Nya avslöjanden i världspressen kommer nästan varje dag. Enligt brittiska dagstidningen The Guardian avslöjar Edward Snowdens material att ”i princip allt en normalanvändare gör” kan ses av NSA. Det stora tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel har använt huvudutrymmet av sin tidning till övervakningsskandalen i flera veckor och den massiva tyska mediebevakningen har gett resultat. Den tyska regeringen drar sig nu ur det mer än 50 år gamla underrättelsesamarbetet som ger USA, Storbritannien och Frankrike rätt att begära att tyska myndigheter utför bevakningsuppdrag för att skydda de trupper de har i landet. Ett avtal som lett Der Spiegel till ståndpunkten att Tyskland inte ens kan kallas för en suverän stat.
Det hårda medborgar- och medietrycket har alltså gett resultat. Det har inte heller hjälpt de tysk-amerikanska förbindelserna att Tyskland är det land som det spionerats mest på i Europa och att USA i läckta papper betraktar landet som en ”tredje klassens partner”, i klass med Kina, Irak och Saudiarabien. I Storbritannien, som i dessa frågor står oerhört nära USA:s regering, är upprördheten bland massmedier och allmänheten stor men regeringen viker inte från USA:s sida.
Men i Sverige har de stora massmedierna, trots massiv inrikespolitisk nyhetstorka, inte huvudsakligen fokuserat på vad Edward Snowden har avslöjat utan på hur han jagas. Var befinner han sig nu? Vem ska ge honom asyl? Hur ska han ta sig till Latinamerika? Som om han vore en brottsling, vilken som helst, som det är spännande att följa jakten på. Men han är ingen brottsling, heller ingen spion. Han är den som har visat hela världen att USA i maskopi med säkerhetstjänster i Europa bevakar allt vi alla gör på internet, och använder informationen som de finner bäst.
Det här ointresset är helt obegripligt, när det gäller till exempel Telia Soneras inblandning i avlyssning i länder som Azerbadjan och Vitryssland har upprördheten rätteligen varit stor. Ska vi anta att de medier som väljer att inte tala om detta tycker sakernas tillstånd är i sin ordning?
Inte heller den svenska regeringen verkar upprörd över att dess invånare via stora multinationella internetföretag som Microsoft, Google och Apple övervakas dagligen av främmande makts säkerhetstjänst. Inga protester har skickats till USA:s ambassad, ingen diplomatisk markering har gjorts. Inte ens några av de så omtalade Carl Bildt-tweetsen har producerats i protest mot detta förfarande. Det är inte självklart att en socialdemokratiskt ledd regering hade agerat annorlunda. Men med stöd från partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tar strid för den personliga integriteten och brevhemligheten, hade trycket på den att agera åtminstone varit mycket stort.
Med en något så när klok regering skulle Sverige inte bara ha officiellt protesterat mot bevakningen av dess medborgare utan också genast erbjudit Edward Snowden asyl. Han är värd Nobels fredspris för sina insatser, inte livstids fängelse eller avrättning i USA. Med hjälp av honom vet vi att de metoder som tidigare bara har sagts vara diktaturens, har tagits till en aldrig tidigare skådad omfattning av de länder som har allra högst svansföring i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter.
Vi på vänsterkanten har alltid agerat som om vi varit övervakade. Vi säger aldrig något på telefonlinjer eller på mejl som vi inte skulle kunna säga öppet. Det är ju i sig en skandal att demokratiska partier och rörelser har råkat och fortfarande råkar ut för sådan övervakning runtom i Europa. Men än värre är naturligtvis att spioneriapparaten nu omfattar alla medborgare, överallt. Om det inte är ett demokratiskt övergrepp är det svårt att föreställa sig ett överhuvudtaget.
