Nyligen fick Josephine Baker, som första svarta kvinna, ta plats i Panthéon i Paris. Där ligger hon nu intill 80 andra av Frankrikes mest vördade giganter som Voltaire, Émile Zola och Marie Curie. Vi var många som hade samlats längs Rue Soufflot för att se henne föras till den sista vilan i landets främsta mausoleum, fastän hon avled redan 1975. Trots polisavspärrningar, munskydd och upprepade kontroller av covidbevis var stämningen uppsluppen, på gränsen till festlig. Innan kistan började paraderas uppför gatan spelades hennes musik på högtalare som satts upp kvällen till ära. Det var jazz och chanson från 20-talet. Folk småpratade, några dansade och vi försökte allihop upprätthålla den sköra stämningen av galet och glatt 20-tal, les années folles, som lagt sig över novemberkvällen.
Sedan paraderades kistan upp mot gatan, buren av medlemmar av flygvapnet, och applåderna spred sig längs gatan medan en speakerröst sammanfattade hennes liv: den utfattiga uppväxten i amerikanska Saint Louis, genomslaget i Frankrike, varietéerna, kabaréerna, men också motståndet: hon var spion och motståndskvinna för Frankrike under andra världskriget, och senare också en prominent figur i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Presidenten talade, det bjöds på mer musik och vi sjöng alla Marseljäsen. På Panthéons fasad projicerades bilder från hennes karriär och trikoloren vajade högt däröver. Bilder på henne och Martin Luther King under marschen till Washington visades medan delar av hans ”I have a dream”-tal spelades upp. I sitt hyllningstal talade president Emmanuel Macron om frihet, om motstånd, om jämlikhet, och han sade: ”Josephine Baker, du inträder i Panthéon, [och] trots att du är född amerikanska finns det ingen som är mer fransk än du.”
Denna uppvisning i patriotism kan framstå som något av ett spektakel. Det enda som saknades var stridsflygplan som i formation efterlämnade sig en trikolor av färgad rök i skyn. Kanske är patriotismen till och med förlegad, kanske har Frankrike fastnat i en form för hur hyllandet av den egna republiken, dess medborgare och dess värden ska se ut, medan man blundar för det faktum att idealen som bokstavligt talat trumpetas fram börjar framstå som urholkade. Men just denna kväll tedde sig hela den välregisserade överdådigheten ändå som meningsfull. Den var meningsfull för president Macron, som kunde ta politiska poänger genom att framstå som progressiv med denna kanonisering. Men framför allt var den meningsfull för oss som stod där, eftersom det här tillfället framstod som ett andningshål i den debatt som fullständigt upptagit de franska medierna den senaste tiden: vad som sker i den franska extremhögern inför valet, och hur den sittande presidenten ska kunna hantera situationen. Vi kunde glädjas och enas över någonting som inte nödvändigtvis behövde vara politik, ett slags tredje alternativ bortom Macrons nyliberalism och ytterhögerns intolerans. Vi lyssnade inte på vad presidenten sade för att det var han som sade det, utan för den han riktade sina ord till. Det var Josephine Baker som skulle motta landets största ära, och det var henne och hennes ideal vi var där för.
I söndags höll presidentaspiranten Éric Zemmour sitt första kampanjmöte i Villepinte, en förort till Paris. I möteslokalen fanns flera tusen personer som viftade med trikoloren och mediebevakningen var stor. Zemmour, den nationalistiska uppstickaren på högerkanten, har på bara drygt ett år lyckats skapa en rörelse som kanske på allvar kan utmana den sittande presidenten. För två veckor sedan gick han ut med att han tänker kandidera i presidentvalet och Zemmour har i dagsläget ungefär lika stort stöd som Nationell samling, Le Pen-familjens parti som länge fungerat som extremhögerns samlingspunkt. Retoriken känns igen: det talas om islamisering, om att fransmän håller på att ersättas av invandrare och om att vi måste ta tillbaka vår stolta republik och nation. Namnet på Zemmours nystartade parti, Reconquête (återerövring), visar tydligt vilken väg han vill gå.
Kampanjmötet var kaosartat. Redan innan Zemmour kom upp på scenen grep en man tag i hans huvud och i tumultet som uppstod ska Zemmour ha skadat handleden, innan mannen fördes ut av polis. Publiken bestod företrädesvis av män som jublade varje gång han lovade att helt strypa invandringen till Frankrike. När några aktivister ur gruppen SOS-Racisme med tröjor med trycket ”Nej till rasism” på ställde sig upp attackerades de med stolar och knytnävar och de eskorterades ut med blodet rinnande över ansiktena. Även medier som fanns på plats fick utstå hot och hat och journalister från tidningen Quotidien fick eskorteras därifrån innan ytterligare bråk kunde utbryta. Samtidigt som protester från ett hav av olika vänsterorganisationer pågick mot honom inne i Paris predikade Zemmour om ett Frankrike som en gång funnits och som nu ska återuppstå – förutsatt att man får bukt med islamiseringen och politiskt korrekt ”wokeism”.
Det här är två bilder av vad Franrike kan stå för och vad det kan bli. Dels är det, så klart, valet av presidentkandidat, som mycket väl kan komma stå mellan Emmanuel Macron och Éric Zemmour. Deras retorik och slutmål är radikalt olika, men de förenas i ett slags nationalism. Macron företräder en tankeströmning bortom ideologi, där nyliberalism har gått från att vara en filosofi till att helt enkelt bli den enda sanningen. Andra politiska strömningar tycker inte olika – de tycker fel. Macrons femte republik, med dess fokus på presidenten, försöker genom sin ”extrema mitt” skapa en auktoritär demokrati, eller en modern och progressiv nationalism, som journalisten Romaric Godin menar i sin bok Klasskriget i Frankrike.
Zemmours nationalism är å sin sida än mer flagrant, mer målad i de färger vi är vana att se den i och laddad med de idéer vi förknippar med nationalism. Det är arga män, det är våld och det är den konspiratoriska idén om att det inhemska folket håller på att bytas ut mot ett annat, vilken lanserades av den franska författaren Renaud Camus i och med begreppet ”grand remplacement”. Teorin och dess retorik har spridits över världen – trots avsaknaden av statistiska grundvalar – via olika högerpopulistiska rörelser, och den har nu ett decennium senare återvänt till Frankrike där familjen Le Pen och Zemmour tävlar om att använda den för att måla upp mörkast möjliga dystopier.
Men det är inte bara ett presidentiellt och parlamentariskt val som Frankrike står inför. Man måste också välja en självbild, och hur man ska projicera sin inte obetydliga ställning i Europa och världen. Under Josephine Bakers inträde i Panthéon var kistan draperad av den franska trikoloren, under Zemmours kampanjmöte viftade åhörarna med den, och till och med under söndagens motprotest såg jag några franska banér, trots att de drunknade i havet av olika vänstergruppers röda fanor. Det återstår att se om den franska patriotismen kommer att stelna till överdådiga uppvisningar som kan approprieras av vilken rörelse som helst, eller om något av den humanism som Josephine Baker stod för fortfarande kan fylla den med verkligt värde.