Storskalig ekonomisk planering är tillbaka. Som svar på de senaste tidens kriser ser vi exempel på detta i allt från tal om en grön ny giv inom EU, USA:s Inflation Reduction Act eller den brittiska konservativa regeringens förstatligande av stålverk. Liknande investeringsförslag och förslag på starkare statlig kontroll av industrin från vänster och höger har på senare år förts fram som argument för att vi nu ser slutet på den nyliberala eran.
Det vore i så fall inte första gången som man i väst trodde på staters möjligheter att styra över framtiden. Om denna era, och dess krackelerande under 1970-talet, handlar en ny avhandling i historia av Karl Haikola. Där följer han Sekretariatet för framtidsstudier och dess plats i ”det långa 1970-talet”, en period som omfattar 1960-talets avslutande år fram till 1980-talets början. 1987 omstrukturerades Sekretariatet till det fristående Institutet för framtidsstudier som finns kvar än i dag.
När Sekretariatet för framtidsstudier startade 1972 var det med syfte att hantera de stora och globala utmaningar som världen stod inför. Detta statliga projekt som initierades av den socialdemokratiska regeringen skulle visa på olika möjliga framtider och skapa ”starkare politiska styrmöjligheter” för Sverige. Haikola visar hur sekretariatets projekt och program i det tidiga 1970-talet präglades av tidens hotbilder men också av vad som beskrivs som en utopisk tendens. Det sågs som möjligt att välja framtid och aktivt styra mot densamma. Det socialdemokratiska välfärdsbygget skulle expandera och hantera även nya frågor, såsom miljön.
Under 1970-talets gång spårar Haikola dock en förändring i Sekretariatets rapporter. I takt med att Sveriges beroende av omvärlden ökade genom bland annat internationell handel och de två oljekriserna minskade tron på att Sverige skulle kunna styra mot specifika framtider. Även om optimismen fanns kvar var strategin nu i stället anpassning – framtiden låg inte längre i våra händer för att parafrasera en av tidens alternativrörelser. I sin analys av en senare studie från början av 1980-talet konstaterar Haikola att: ”huvudfrågan var därmed inte längre hur Sverige kunde bidra till att forma den globala framtiden, utan hur landet på bästa sätt kunde anpassa sig till densamma.” Haikola skönjer här ”politisk handlingsförlamning” och tilltagande determinism. Samtidigt förändrades synen på välfärdsbygget under efterkrigstiden vilket också fick genomslag i organisationens publikationer. Från att ha varit ett skydd mot hot som miljöförstöring eller profitjakt kritiserades välfärdsbygget för att begränsa individens frihet.
Haikolas avhandling visar på ett skifte i synen på politikernas möjligheter att styra mot önskade framtider. Tillsammans med kritiken mot välfärdsstatens byråkratisering menar Haikola att det skapades en idémylla där nyliberal ekonomiska politik fick fäste. I en försiktig kritik av teorier som lägger stor vikt vid ekonomin som förklaringskraft i det nyliberala skiftet lyfter Haikola i stället just framtidens fragmentisering som en idémässig språngbräda för tanken om att en ny ekonomisk politik var nödvändig. Idéer som senare realiserades under 1980-och 1990-talen.
Den handlingsförlamning som Haikola tecknar betyder dock inte att politiker har varit overksamma sedan 1980-talet. Enorma ansträngningar har gjorts för att anpassa Sverige till en global ekonomisk situation och stöpa om samhället i en mer marknadsinriktad form. Trots den ständiga närvaron av framtidsscenarier från FN:s klimatpanel IPCC har handlingsförlamningen dessutom hindrat oss från att styra bort från fossila bränslen och klimatskadliga utsläpp.
Om Haikola har rätt kan denna handfallenhet inte enbart övervinnas genom ett brott med nyliberalismens ekonomiska doktriner. Det krävs också att det skapas en mylla för den utopiska tanken att vi som kollektiv kan planera och styra mot specifika mål.
Avhandling
Karl Haikola, "Framtidens fragmentering: Sekretariatet för framtidsstudier och välfärdssamhällets dilemman under det långa 1970-talet". Avhandling med disputation den 17 februari 2023.