner till den filippinska peson, säger Nelson och rycker på axlarna, liksom för att säga ”nu har vi det som vi har det”.
– Jag skulle aldrig kunna vara ombord i sex månader, än mindre nio månader i stöten, säger Bogdan, elektriker som trots elva år till havs aldrig får bukt med sin sjösjuka. Nu står han på däck och försöker fokusera blicken vid horisonten medan det hårda sjövädret i Nordatlanten slår upp vredgande vågor mot fören.
– November, säger han och himlar med ögonen. Det är nu helvetet på Atlanten börjar, fram till våren.
Bogdans fru är höggravid hemma i Rumänien, men han kommer missa förlossningen. Det gick inte att ordna, säger han. Han gick liksom många andra rumäner till sjöss av en ren slump. Efter att landet brutit sig loss från diktaturen 1989 var ekonomin i botten och möjligheterna få. En var att söka sig till de utländska rederierna när gränserna hade öppnats. Trots att det är bra pengar kommer han aldrig uppmuntra sina barn att söka sig till sjöss.

– Det här är inget liv, säger han. Jag är ute i fyra månader. Det är månader jag aldrig får igen, de är borta. Såvitt jag vet är det allt färre som söker sig till havet. Därför börjar det bli en låglönebransch där folk tas in som befinner sig i samma sits som vi gjorde för 20 år sedan. För filippinerna ombord är det nödvändigt, de har stora familjer att försörja och mindre valmöjligheter än vi har.
På kaptensdäck sitter kapten Savu civilklädd och verkar uttråkad. Kadetten Ruslan svettas och tredjeofficer Efren, enda filippinen på kaptensbryggan, berättar om sina två små barn hemma i Filippinerna.
– Det går inte att kombinera det här jobbet med ett fungerande familjeliv. Känslomässigt är det inte värt det, säger han och berättar tragikomiskt om hur barnen blir arga på honom när han ringer dem mitt i natten, filippinsk tid.
– På grund av tidsskillnaden, du vet.
Tiden går långsamt vid rodret, en apparatur med många skärmar, knappar och navigeringsinstrument, och särskilt i bra väder. Via en transistor tar de emot meddelanden och order från CMA CGM-kontoren i Europa, direktiv om energiutsläpp, hastighet och färdväg. Besättningen verkar utlämnad åt intressen långt ifrån hjärtat av Atlanten.

Från kaptensdäck ser man vågorna slå mot fören på det 125 meter långa fraktfartyget med oupphörlig aktivitet. De tusen containrarna är prydligt uppstaplade som en gosskör beredd att brista ut i sång. Savu sitter nedsjunken i sin kaptensstol medan fartyget i en hastighet av 20 knop närmar sig Gibraltar, passerande Portugals kustremsa. Kaptensstolen påminner om ett altare, ett slags levande minnesmonument ur vars säte direktiv om färdväg och annat springer fram. De tre på kaptensdäck talar om nya instrument som lanserats inom branschen, om nya navigeringssystem. Det är mycket branschsnack och samtal om det nödvändiga, men det förefaller mest vara av vana, som en fasad, för plötsligt frågar någon den andre om hur det är ”hemma”. Då dör samtalet snabbt ut och alla sjunker i egna tankar, pillar på varsin roderspak, låter fartyget fortsätta sin seglats i tystnad.
En kväll firar filippinerna sina döttrars födelsedag i arbetsmässen. En flicka fyller i år i morgon och den andra i övermorgon, förklarar de och bjuder på öl. I bakgrunden skränar kareokens kärleksballader om hjärtskärande saknad. Trots skratten sänker sig en melankolisk slöja över den magra tillställningen. Röken från den kedjerökande besättningen förvandlar luften till ett slagfält där endast den starke överlever, och medan sjömännen slappnar av till ekot av varandras sångröster sänder de många tankar hemåt. Hemma firar två av besättningsmännens döttrar ytterligare en födelsedag utan sina fäder.
Maskinisten Arer, enda rumänen på festen, har utlovat en rundtur i maskinrummet. Företaget är franskt, säger han, men ingen i besättningen är fransk medborgare. Varför, frågar han sig retoriskt innan han besvarar sin egen fråga:
– Fransmän är alldeles för dyra i drift, rumäner är okej, särskilt på officersnivå, men filippiner tas in för att de är hur billiga som helst.

Billig arbetskraft som jobbar hur hårt som helst utan att klaga, intygar Arer och skakar medlidsamt på huvudet. Hans egna villkor är ”okej”, säger han.
Maskinisten återvänder inåt, talar om maskinrummet som ett fartygs hjärta, som en enorm kroppspulsåder som sänder ut vibrationer av liv till den övriga båtkroppen. Han strandar på ämnet liv och nämner sin fru, som är från Tyskland, och sorgen över att inte ha kunnat få bilda familj med henne.

– Hon har en del fysiska problem, säger han. Vi har försökt få barn i 20 års tid, min fru och jag.
Ögonen vattnas.
– När jag kommer tillbaka ska vi ge det en sista chans – en sista chans, sen ger vi upp. För gott.
De uppsluppna rösterna och sångerna på födelsedagsfesten där födelsedagsbarnen befinner sig på två världshavs avstånd bildar ljudbank mot de annars oupphörliga ljudkulisserna. De monotona ljuden från motorerna. Och vågorna som slår mot skrovet.

Morgonen efter håller Arer hov i sitt ”arbetsrum”, maskinrummet, en smärre avgrund som sänker sig fem våningar under havsnivån. Arer är trött i ögonen, men inte lika mycket efter festen föregående kväll som av decenniers hårt arbete. Svetten har parkerat på pannan. På somrarna blir det 40 grader i maskinrummen, många arbetar på gränsar till slaganfall.
– Ibland måste man jobba dygnet runt, om det är problem.
Arer bär sin blåa overall och öronskydden och tänder en cigarett. Han luktar sprit, ett glas rent på stående fot i gryningen tycks ha fått honom på fötter, knuffat in honom i sjömannens säregna rytm.
Med inlevelse och omfattande kunskaper vägleder han genom virrvarret av generatorer, roder, vattenpumpar, gömda luckor, alla fyller de olika funktioner som håller fartyget i rörelse.
Arers favoritplats ute till havs är Azorerna, som fartyget sedan länge lämnat bakom sig. Nu står han i fören, i den friska luften, omringad av det stora blå. På frågan om vad som är bäst med jobbet i maskinrummet svarar han lika rakt som på många andra frågor, men med en kvardröjande längtan:
– Inget.
– Den som påstår sig jobba med det här för nöjes skull ljuger, säger Sever, 27, personalansvarig. Den romantiske sjömannen finns inte längre. I dag är tid pengar, och du ligger inte i hamn i veckor som du gjorde förut, då du hade tid att lära känna en stad eller ett land. Numera ligger du inne några timmar eller högst nåt dygn. Sen är du iväg igen.
Sjöfartsindustrin genomlever stora förändringar. De stora rederierna drar igen kranarna för utläggen och nedskärningar är vanligt förekommande. Kvarlämnade, med företagets budgetar som kompass, finner man besättningen och sjömännen, som utför samma jobb som förut och lite till men med allt större press på sig. Ute till havs, med de stora rederierna, får de betalt enligt en vanlig arbetsdag, åtta-nio timmar, men de flesta jobbar minst tolv. ”Minst”, understryker de.

Reynaldo, 29 år, stänker varsamt vit färg längs båtkroppen. Han är anställd på niomånaderskontrakt. Han är glad att det alltid är att göra; på så vis håller han hemlängtan stången. Första resan är den värsta, berättar han, sedan hjälper havet glömskan att så ett frö inombords.
De varma vattnen börjar sakteliga byta ut de kalla strömmarna i hjärtat av Atlanten. I juli 2010 återvänder han hem till Manila, för tre månaders ledighet.
– Lönen är inte tillräcklig, säger han och instämmer i att den svaga dollarn gör att de går miste om hett efterlängtade summor som går om intet när lönen växlas till den filippinska valutan.
– För oss är det inte småpotatis, det är skillnaden mellan en tillvaro i fattigdom eller där du klarar dig. Jag kommer nog arbeta här i fem år, tills jag får råd att köpa ett hus till min familj. I Filippinerna är det omöjligt att klara sig på lönen, det är därför så många söker sig utomlands, till Kina, Dubai eller hit… ja, var vi nu är någonstans.

I Le Havre reser sig CMA CGM:s kontorsbyggnad likt en inflytelserik ambassad ett stenkast från tågstationen och det enorma hotellkomplexet Hotel du Ville. Rederiet ståtar med 370 fartyg, 17.000 anställda och en omsättning kring 15 miljarder dollar per år. Huvudkontoret ligger i Marseille, Frankrike, en mörk steril byggnad som reser sig mot skyn likt den avlånga formen av ett fraktfartyg.
Med den globala finanskrisen hösten 2008 sprack många industribubblor grundade i generösa lån från banker som rest sig likt pyramidmodeller. Och medan krisens höga vågor lugnar ner sig och ekonomer talar om optimistiska punkter vid horisonten har rederiindustrin många ekonomiska bekymmer att brottas med. Fraktindustrin har lidit svåra förluster i kölvattnet av finanskrisen och bara CMA CGM har deklarerat en nettoförlust på 515 miljoner dollar under första halvåret 2009, enligt nyhetsbyrån AFP. Ett kraftigt fall mot 2008 års vinst kring 15 miljarder dollar.

CMA CGM meddelade emellertid den 18 november att rederiet räknar med full återhämtning innan 2009 års slut. Den hoppfulla tonen i pressmeddelandet talade vidare om ”tiden-efter-krisen” genom inledda samtal med mäktiga marknadsaktörer som Walmart, DHL och L’Oreal. Hoppet om en vändning sätter den tusenåriga fraktindustrin till traditionen, till människans fortsatta beroende av ömsesidig handel. Finanskrisens ödestimma är redan passerad, tror rederianalytiker i intervjuer med AFP, men efter stormen tycks industrins spelplan vara ommöblerad. Tunga namn har gått i konkurs, andra sitter inne med skulder och förlorade orderpaket och miljardinvesteringar från mäktiga marknadskrafter verkar försvinna efter boomen i början av 2000-talet. Klimatförändringarna gör dessutom livet på havet alltmer ovisst. I dag styr fartyg in i stormar och tropiska oväder med jämnare mellanrum.

I de europeiska rederierna har filippiner etablerat sig som billig och lojal arbetskraft som accepterar kontrakt för nio månaders tjänstgöring i sträck, dessutom avlönade med den för rederiet billiga dollarn. Rumänska kaptener tjänar i regel 40 procent mindre än franska och tyska.
Med varsel om nedskärningar och lönesänkningar ter det sig sannolikt att billiga löner och dåliga villkor, där den anställde jobbar 75 procent av årets alla dagar, är mer intressanta för rederistyrelser än européer med motsatta arbetspremisser.
Är billig arbetskraft den sjöburna fraktindustrin räddande ängel?
– Om vi är det väntar vi fortfarande på vårt välförtjänta tack, säger Manalo, gruppledare för den filippinska besättningen ombord på Homere.

Kommentar 27 januari, 2025

Tvångsmarsch mot deportation från ”Umschlagsplatz” på Nowolipkigatan i Warszawa. Foto: Wikimedia commons.

Hade de första krokusarna vågat titta fram ur snömodden, värmde marssolen den 31-åriga kvinnans kinder när hon anlände till Pension Wermé i Saltsjöbaden utanför Stockholm, den där våren 1946?

Kvinnan jag försöker föreställa mig har just anlänt från Polen efter krigsslutet, tillsammans med sin femåriga dotter. Kvinnans namn är Roza Klepfisz, änka efter Michal Klepfisz, en av de män som stod i främsta ledet i Warszawagettot våren 1943, då han också dödades. Michal ansvarade för sprängladdningarna. Historikerna anser honom vara nyckelpersonen bakom hela operationen och han tilldelades postumt en utmärkelse av polska staten. 

Roza och Michal var båda medlemmar av judiska Bund, en facklig organisation grundad i det ryska kejsardömet 1897 för att göra motstånd mot hänsynslösa arbetsgivare och fabriksägare. Men Bund var så mycket mer: en plattform för judisk kultur, som förespråkade jämlikhet mellan könen och rätten till jiddisch. De organiserade barnteater, gav ut tidningar och bekämpade antisemitism. De utgjorde också i början av förra seklet ett av de mest framgångsrika socialistiska partierna, vars självständiga förgrening i Polen hade visst inflytande under mellankrigstidens korta perioden av demokrati. Bund var ickereligiösa, och en central idé i deras övertygelse var att judar skulle kunna leva där de befann sig. Medlemmarna motsatte sig därför en judisk stat i Palestina. 

Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.

Så när sex miljoner judar mördades i gaskamrar, samt av sjukdomar och svält, förintades även en vital del av en progressiv demokratisk socialistisk rörelse. Efter kriget stod de överlevande bundisterna, som så många andra, ofta helt ensamma i världen. De hade bara varandra och när ödet förde några av dem till Sverige försökte de snart få kontakt med kamrater ute i världen. Med det fick de hjälp av bland annat Jewish labour committee och en rad engagerade svenska ickejudar. 

En viktig person var Sara Mehr som kommit till Sverige några decennier tidigare, också som politisk-judisk flykting. Känns namnet igen? Det var socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs mamma. 

Varför vill jag berätta den här historien? I dag, den 27 januari, markeras 80 år av Förintelsens minnesdag i en tid som tycks göra allt för att glömma snarare än att minnas. I Bryssel har två EU-parlamentariker från högern bjudit in till konferens dagen till ära med nyckeltalare som samtliga företräder en nationalistisk, Israel-orienterad ståndpunkt. Länge såg det ut som att höken och Marine Le Pen-supportern Amichai Chikli, den israeliska ministern för diasporafrågor, skulle tala. Efter protester, bland annat från anhöriga till gisslan, ställdes hans medverkan in i sista stund. Inte en enda vänsterjudisk organisation har bjudits in.

2025 är ett sorgligt jubileum att uppmärksamma. Jag kan inte minnas någon gång när Förintelsen har krympt till ett så ynkligt instrument för högernationalistiska maktpersoner att legitimera antisemiter och folkmordsanklagade presidenter och kalla det omsorg om judar. I Sverige har Judiska centralrådet uteslutit Vänsterpartiet ur sammankomsten i synagogan. Orsaken är partiets visserligen senfärdiga hantering av personer med alltför nära koppling till terrorklassade organisationer och uttalade grovheter om sionism. Men till saken hör också att centralrådets ledning tillsätts i politiska val, och ordförandeposten innehas just nu av Aron Verständig från den konservativa och proisraeliska gruppen Judisk samling.

Läs mer

Nu är vänsterjudar som jag mer övergivna än någonsin, klämda mellan en uppblossande antisemitism med vittnesmål om människor som attackeras av Palestinaaktivister enbart utifrån religiösa markörer, och en samtidig utfrysning ur officiella judiska organ som i accelererande fart gör Israel till sin främsta fråga snarare än svenska judars trygghet.  

Ändå ser uteslutningen mest ut som en ursäkt att hålla Sverigedemokraterna borta från samma tillställning. Men medan Vänsterpartiet faktiskt vidtagit åtgärder, bevittnar svenska judar hur Judiska centralrådet spelar ner Musks uppenbara fascistblinkningar och Adam Cwejman på X kontrar händelsen med att nazisternas största hatobjekt George Soros ”lägger sig i europeisk politik”. Bara några dagar senare talar Elon Musk på högerextrema Alternativ för Tysklands triumfatoriska valupptakt och uppmanar tyskarna att ”gå vidare” från skulden över andra världskriget.

Roza Klepfisz, hennes dotter Irena och ett hundratal andra bundister fick en fristad i Sverige. De flesta av dem stannade bara ett kort tag, men alla mindes hur väl de mottagits här. Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.

Kultur 27 januari, 2025

Mobboffret från Helsingfors

Rosanna Fellman, född 1995, är en av Finlands mest kända unga poeter. Foto: Jennifer Granqvist.

Finlandismerna smakar som ett 24-pack ”Pirkka”. Rosanna Fellmans tredje diktsamling är våldsamt äkta.

Diktjaget i Rosanna Fellmans Det Jakobstad ingen vill ha har lämnat barndomens Jeppis för Hesa, alltså Jakobstad respektive Helsingfors. Men under ett besök i hemstaden kommer minnena från uppväxttiden tillbaka.

Barndomsåren färgas av våld och mobbning. Barn gör varandra illa medan de vuxna tittar bort. Tillsammans utgör bokens dikter ett vittnesmål om det systematiska förtryck som det avvikande barnet utsätts för.

I de längre dikterna blir Fellmans lyrik som skarpast. Ångesten och utsattheten är konkreta ting. Det blir tydligt i en dikt på dialekt om en hemvändarkväll i fyllans tecken. Diktjaget lämnar barndomshemmet för en ungkarlslya där fem 24-pack Pirkka-öl väntar. Hon far vidare till en bar och sedan en nattklubb där hon ”dansar me folk jag int ens känder, vilket / tå e adertonåringar som tycker synd om ejn tå man e så i fyllo”.

Genom dikten flimrar bekanta ansikten förbi, gamla mobbare och före detta pojkvänner. Efter en efterfest och en spya i en K-Markt-kasse avslutas dikten: ”jag gar hejmåt och slänger me ner i min tonårssäng / klocku sex på morne. Och jag känder att jag älskar men fullkomligt / hatar Jeppis”.

När Fellman, som i dikten ovan, ger sig själv utrymme och fokuserar på skeenden får dikten livskraft.

Svagast är hon i det kortare formatet, såsom: ”Bryggan gungar under fötterna / skvalpar havet rakt in i min / identitet” och: ”Men hur vet man om det någonsin kommer någon / som kan se förbi vad folk sagt att jag är?” Fellman tycks i dessa fall vara upptagen av en föreställning om den kärnfulla, poetiska formuleringen. Det blir lite för platt.

Havet som skvalpar in i diktjagets identitet känns som banaliteter i poetisk skrud. När Fellman däremot detaljerat skildrar en pojkväns psykiska och sexuella våld, smäller det till desto mer: ”Men det enda jag ser framför mig är / hur han slängde sin fyraåriga syster rakt in i väggen / och knep min syster i armarna tills hon fick blåmärken”.

Läs mer

Det Jakobstad ingen vill ha är ojämn. Men topparna utgör en rasande anklagelseakt mot dem som tillåter att barn far illa.

Texten sänker sig aldrig till anpassningar för en svensk läsare. Det är inte enbart en fråga om inslagen av dialekt. Dikterna är fyllda av finlandismer, inslag av finska och referenser förankrade i en finländsk tillvaro. Det är upplyftande med en finlandssvensk poet som ställer krav på en svensk läsare.

Rörelsen 26 januari, 2025

Barbro Westerholm skulle fnysa åt dagens liberaler

Liberalerna förtjänar inte längre att vinna hbtq-kredd på Barbro Westerholms namn. Illustration: Eric Nilsson.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

HBT-liberalerna delar ut den nyinstiftade utmärkelsen Regnbågssteget till Barbro Westerholms minne. Givet hennes mångåriga engagemang och, som generaldirektör för Socialstyrelsen, friskförklaring av homosexualitet så är det inte underligt att Liberalerna fortsatt vill förknippas med henne. Barbro Westerholms gärning och person är saknad i ett politiskt klimat som tveklöst hade förskräckt henne.

Därför är det pikant att det just är HBT-liberalerna som delar ut priset. Det var nämligen med förutsägbar svansföring som Liberalerna inledde samarbetet med extremhögern genom att utnämna sig själva till ”den liberala vakthunden”. I ett läge där de övriga regeringspartierna kapitulerat för de auktoritära strömningarna skulle Liberalerna på dramaturgiskt självuppoffrande manér stå dem bi.

Det har följts av två bitterljuvt pinsamma år där Liberalerna trampats på av regeringssamarbetets alla delar som Rosenbads dörrmatta. Givet alla eftergifter har många undrat om den där påstådda vakthunden kan skälla överhuvudtaget.

Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning.

Åtminstone gjorde den inte det när Sverigedemokraternas trollfabrik uppdagades, varken av Dagens ETC eller senare av Kalla Fakta. Vakthunden Pehrson hörde i stället visslan och tog lydsamt rygg på Sverigedemokraterna genom att förminska påverkansarbetet, och påpeka att ”[a]lla partier har ansvar för vad de sprider”.

Inte heller skäller vakthunden när Sverigedemokraterna inför EU-valet torgför den homofoba konspirationsteorin om folkutbyte, som föreställer sig en importerad femtekolonn med syfte att sabotera för vit fortplantning, och som inspirerat en rad terrordåd. Eller när deras förstanamn i EU-parlamentet Charlie Weimers uttrycker sin längtan efter ett Sverige utan HBTQ-personer. Den är pliktskyldigt tyst också när de kallar oss för en ”social smitta” i riksdagskammaren.

Det sker i en kontext där Expo larmar om högerextremister som planerar homofob terror i det dolda och där angreppen på fjolårets Pride skedde helt öppet, påhejade inifrån regeringssamarbetet av Björn Söder. Rädslan för Sverigedemokraternas våldsbejakande svans är befogad: Sedan ”Kalla faktas” granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik vet vi att de dessutom geotaggar homosexuella mötesplatser i sin dolda kommunikation.

Läs mer

Alltjämt står den påstådda vakthunden bara underdånigt och ser på. Det tror inte jag att Barbro Westerholm hade gjort.

Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning. Vi tvingas konstatera att konsekvenserna för den hetsande trollfabriken uteblivit; i stället bistår Liberalerna med att implementera Sverigedemokraternas politik.

Det väcker frågan: utan Barbro Westerholm – vem vaktar väktarna?

Kultur 25 januari, 2025

Grevfasoner med känsla för gemenskap

Björn Tarras-Wahlberg är född med silversked i mun – men har ändå något vettigt att säga samtiden. Foto: Ellinor Hallin/SVT.

Rojin Pertow ser en frände i ”Riddaren på Strandvägen”.

I ett avsnitt av engelska Antikrundan tog en man med sig ett föremål som hänförde värderaren så mycket att han trillade ur sin brittiska stelbenthet och började fnissa förtjust. Föremålet var en utsökt flätad guldring från 1400-talet smyckad med en midnattsblå safir. ”Den här ringen sjunger om medeltida Englands magi”, kvittrade värderaren.

Fascinationen för medeltiden har varit stark under 20-talet. Wolf Hall, filmatiseringen av Hilary Mantels brokadfrasande romanserie om Tudor-tiden, har gått varm på tv den senaste månaden. År 2023 var det 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till kung, samma år firade även vår nuvarande regent Carl XVI Gustaf 50 år på tronen. Så det var med en portion gott mod som jag, en medeltidsskalle, satte på Riddaren på Strandvägen (Svt).

Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart.

Det är en liten dokumentär av Åsa Blanck om societetslejonet Björn Tarras-Wahlberg. Tjenis med kungen och i direktkontakt med statsministern för att ge råd om hur man knäpper kavajen bäst. Men också före detta näringslivslobbyist och numera kulturaktivist som agiterar för byggnadsvård genom demonstrationer och namninsamlingar, och som umgås tätt med samhällets toppskikt. Filmen är alltså gjord 2024 och handlar inte om medeltiden, men den behandlar det medeltidsdoftande fenomenet ”aristokrati” och det duger väl för mig.

Det är i princip omöjligt att inte charmas av Björn Tarras-Wahlberg. Jag vet hur det låter, men jag måste vara ärlig. Den glada 82-åringen har ett sådant självklart avväpnande sätt och det diskreta, nästan hemlighetsfulla överseende som bara de med stor kunskap om vett och etikett besitter. En sådan som aldrig skulle anmärka på om du använder en ostronsked till desserten för att du inte visste bättre – ”det viktigaste är vänlighet” säger han. Vid första anblick kan det tyckas att dokumentären mest skrapar på ytan, för jag vill veta mer om den här mannen! Jag vill se mer av vad han gör om dagarna, höra mer om hur hans familj fredagsmyser och hans tankar om hur man bäst tar tillvara på vår ändliga tid här tillsammans. Men det är inte dokumentärens syfte, utan dess ärende är att placera en person som Björn Tarras-Wahlberg i samtiden. Vad pysslar de med gamla pengar med i dag? Vilka förmåner får den som känner kungen i våra dagar? En adress på Strandvägen? Där bor ju även Per Gessle. Exklusivt, visst, men mer på ”vanlig miljonär”-sättet än det adliga.

Läs mer

Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart. Ett lätt melankoliskt porträtt av en man vars myskonservatism känns just medeltida i ett modernitetsförgiftat samhälle. Bevara gamla byggnader i stället för att reno-riva, sköt bordsskicket, var artig. Trots att vi är i borgerlighetens högborg uppträder en respekt för det kollektiva som saknas gravt hos dagens vulgoborgare. Åsikter som att alla människor ska ha rätt till det estetiskt vackra ekar snarare av socialister som William Morris. Det är kanske detta som är ”borgerlighetens diskreta charm”. Jag köper det.

För den mer konkret lagda så bränner det som mest till när Björn Tarras-Wahlberg berättar om uppväxten och familjens djupa anor. Det splittrade 1900-talets överklass, pappan Johan Wilhelm Klüver som satsade allt på Sälens Högfjällshotell, Sveriges då första ordentliga vintersportanläggning, och som i slutändan förlorade det. Men i Riddaren på Strandvägen framträder också någonting annat, någonting allmängiltigt, oavsett om vi bor på Strandvägen eller i Södertälje. Det är tankar om vad vi gör av vår tid här tillsammans, vad som är värdefullt att värna, hur vi är bäst mot varandra. Lyxtankar i en jagcentrerad slit och släng-tid. Jag är kanske en ovanligt naiv socialist som låter mig bli tagen av en svinrik åldermans funderingar. Men nog kan vi låna ett trick eller två från gentlemannen Björn Tarras-Wahlbergs verktygslåda till det smutsiga kulturkrigets skyttegravar? Idén om noblesse oblige, alltså att privilegier förpliktar, är trots allt stapelvara både inom överklassen såväl som inom woke-meritokratin.

Kommentar 24 januari, 2025

Elon Musks handgest klyver det marknadsliberala lägret. Foto: Ios/Ropi/Zuma/TT.

Genom att heila tar Elon Musk den nyliberala rörelsen tillbaka till sina fascistiska rötter.

Det är inte bara Elon Musk som inleder året med en triumferande segerhälsning.

”Vallen har rämnat och det finns ingen återvändo. 2025 är den nya högerns år”, skriver Göteborgspostens liberala ledarskribent Adam Cwejman segervisst (12/1).

En efter en faller ledarna för den nyliberala mitten. David Cameron, Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel och nu också Justin Trudeau. Även arvet efter mer progressiva nyliberaler som Barack Obama, Göran Persson och Tony Blair är på väg bort. Bara Emmanuel Macron sitter ännu kvar, medan socialdemokratin är på väg i konservativ riktning.

Den nya högern har lärt sig av föregångarnas misstag och fått städa upp efter dem, skriver Cwejman. I Javier Milei och Giorgia Meloni ser han ett nytt hopp. 

(mer …)
Inrikes 24 januari, 2025

Först utbildning – sedan kloster

Intagna hindras fortfarande från att studera. Foto: Radek Petrasek/CTK/Scanpix/TT.

4 300 kronor om dagen. Så mycket kostar det att hålla en brottsling inlåst. Samtidigt nekas han utbildning. Det är inget annat än samhälleligt självskadebeteende.

Visst är det absurt? De enda intagna som ens kan ställa sig i kö för att läsa upp betyg under fängelsetiden är de utan fullständig gymnasieexamen. De som inte kan svenska får köa till SFI. Men kan du svenska och har fullständiga gymansiebetyg – hur dåliga de än är – får du varken plugga upp dem eller läsa en yrkesutbildning. Och studier på högskolenivå är helt bannlysta från Kriminalvårdens anstalter.

Nu vill Kristdemokraterna bygga kloster på Kumlaanstalten för att ge kriminella ”möjlighet till moralisk och andlig utveckling”. Långa fängelsestraff, menar KD, är slöseri om de inte förbereder den intagne för ett laglydigt liv. Så långt är vi helt överens. ”För detta krävs ett aktivt arbete med fokus på rätt och fel”, skriver de sedan. Det är inget fel på förslaget i sig – det är klart att värdegrundsbygge är en viktig del i rehabilitering. Men vad hjälper en god moral om det är allt den intagne har?

Föreställ dig en nymuckad kille. Sist han var fri var han tonåring. Han blev vuxen i fängelset. Han står där, utanför säkerhetsklass ett-anstaltens taggtrådsstängsel, med en Icakasse, ett brottsregister och skulder upp över öronen. Han ska uträtta mirakel. Utan bostad, laglydiga kontakter eller utbildning ska han vända blad och börja ett hederligt liv. Killen kanske har gått i kloster varje dag. Men som dramatikern Bertholt Brecht sade: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. Först kommer maten, sedan moralen. I nuläget ger vi honom inget av det.

I takt med att brottsligheten ökat och straffen skärpts sätts allt fler i fängelse, och under allt längre tid. Men det tar tid att bygga fängelser. Därför skapar Kriminalvården nu 700 nya platser på häkten och anstalter genom att göra om enkelrum till dubbelrum. På sin hemsida skriver de att: ”Vårt viktigaste mål är att minska återfall i brott – att bryta den onda cirkeln”. Om det verkligen är målet verkar Kriminalvården sikta med förbundna ögon. För verkligheten är att nästan hälften av de som suttit i fängelse återfaller i brott inom ett år efter muck.

Läs mer

Rehabilitering är ingen enkel uppgift. Men en början vore kanske att ge den där killen som står utanför stängslet med sin Icakasse en utbildning att luta sig mot. Någon färdighet som ger honom möjlighet att tjäna vita pengar och bygga upp en framtid.

Det är inte synd om kriminella. Och Kriminalvården ska inte sätta intagnas behov före samhällets. De har ju satt sig själva i den sits de är i. Så visst sticker det till i magen vid tanken på att vi ska curla kriminella till utbildningar. Men politik är inte magen. Politik är att välja samhällets bästa. Även när det känns orättvist. Och när en intagen kostar 4 300 kronor om dagen har vi inte råd att inte låta honom studera.

Utbildning först, sedan kloster.

Ledare 24 januari, 2025

Sverige borde importera danska pekpinnar

Amaryllis August under inspelningen av en scen ur Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” i Lidköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Sigge Eklunds nedbrända hus i Los Angeles är en påminnelse om att klimathotet drabbar alla.

Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.

Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.

Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.

I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.

Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.

Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.

Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).

Läs mer

Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.

Inrikes/Nyheter 23 januari, 2025

Spritindränkt taskspel i Alingsås kommun: ”Extremt allvarligt”

Från Alingsås rådhus har nakenbilder skickats inom det ”Gingäng” som har försökt styra lokalpolitiken i hemlighet. Foto: Adam Ihse/TT.

Alingsås skakas av en penibel skandal med hemliga chattar, sexbilder från det laxrosa rådhuset, och ett tvärpolitiskt ”Gingäng” som styr kommunpolitiken i hemlighet. Deras främsta måltavla: vänsterpartisten Marcus Wallin.

”Toppolitikernas maktspel – sex, mobbning och hållhakar”. ”Kommunalrådet tog nakenbilder i kommunhuset”.

Rubrikerna från den charmiga kullerstensstaden nordost om Göteborg har varit kryddiga på senaste. I tisdags kunde Göteborgs-Posten avslöja att tre politiska toppnamn under ett drygt års tid haft en hemlig chatt kallad ”Gingänget”, varifrån de har diskuterat hur de ska styra kommunpolitiken i sin riktning.

– Det är en korruptionsskandal av sällan skådat slag. Det är extremt allvarligt för kommunen, säger Marcus Wallin (bilden), ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.

Han var en av de personer som hamnade i skottlinjen för gruppen, som bestod av kommunstyrelsens ordförande, moderaten Daniel Filipsson, kommunstyrelsens vice ordförande, socialdemokraten Simon Waern – samt Vänsterpartiets tidigare gruppledare, en kvinna som inte namnges i texten.

”Dränk honom i ån?” skriver V-toppen om Marcus Wallin vid ett tillfälle, medan Simon Waern skriver: ”Det här är fan personligt. Du ska fan ingenstans. Han ska inte vinna.”

Läs mer
(mer …)
Dikt 23 januari, 2025

Årets fattigaste dag

Foto: Adobe Stock.

Det är årets fattigaste dag och det har precis börjat snöa. Det är årets fattigaste dag och du har aldrig varit vackrare. Det är årets fattigaste dag och jag lämnar på förskolan. Det är årets fattigaste dag och jag går hem och borstar tänderna i tre timmar. Det är årets fattigaste dag och jag blöder i munnen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva. Det är årets fattigaste dag och jag slutar skriva och börjar surfa. Det är årets fattigaste dag och jag twittrar att alla av oss ligger i rännstenen, men några av oss tittar på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och Maria Montazami bestämmer sig, nu får det vara nog – hon ska bli rik. Det är årets fattigaste dag och Mikey Madison berättar om det svåra med att spela strippa. Det är årets fattigaste dag och Dagens Nyheter skriver att du kan dra ned på dina utgifter, kanske kontakta de bolag du är skyldig pengar och göra upp en avbetalningsplan? Det är årets fattigaste dag och jag tackar nej till att medverka med nyskriven poesi i Ekonomibyrån eftersom Ekonomibyrån inte kan erbjuda något arvode för nyskriven poesi. Det är årets fattigaste dag och min bank, Nordea, bjuder in mig till ett webbinarium där en privatekonom pratar om omvärlden och tron. Det är årets fattigaste dag och samma privatekonom mailar tips på roliga och utbildande aktiviteter för barn i olika åldrar. Så pratar du pengar med barn på årets fattigaste dag, vilka barn som helst! Det är årets fattigaste dag och jag äter upp mitt exemplar av Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag gör det som en grej. Det är årets fattigaste dag och jag läser en essä av Aris Fioretos som fyller mig med thinspo på grund av omvänd psykologi. Det är årets fattigaste dag och jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag måste borsta tänderna igen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva fanfiction. Det är årets fattigaste dag och Solvej Balle går och lägger sig, Solvej Balle sover i ett dygn och när Solvej Balle vaknar är det fortfarande årets fattigaste dag, för alla utom Solvej Balle, eftersom Solvej Balle typ är rik, jag vet inte. Det är årets fattigaste dag och jag mailar min fanfiction till Svenska Akademien. Det är årets fattigaste dag och jag somnar på soffan och jag drömmer. Det är årets fattigaste dag och jag sätter upp Lång dags färd mot natt tillsammans med alla barn som jag någonsin pratat pengar med. Det är årets fattigaste dag och vi, jag och barnen, frågar hur folk i Borlänge klarar sig och de svarar att man får använda det man har i sina gömmor. Det är årets fattigaste dag och vi kontaktar bolagen vi är skyldiga pengar. Det är årets fattigaste dag och vi hotar bolagen med våld. Det är årets fattigaste dag och vi är äntligen skuldfria. Det är årets fattigaste dag och jag vaknar på soffan med blodigt dregel över halva kinden. Det är årets fattigaste dag och jag sätter på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och jag messar dig, skriver att du aldrig varit vackrare, jag kan hämta på förskolan, kan du swisha 500 kronor? Och handla mat?

Ledare/Opinion 23 januari, 2025

I Alingsås dränktes demokratin i gin och nakenbilder

I Alingsås rådhus togs inte bara komprometterande nakenbilder – här styrde också ett hemligt ”gingäng” lokalpolitiken. Foto: Adam Ihse/TT.

Sexmobbing, våldsfantasier och smutsigt maktspel. Är det vad vi kan vänta oss när S och M ”tar ansvar” och bildar kartell i kommunpolitiken?

Det sägs ibland att kommunpolitik ofta handlar mer om personkemi än ideologi. Att det påståendet stämmer – och kan leda till giftiga konsekvenser – visar de chockerande avslöjanden som Göteborgs-Posten häromdagen gjorde kring kommunpolitiken i Alingsås.

I en privat chattgrupp kallad ”Gingänget” har de båda kommunalråden från S och M tillsammans med Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ägnat sig åt hån, våldsfantasier och sexism. De har slutit hemliga politiska uppgörelser, hånat andra politiker som ”röstboskap” och uttalade sig kränkande om kommunens tjänstemän. 

Trions gemensamma fiende är Vänsterpartiets fullmäktigeledamot Marcus Wallin – numera ordförande för partiföreningen – som aktivt utmanat samförståndsandan i kommunen. I chatten diskuteras hur Wallins politiska karriär ska saboteras för att bana väg för ett minoritetsstyre med S och M med stöd av Vänsterpartiet.

Genom att dela pinsamma uppgifter som sig själva skapar de tre konspiratörerna en ”terrorbalans”, som ska hindra att någon läcker innehållet i chatten till medierna.

Läs mer

Skandalen i Alingsås har tillräckligt med snaskiga detaljer för spaltkilometer av sensationsjournalistik. Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.

När Moderaternas kommunalråd Daniel Filipsson i chatten beskriver politik som teater och skryter med att han i praktiken inte bart styrt Moderaterna utan även samarbetspartierna i Kd och L i tio år så är det en cynisk men förmodligen sanningsenlig bild av den maktposition många kommunalråd de facto har idag. Den råa tonen i chatten förklarar han när han konfronteras av GP med att rollen som gruppledare i ett parti är utsatt och att man ofta har mer kontakt med andra gruppledare än sina partikamrater – vilket så klart är extra sant för de högavlönade heltidspolitiker som umgås dagligen i kommunhuset.

Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.

En bidragande orsak är partiernas allmänna försvagning, där gräsrötter och medlemsdemokrati väger allt lättare i förhållande till heltidspolitiker. Men det handlar också om att den kommunala demokratins funktion länge vilat på praxis snarare än formella regelverk, vilket bland annat SNS Demokratiråd lyft fram i en läsvärd rapport från 2022.

Till skillnad från rikspolitiken där det är tydligt vem som regerar utgår kommunallagen fortfarande från en föråldrad princip om kollektivt ansvar. Rollen som ”oppositionsråd” och andra former av garanterad representation för oppositionen i presidier och utskott regleras inte i någon lagtext, utan av normer som växt fram under årtionden präglade av blockpolitik och maktbalans. En balans som snabbt sätts ur spel när de största partierna agerar i samförstånd, vilket sker i allt fler svenska kommuner i dag.

Alingsås ger prov på hur märkligt det kan bli. Socialdemokraterna är formellt i opposition och innehar en av de två kommunalrådsposterna, samtidigt som de slutit en politisk uppgörelse med det moderatledda minoritetsstyret om politikens innehåll. En kartellbildning som effektivt utesluter den egentliga oppositionen från verklig insyn.

Läs mer

I Gnesta finns sedan 2018 en liknande modell där S och M styr i minoritet med stöd av Centerpartiet som innehar oppositionsrådsposten. När Centerpartiets Håkan Ekstrand valdes till oppositionsråd bröt flera ledamöter från Moderaterna mot praxis att lägga ner sina röster, för att i stället stödja ”sin” kandidat till ”ledare för oppositionen”. Ett agerande som kritiserades både av andra partier i kommunen och Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap och en av författarna till Demokratirådets rapport från 2022. 

Förutom att partier som faktiskt befinner sig i opposition stängs ute från insyn leder den utsuddade gränsen mellan styre och opposition till att ansvarsutkrävande försvåras. Ytterst är risken att förtroendet för demokratin urholkas ytterligare – eftersom det ändå inte tycks spela någon roll vem väljarna röstar på. 

Det är lätt att se att detta kan leda till en negativ spiral där allt färre engagerar sig i politiken, och där devisen att personkemi är viktigare än ideologi legitimerar hemliga uppgörelser, smutsigt maktspel och mobbing – i syfte att bevara den speciella kemi som bara kan uppstå i en hemlig chattgrupp eller under sena kvällar i rådhusets korridorer.