DN har ägnat några veckor åt att kampanja för sin egen idé om att gästarbetare aldrig behandlas dåligt i Sverige. För balansens skull kommer nu en kampanj för att ge samhällets välavlönade städhjälp.
Kampanjen börjar med en snygg grafik som pedagogiskt förklarar för läsaren hur en hel dag förflyter utan en enda ledig minut för avdelningschefen Marie och arkivarien Fredrik.
Verkligheten, i reportaget dagen därpå, överträffar emellertid grafiken. Familjen från Lidingö består av en kvinnlig part, som är marknadschef, och en manlig part, som ”är inne i ett intensivt stadium med reklambyrån han startade för två år sedan”. De går upp 05.50 och mannen slutar oftast jobba 00.30. Tillsammans berättar familjeförsörjarna att de arbetar 50-60 timmar var i veckan. Skulle de vilja jobba mindre? frågar tidningen. Nej, mer! Familjen menar att det enda som får deras liv att gå ihop är att köpa olika typer av hushållsnära tjänster. Helst vill de förstås att de skall vara billigare.
Här måste vi tyvärr avbryta för att upplysa familjen på Lidingö om att det finns något som heter personligt val och ansvar. Samhället kan inte stå för allt, eller hur? Var och en kan gärna få arbeta 60 timmar och skaffa barn, men är det sedan vettigt att klaga på att ingen fritid blir över? Är det skattebetalarnas problem att ni inte kan ta en vettig strid med ledningen om arbetstiderna, eller själva sätta gränser? Är det vår sak att finansiera nattarbete för er firma? Svaret till denna borgerliga kravmaskin måste bli nej.
Det beror inte på att det inte går att bygga upp en sådan arbetsmarknad. Det har ju gjorts effektivt fram till 1950-talet. Sedan dess har emellertid lågbetalda kvinnors arbetskraft i allt högre utsträckning använts till viktigare saker än att pussla ihop borgarfamiljers olösliga konflikter. Epoken då man obekymrat kunde komma in och säga ”Hej! Mitt arbete är så oerhört viktigt, och jag saknar så fullständigt förmåga att prioritera bort något roligt, att jag behöver någon som stryker mina kalsonger, helst nästan gratis” är över i detta land. Så skall det förbli.