Det fulaste ordet i vänsterns historia är ”utopiskt”. Enligt Marx var det en dödssynd att försöka koka soppa för framtidens kök. En rimlig kritik mot samtida flumputtar som Charles Fourier och Robert Owen, men Marx själv läste utopikerna med stort intresse. Från Thomas More tog han den centrala idén om ”ursprunglig ackumulation” i Kapitalet och bara för att Marx inte ville göra detaljerade planritningar betydde det inte att han ansåg att arbetarrörelsen borde skrota framtidsvisionerna.
I den nyutkomna Socialismens själ (Arkiv förlag) beskriver religionshistorikern Stefan Arvidsson två typer av samtida vänster. Den ena kallar han ”intressevänstern”, en grupp som betraktar socialism som en fråga om ekonomiska och teknologiska framsteg. Den andra kallar han för ”mångfaldsvänstern”, en fraktion upptagen med att försvara det mångkulturella samhället.
Problemet med intressevänsterns perspektiv är att det är djupt ahistoriskt. Socialismen var ursprungligen ett livsåskådningsprojekt där kulturkritiken var lika central som ekonomikritiken. Redan i sitt partiprogram från 1897 slog Socialdemokraterna fast att partiet ville arbetarklassens sociala frigörelse ”till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”. I mångfaldsvänsterns tankevärld finns motsatt problem: kulturkriget mot slöjförbud och transfobi gör att antikapitalismen hamnar i skymundan.
Men det finns ett ännu större bekymmer, som Arvidsson inte tar upp. Varken intresse- eller mångfaldsvänstern lyckas uppbåda en framtidsvision att tala om. För vem vill stupa på kullen för vinststopp i välfärden? Eller för rätten att bära slöja?
Den senaste tiden har jag funderat mycket på hur vänstern ska kunna ta sig ut ur denna rävsax. De två typerna som Arvidsson beskriver har sina historiska orsaker. Under 1900-talet tonade arbetarrörelsen ner de stora orden om det klasslösa samhället. Man föredrog de mindre, mer ekonomiskt specifika: jämlikhet och rättvisa. Ett sympatiskt drag kanske, men ändå oklokt. Vem föredrar jämlikhet framför frihet? Rättvisa framför kärlek? Socialismen kan aldrig reduceras till en fråga om höga marginalskatter och stor offentlig sektor. Dess mål är inte heller jämlikhet – utan upphävd alienation och utsugning, så att alla kan känna sig hemma på jorden. Med de små orden försvinner de mäktiga horisonter som laddar socialismen med energi.
En som har diskuterat detta är Dan Jönsson i essäsamlingen Paradisgenen. Den gick lite under radarn på kulturredaktionerna när den kom i slutet av förra året, vilket är synd. I boken läser Jönsson de utopiska klassikerna, från Thomas Mores Utopia till Ursula Le Guinns De obesuttna, han besöker utopikers experimentverkstäder i Kalifornien och reflekterar över varför Sovjet misslyckades. Det fina med boken är att Jönsson aldrig drabbas av några kalla kriget-skakningar, inte ens när han läser Lenin.
I ett särskilt vackert avsnitt skriver Jönsson att vi har ett paradisiskt cellminne. En gen som bryter fram på nya sätt för var generation. Genen är upphov till religiös mystik och sagor, men också revolutioner och sociala experiment. Samtidigt menar Jönsson att det är en grundläggande skillnad mellan den religiösa och politiska reaktionen: paradiset är det nostalgiska svaret, utopin det radikala. Frälsningen kan aldrig vara människans verk, befrielsen måste däremot vara det. Hela den utopiska tanketraditionen handlar om att göra skillnaden tydlig.
På så sätt synliggör Jönsson att utopin – i någon mening – fortfarande är modern. Den grundläggande föreställningen som alla utopier utgår från är att samhället kan planeras och ordnas rationellt. Denna planeringslusta ekar ända in i Palmes ord om att ”samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det”. Det som brukar avfärdas av liberaler som en envägsbiljett till Gulag är värt att försvara, även om det är en utmaning. Kapitalismen framkallar nämligen något mycket farligare: föreställningen om världen som ett mystiskt ur-kaos. Samhället som ett framstörtande flygplan med en tom cockpit. I tider av flyktingkris och skenande ojämlikhet har det utopiskas grundidé mer sprängkraft än någonsin.
När vi står inför katastrofala klimatförändringar – då mineraler, el och bränslen kommer att vara begränsade – behövs visionen. Utopia – som den planerade ekonomins rike – är den förlorade koordinaten. För att citera Oscar Wilde är en världskarta utan den inte ens värd ett ögonkast.
Paradisgenen
Dan Jönsson
20TAL Bok
