”…låt oss vara helt tydliga. Ett Iran med kärnvapen är oacceptabelt, men det är inte bara oacceptabelt för Israel och för USA. Det måste vara oacceptabelt för hela världen, till att börja med för de europeiska regeringarna och folken”.
Så uttryckte sig Hillary Clinton på kongressen för AIPAC, The American Israel Public Affairs Committee, i april detta år. Kommittén för Nobels fredspris har hört henne.
Ett Iran utan kärnvapen har med utnämningen av Mohamed El Baradei blivit en angelägenhet för alla. Ett Israel utan kärnvapen däremot, det skall vi tala tyst om. De länder som nu stärker sina nukleära vapen – Storbritannien, Frankrike och Ryssland kan lugnt fortsätta med det.
Och det enda land som någonsin använt kärnvapen i strid, och talar om att använda det i framtiden, USA, kan fortsätta utveckla sin kärnvapenarsenal. Det är slutsatsen av nobelpriskommitténs utnämning.
Nobels fredspris skall ses mot bakgrund av att USA just i år sett till att sabotera alla samtal för att bannlysa kärnvapen. Det går alltså inte att påstå att utnämningen syftar till en allmän kärnvapennedrustning.
Det handlar om något helt annat, nämligen att Iran ses som ett hot mot Israel och USA:s permanenta dominans över hela Mellanösternregionen. Mohamed El Baradei och IAEA har de senaste åren ägnat sig åt att hårdgranska länder som hotas av amerikansk invasion. Som av en händelse har just dessa länder ansetts hota stabiliteten. Men det går inte att påstå att Iran är det stora problemet i Mellanöstern. Historiskt sett är det USA, mer än Iran att skylla för instabiliteten i regionen. Det var USA:s allierade, Saddam Hussein som på uppmaning av USA startade krig mot Iran 1980. Det var USA som under ett decennium svälte Irak till kollaps och därefter invaderade landet. Detta USA är nu djupt inblandat i ett krig där barnen dör av amerikanskt uran i förstörda stridvagnar och av kulor med utarmat uran.
Nu belönas de genom att deras favorit vinner fredspriset.
Tidigare har fredspriset, när det givits till parter i en konflikt delats av dessa. Det har visserligen gett den absurda effekten att några av vår planets värsta skurkar fått priset tillsammans med de som rättmätigt skulle fått det. 1993 fick apartheidregimens F.W de Klerk fredspriset tillsammans med Nelson Mandela. 1973 gick det till Le Duc Tho tillsammans med Henry Kissinger (!), högst ansvarig för USA:s krig i Vietnam, och delaktig i militärkuppen i Chile samma år som priset utdelades. Men denna praktik har åtminstone markerat att nobelpriskommittén begripit att en konflikt pågått. I dessa fall har priset utdelats när väpnad konflikt äntligen slutat. Nu ges det samtidigt som USA mer eller mindre öppet talar om att invadera Iran. I och med det går det inte att se det som något annat än uppmuntran till USA:s krigshets mot Iran.
Det fanns en genial öppning för de som absolut ville se en företrädare för USA-imperialismen som fredspristagare, som ändå inte hade inneburit ett helhjärtat stöd. Den man som avslöjade Israels kärnvapenprogram, Mordechai Vanunu, efter 18 år i israeliskt fängelse nu är fri. Vanunu, som personligen gjort oändligt mycket större uppoffring i kampen mot kärnvapen, har av många föreslagits få just Nobels fredspris. Men troligt är att det skulle vara för känsligt för Sveriges regering, som nekat Vanunu politisk asyl.
Det fanns kandidater som skulle markerat avskyn för kärnvapen överhuvudtaget. 60 år efter Hiroshima kunde priset gått till Senji Yamaguchi och gruppen Nihon Hidankyo, överlevande från ett av det förra seklets värsta förbrytelser, bombningen av Hiroshima och Nagasaki.
Men kommittén väljer ingen som vill avskaffa kärnvapen. Kommittén väljer att aktivt blunda på ena ögat och ge priset till favoriten för världens största kärnvapenmakt.
Årets fredspris ger uppmuntran till krig och fortsatt kärnvapenrustning. Det är svårt att hitta en sämre kombination.
