Socialdemokraterna är i fritt fall. Inte i första hand på grund av sitt stöd i riksdagen, det är fortfarande Sveriges största parti, utan framför allt på grund av den totala identitetskris som råder.
Mona Sahlins avhopp verkade ta många, både bedömare och S-politiker, på sängen. Samma morgon pratade fortfarande Eric Sundström, nybliven chefredaktör på s-märkta Dagens Arena, i P1:s Godmorgon världens panel om att tilltaget att ställa platserna till förfogande var ”lyckat” men ”för sent”. Vid det laget verkade hela panelen snarare tro att det hela var riggat för att folk runt omkring Mona Sahlin skulle få gå men att hon skulle sitta kvar. Flera källor sade då till Flamman att Thomas Östros, Ibrahim Baylan och rådgivaren Stefan Stern satt löst till.
I veckan som gått har till och med gamle SSU–ordföranden Mikael Damberg talats om som starkaste kandidaten, han ger i skrivande stunds lägst odds på Ladbrokes (3,00) för den som vill tjäna en hacka. Han är en kandidat som knappast stämmer överens med dem som vill ha ”nytänkande” och inte bara ”uppmuntra dem som vuxit upp i Unga örnar och SSU” som Mona Sahlin själv sade efter ha deklarerat sin framtida avgång. Dessutom är han cementerad i högerflanken i partiet Det kan vara så att en ny partiledare åtminstone måste vara acceptabel också för den partivänster som, tillsammans med så kallade gråsossar, av allt att döma hade åtminstone ett visst inflytande på Mona Sahlins avgång.
Det här ledarskiftet inom socialdemokratin verkar också bli det som påverkar Vänsterpartiet mest hittills. Mona Sahlin har i och med det rödgröna samarbetet (när det till slut kom till stånd) på många vis skapat sympati mellan partierna, särskilt på ledningsnivå. Bland medlemmarna ute i landet verkar känslorna svagare för Mona Sahlin, i båda partierna. Lars Ohlys första mediekommentarer efter Mona Sahlins besked tyder också på det. Han säger rakt ut att i valrörelsen fick vänsterpartister ofta försvara Mona Sahlin från angrepp från socialdemokrater. Hon hade många interna fiender, konstaterar han.
Från både vänster och höger inom SAP försöker nu krafter lyfta fram politiken istället för personfrågorna. Problemet är bara att förslagen står så långt ifrån varandra att det är svårt att förstå att de kommer ifrån samma parti. Partiets vänsterkant, med debattörer som Göran Greider och Daniel Suhonen, talar i artiklar och soffor om ”en ny mitt”, definierad från vänster istället för ifrån höger såsom varit fallet den senaste tiden. Stora satsningar på offentlig sektor ställs där i fokus.
Partihögern, till exempel Niklas Nordström, partidistriktet i Stockholms läns ledning och Thomas Östros, går till offensiv med en politisk agenda som är så intresserad av att ”locka tillbaka” storstädernas mellanskikt att det, på allvar, är svårt att skilja från Anders Borgs politiska agenda. Det är konkurrenskraftiga skatter, livspussel och RUT-avdrag för hela slanten.
Från borgerlig massmedia hörs ”goda råd”, byt politik!, blandat med skadeglädje.
Vad gäller det rödgröna samarbetet kan ett ledningsskifte i socialdemokratin vara Vänsterpartiets väg ut. Helt klart är att partiet mer eller mindre kände sig tvingat att delta för att inte hamna helt utanför politikens centrum. Om socialdemokratin nu självt säger upp banden kan Vänsterpartiet ägna sig åt att förfina oppositionsarbetets svåra konst utan att riskera en svekdebatt bland väljarna. Vänsterpartiets ledning har ansträngt sig för att vara bäst i klassen vad gäller samarbetet och kan då gå vidare, stärkta av både samarbete och opposition. Återstår då bara att mejsla fram en egen politik som är slagkraftig nog att lyfta partiet i opinionen, utan att snegla mot de samarbetspartier som mer eller mindre redan utesluter ett lika nära samarbete som vid senaste valet.
Just nu är ändå det bästa stalltipset att Socialdemokraterna tar ytterligare ett steg mot mitten med en ledare från högersidan i partiet. Enligt Flammans källor är den bättre organiserad än vänstern och har, mer eller mindre, ett gemensamt politiskt program. Det är osäkert om vänstern inom socialdemokratin ens lyckas skaka fram en kandidat.
