Halil Karaveli vill säga något. Det handlar om Frankrike och klass och demokrati och ojämlikhet. Och om historien och socialismen. Och högerextremismen. Och, tror jag, om söndagens val. Det är inte riktigt klart vad ärendet är, för den 81 sidor långa texten börjar in medias res – i handlingens mitt. Och det går med en rasande fart. Här finns varken tid för förord, innehåll eller disposition – detta är essä och ämnet är viktigt.
Det som tycks vara tesen är att Frankrikes val också är vårt, som titeln på första kapitlet lyder. President Emmanuel Macron är nämligen ett vandrande januariavtal i slips – en nyliberal politiker som tvingar vänstern att rösta på honom för att slippa fascism. De politiska kopplingarna mellan Frankrike och Sverige är dock fler. Karaveli berättar om när François Mitterrand hälsade på Olof Palme i Stockholm 1972 för att söka inspiration för sitt nya socialistiska projekt. Han återvände övertygad om att framtiden för vänstern var socialdemokrati av svenskt snitt. Men för partivännerna och de allierade i Kommunistpartiet var detta en oacceptabel kompromiss med kapitalet och François fick finna sig i att fortsätta kräva ett totalt brott med kapitalismen.
Två år efter hans valseger 1981 gavs han dock ett gyllene tillfälle att ge upp de socialistiska drömmar som Karaveli menar att han aldrig ens hade haft. Kapitalflykten och spekulationerna mot francen hotade att knuffa ut den ur det europeiska valutasamarbetet EMS omloppsbana. För Mitterrand blev valet plötsligt tydligt: antingen kunde han fortsätta på den inslagna vägen med krypande socialisering och allt högre inflation, eller så fick han överge drömmarna, acceptera hög arbetslöshet och behålla Frankrike innanför det europeiska projektets ramar. Valet föll som bekant på det senare.
Sedan dess har den franska socialismen – det vill säga socialdemokratin – levt på lånad tid. Socialistpartiets 1,8 procent i årets första valomgång kan ha varit det sista vi sett av Mitterrands gamla parti i ett franskt val. Parallellt med denna nyliberalisering av den franska socialismen beskriver Karaveli hur allt fler till vänster, politiker såväl som intellektuella, lagt sig till med en allt mer nationalistisk och främlingsfientlig retorik. Även här finns paralleller till Sverige och delar av Socialdemokraterna, med tankesmedjan Tiden i täten.
En annan poäng i boken är att nyliberalismen och högernationalismen går hand i hand. Karaveli har läst flera och relevanta böcker för sitt ämne, men ibland undermineras analysen av några grundläggande missförstånd. Till exempel påstås att arbetarklassen – varav stora delar länge röstat på högern i Frankrike – för första gången kunde lockas att rösta på en nyliberal högerpolitiker av Nicolas Sarkozy 2007, i stället för på deras traditionella parti Nationella fronten. Så är det inte, för det enda franska parti som haft en konsekvent nyliberal politik sedan 70-talet är just Nationella fronten (numera Nationell samling). Arvtagerskan Marine Le Pens flirtande med välfärdspolitik är ett taktiskt försök att dölja att denna politik fortfarande ligger fast.
Karavelis bok innehåller många relevanta iakttagelser. Men bristen på struktur och det hysteriska tempot gör att man ibland får intrycket av att stå i ett kök på en hemmafest klockan tre på morgonen och lyssna på en statsvetare som just dragit en fet lina kokain och som har väldigt många starka åsikter om Frankrike. Ett förord och lite mindfulness hade inte skadat.
Fransk klasskamp och demokratins framtid
Halil Karaveli
Verbal förlag