Det har gått tio år sedan epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett släppte boken Jämlikhetsanden, som höjdes till skyarna i det parlamentariska vänsterledet och angreps med frenesi från höger. Wilkinson och Pickett drev där tesen att samhällen som präglas av större ojämlikhet också i högre utsträckning tenderar präglas av andra sociala problem, som kriminalitet och sämre hälsa hos medborgarna. I deras senaste bok Den inre ojämlikheten (Karneval) har de studerat hur ojämlikheten ”tränger in i våra sinnen”, det vill säga den psykologiska effekten som ojämlikheten har på samhällen och invånare.
Richard Wilkinson är i Stockholm i samband med lanseringen av den nya boken och tar emot på Clarion Hotel vid Norra Bantorget. Rummet har direkt utsikt mot Branting-monumentet och LO-borgen. Senare ikväll ska han hålla en presentation av sina och Picketts forskarrön inför en fullsatt sal på ABF, Sveavägen.
Såhär ett decennium sedan Jämlikhetsanden, Hur tycker du att kampen för ökad jämlikhet i de samhällen ni studerat har utvecklats?
– Runt 2013 tyckte jag att det fanns tecken på ett ökat intresse. Påven gick ut och gjorde uttalanden om vilken fara ojämlikheten var för samhällen, och Obama kallade det för decenniets stora fråga. Ban Ki-moon och Världsbanken talade i liknande termer. Men på policyområdet hände egentligen ingenting.
– Däremot tror jag att den nyliberalism som svept över världen från 80-talet och framåt har påbörjat sin nedgång, delvis på grund av att de populistiska partier och ledare vi sett komma fram inte kan komma med några lösningar på de problem som deras väljare efterfrågar. De stora problem vi har i dag, inte minst klimatförändringarna, kan endast lösas genom större social rättvisa. Så jag tror att det värsta redan passerat.
Även om ojämlikheten fortsätter att öka?
– Jag tror att det kommer att ta tid men att nyliberalismens nedgång redan har börjat i de länder där den först uppkom, det vill säga i USA och Storbritannien. Det tog tid för den att spridas och det kommer såklart även ta viss tid för den att helt försvinna, men det är i alla fall mitt försök att se optimistiskt på saken.
Du talar om nyliberalismen som ideologi som en bakomliggande faktor, men är det verkligen så att det är på grund av att folk anammat nyliberalismen som ojämlikheten har ökat?
– Jag tror det framför allt är en effekt av att ideologin varit förhärskande inom samhällets översta skikt och i den förda politiken, medan populismen snarare är en reaktion mot dess effekter. Men anledningen bakom att ojämlikheten ökar är att det översta skiktet i samhället har dragit ifrån.
I Den inre ojämlikheten studerar ni ojämlikhetens effekter på vårt psykiska mående och våra relationer. Vilken är er mest iögonfallande upptäckt?
– Det är att de problem som är kopplade till ojämlikhet som vi pekade på i Jämlikhetsanden också avspeglas i vårt psykiska mående och i våra relationer. Lägre social rörlighet, och att boendesegregationen ökar leder till att vi dömer både andra och oss själva oftare och hårdare.
– Social status blir allt viktigare och människor hanterar denna fråga genom två olika strategier: Antingen isolerar man sig och undviker sociala sammanhang eller så ägnar man sig åt självförhärligande. Man skryter om vilka skolor man gått på eller vilka resor man har råd att unna sig. Utbredningen av den sortens narcissism, liksom den andra strategin där vi ser en kollaps av självförtroendet, är båda en produkt av ojämlikhet.
– Båda dessa strategier går också mot vår egentliga natur. Vi är fundamentalt sociala varelser, men större ojämlikhet innebär att vi rör oss bort från en verkligt social samvaro byggd på samarbete och ersätter den med en tävlingsinriktad, där allt handlar om att jag ska visa mig bättre än dig.
Ni understryker att de negativa konsekvenserna med ojämlikhet även drabbar de rika. Om vi nu vet att mer jämlikhet vore bättre för alla, varför går utvecklingen åt andra hållet och varför slåss de rika för att bevara sin position?
– För att statusjakten är så central i samhället och människor försöker hålla fast vid detta i något som snabbt blir en ond spiral. Det är ju endast den översta procenten som sett sina inkomster öka i någon större utsträckning, och i demokratier bör vi kunna påverka samhällsutvecklingen så att den främjar det stora flertalet.
– Men jag är mindre intresserade av politiska policys och mer av vilka effekter ojämlikheten har på oss. Vi skriver en del om tänkbara vägar framåt i slutet av boken, men hur politiken ska utformas är verkligen inte mitt expertområde. Mitt expertområde är vilka effekter ojämlikhet har på samhället.
– Sedan tror jag inte att vetenskapliga belägg och statistik är det som förändrar samhällen. Jag tror fortfarande att det är protester, strejker och sociala rörelser som gör det, precis som det alltid har varit historiskt.
