Årets G8-toppmöte hålls i skotska Gleneagles, norr om Glasgow och Edinburgh. Toppmötet invigdes i onsdags och pågår preliminärt till på fredag. I praktiken har de flesta besluten redan fattats vid en rad förberedande möten under våren och sommaren.
G8 utgörs av regeringsföreträdarna för USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Kanada, Japan och Ryssland. Dessutom deltar representanter för EU-kommissionen, IMF, Världsbanken, WTO och FN:s generalsekreterare. Ledarna för Indien, Kina, Mexiko, Brasilien och Sydafrika är också inbjudna till kortare samtal.
Den exklusiva toppmötesklubben initierades 1975, då samarbetet omfattade sex länder. Genom ländernas ekonomiska tyngd och inflytande i internationella institutioner som IMF, Världsbanken, FN och WTO har G8 utvecklats till ett slags toppmötenas toppmöte där överenskommelser fattas om globala frågor som rör hela världens befolkning.
I fokus står denna gång, förutom frågor om kriget mot terrorismen, kärnvapen och global uppvärmning, framför allt Afrika, skuldavskrivning och fattigdomsbekämpning.
Syds skuldbörda
Skuldkarusellen inleddes på 1970-talet då banker i väst frikostigt lånade ut till Syds mer eller – ofta – mindre demokratiska regimer. När räntorna efter oljekrisen sköt i höjden inleddes en skuldspiral som vuxit sedan dess. IMF och Världsbanken tog över ansvaret för skulderna och lånade under 1980-talet ut nya pengar mot löften att låntagarländerna följde nyliberalt influerade strukturanpassningsprogram, med handelsliberaliseringar, avregleringar, privatiseringar och åtstramningar i offentliga utgifter som bärande ingredienser.
Tanken var att detta skulle leda till investeringar och exportledd tillväxt. De ekonomiska framstegen uteblev emellertid, inte minst i Afrika och Latinamerika. Skuldberget växte och allt mer av ländernas budgetar gick till räntebetalningar och amorteringar – och allt mindre till offentlig välfärd. Under 1990-talet växte kritiken mot skuldpolitiken. Genom protester i de skuldsatta länderna och påtryckningar från den framväxande Jubel-rörelsen tog G8 under toppmöten 1996 och 1999 de s.k. HIPC-initiativen. Initiativen syftade till att skuldsanera de fattigaste och hårdast skuldsatta länderna, med fokus på fattigdomsbekämpning. Initiativen har emellertid kritiserats allt hårdare. Skuldsaneringen går långsamt, få länder är inkluderade och i praktiken kvarstår de gamla strukturanpassningskraven som villkor för skuldsanering. Den totala skuldstocken har fortsatt att växa och idag omfattar skulderna från världens fattiga länder över 523 miljarder dollar.
G8-ledarnas skuldinitiativ
Den 11 juni presenterade G8-ländernas finansministrar, med Storbritanniens Gordon Brown i spetsen, ett nytt skuldsaneringsinitiativ. Förslaget omfattar mellan 18 och 38 länder. De 18 länder som uppfyllt det s.k. HIPC-initiativets krav – vilket i praktiken bl.a. innebär handelsliberaliseringar, privatiseringar och avregleringar – föreslås erhålla 40 miljarder dollar i skuldavskrivning, övriga 20 länder sammanlagt 15 miljarder. Det handlar framför allt om skulder till IMF och Världsbanken – men inte till alla internationella fordringsägare. Initiativet kan jämföras med de fattigare utvecklingsländernas samlade skuld på 523 miljarder dollar, eller Afrikas totala skuld på 300 miljarder dollar. I de länder som omfattas av förslaget lever mellan 5-10 procent av utvecklingsländernas samlade befolkning. Totalt finns över 160 skuldsatta länder i Syd. Till det nya i förslaget hör att IMF och Världsbanken nu är beredda att skriva av samtliga av sina fordringar – d.v.s. till de 18 länder som uppfyller institutionernas krav. IMF kommer för första gången också att finansiera detta med egna medel, medan avskrivningarna till Världsbanken också skall finansieras på annat sätt, bl.a. genom biståndsmedel.
En bild på en fläckig kniv lades upp i en gruppchatt efter dådet. Foto: Privat / Magnus Lejhall/TT.
Efter att en 55-årig kvinna attackerats oprovocerat med kniv i Borås i helgen greps en 15-åring. Flamman har tagit del av material med tydlig högerextrem koppling – och enligt Expo bör vi överväga att tala om terrorism.
”Detta är ett korståg. En reconquista”, skriver en anonym användare i en kanal på chattjänsten Discord.
Som profilbild syns logotypen för en högerextrem rysk-ortodox organisation, och i biografin står det ”accelerera hatet”. Användarnamnet avslutas med två sigrunor – symbolen för Hitlers ökända SS-trupper.
Senare laddar samma användare upp en egeninspelad film i gruppchatten, där gärningsmannen visar upp en kniv. I en tumultartad del av videon går han till angrepp mot en person på en mörk och snöig gata. I fönstren i bakgrunden lyser elektriska julljusstakar av klassiskt svenskt snitt.
Strax efter att videon filmats kommer nyheten om att en 55-årig kvinna på hundpromenad i Borås stuckits i ryggen med ett vasst föremål av en okänd gärningsman. Senare samma kväll grips en 15-årig pojke för dådet. Filmer från dådet läggs därefter upp på X av en användare kopplad till gruppen 764, skriver SVT.
– Ett populärt ord inom forskningen i dag är så kallad salladsbarextremism. Hypotesen där är att ideologi är inte så viktigt, utan att gärningsmännen egentligen bara vill utöva våld och plockar från lite vad de vill, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.
– Det finns en högerextrem kärna där hela tiden, och extremhögern har under hela 1900-talet varit en sallad med alla möjliga ingredienser.
Flamman har tagit del av flera filmer från attacken, såväl som flera bilder av samma kniv som förekommer i videon från dådet. Det längsta materialet visar hur gärningsmannen går runt i området, för att sedan hugger kvinnan och därefter fly till fots. I en hopklippt video från dådet hörs personer gillande kommentera det som sker.
– Han knivhögg henne, säger en av de anonyma rösterna på brittisk engelska, medan en annan brister ut i jubel.
Miljön kring 764 och den relaterade gruppen No lives matter (NLM) har tidigare kopplats till två knivdåd i Hässelby i Stockholm under sommaren. Det ena mot en kvinna i 50-årsåldern och det andra mot en 80-årig man. Enligt utredningen filmade förövaren – även han en pojke i 15-årsåldern – sina gärningar i syfte att få ”makt och respekt” i gruppchatter på nätet.
Hannah Pollack Sarnecki, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, har följt utvecklingen av 764, No lives matter och ideologiskt besläktade grupper. Dels den framväxande miljön i Sverige, men framför allt i USA och Europa.
– De här handlar om flera olika nätverk som inspireras av varandra via digitala miljöer och sociala medier. Det här är en sådan miljö.
Hon menar att värvningen av ungdomar sker i förhållandevis öppen dager.
– Nätverken finns på etablerade plattformar som Discord, Roblox, Minecraft och Telegram, men även till exempel Instagram. Det rör sig inte om obskyra hörn av nätet, utan äger rum på de dominerande plattformarna.
Förutom filmer från dådet har Flamman även tagit del av skärmdumpar och bildmaterial från Discordservern. I en bild syns kniven tillsammans med en bok av den fascistiska 1900-talsfilosofen Julius Evola. Boken, med titeln The mystery of the grail, avhandlar myten om den heliga graalen och hur den använts genom historien – av bland annat Tempelriddarna under korstågen.
En 80-åring med rullator ska inte vara rädd för att bli knivhuggen på gatan.
– Det här är en form av subversiv extremism med terroristiska förtecken, där man dessutom säger att man vill ge sig på de mest sårbara, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.
Hannah Pollack Sarnecki ser en tydlig koppling till utländska grupper.
– Det finns helt klart ideologiska inslag i det vi sett hittills som tycks vara kopplat till händelserna i den svenska kontexten, men det är för tidigt att säga hur det kommer att utvecklas och hur politiskt motiverat det är.
– Men om vi tittar på våldsdåd i andra länder som begåtts av exempelvis anhängare till Order of Nine Angles och andra liknande neonazistiska och accelerationistiska nätverk med ockulta inslag som de här nyare nätverken tycks vara inspirerade av, så är de ofta politiskt motiverade.
Den 55-åriga kvinnan fördes efter attacken till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och polisen beskriver hennes hälsoläge som stabilt. Morgan Finnsiö menar att polisen nu måste ta attackerna på allvar, innan fler drabbas.
– Myndigheterna har ett ansvar för att skydda folk, och det bör tas på största allvar. En 80-åring med rullator ska inte vara rädd för att bli knivhuggen på gatan.
Flamman har sökt Stina Frenning på polisens enhet för grova brott i Borås.
IF Metall vågar sätta sig upp mot Elon Musk – vågar Sveriges liberaler? Foto: Henrik Montgomery / TT.
Det stormar om Storbritannien i sociala medier igen.
I centrum står en 10 år gammal rapport från nordliga Rotherham som avslöjade grova våldsbrott. Den visade att 1 400 minderåriga i staden – vissa så unga som 11 år gamla – mellan 2007 och 2013 rövats bort, misshandlats och blivit sexuellt utnyttjade. Vissa barn dränktes i bensin och hotades att bli uppeldade om de berättade, medan andra tvingades bevittna våldtäkterna.
De flesta förövare hade sydasiatisk bakgrund och de flesta barnen var vita, och de lokala myndigheterna anklagades för att ignorera (de ofta kvinnliga) socialarbetarnas varningar, av rädsla för att behöva tala om ”obekväma sanningar”. Rapporten väckte starka reaktioner, och kommunalrådet Roger Stone tvingades att avgå samt blev utesluten från Labour.
Skandalen är givetvis enorm, och såren lär sitta kvar länge. Men nu används händelsen av extremhögern med Elon Musk i spetsen för att anklaga Keir Starmer för att ha ”mörkat” dåden i sin dåvarande roll som riksåklagare (2008–2013), trots att det var under hans styre som de första rättsfallen mot sådana våldtäktsgäng lyftes. Problemen tystades snarare ned på lokalnivå, och först med den oberoende externa utredningen kom allt fram i ljuset.
Nu kan man tycka att sådana här lögner och provokationer borde ignoreras. Men då glömmer man att X fortfarande är den främsta plattformen för politisk mobilisering i västvärlden, som nu används för att påverka val – även i Europa.
Elon Musk har precis förklarat att Alternativ för Tyskland är landets ”enda räddning”, och lovat intervjua deras partiledare Alice Weidel på X inför det extrainsatta valet den 23 februari. Han har också skrivit att Keir Starmer borde fängslas och frågat sina följare om USA ”borde befria det brittiska folket från tyranniet”. Snart lär han börja lägga sig i svensk politik, utan tvekan på Jimmie Åkessons sida – som i sin tur kan erbjuda hjälp mot IF Metalls Tesla-strejk som skapat laddkaos bland fjällturister i Malung.
Så nu är frågan hur vi ska förhålla oss till att världens rikaste man, och den blivande amerikanska presidentens högra hand, använder sin makt och rena lögner för att stödja Europas högerextrema rörelser. Ett tydligare exempel på antidemokratisk desinformation är svårt att finna, och jag har svårt att se den principiella skillnaden mot Russia Today – som dessutom delar Elon Musks syn på Ukraina.
Inte minst som Putins chefsideolog Aleksandr Dugin själv är aktiv i Elon Musks strider på X. Den 5 januari var han generös nog att skiva ut strategin: ”Första steget: Tyskland – Alternativ för Tyskland snabbt till makten. Storbritannien – ned med Starmer, fram med Farage. Meloni – låt henne stanna (hennes ideologiska grunder är kompatibla med högerwoke). [Ja, han skrev faktiskt så.] Macron – ut, Le Pen in. Resten är av liten betydelse. Det är enkelt. Bara berätta för dem – dags att dra.”
Därför är Norges premiärminister Jonas Gahr Støre alltför mild när han kallar utvecklingen ”oroande”, men äntligen har den politiska mitten vaknat till liv. Erik Helmerson frågar rentav i Dagens Nyheter: ”Ursäkta och förlåt, men får vi tala om fascism nu?”
Det får vi uppenbarligen. Frågan är däremot om liberalerna är beredda till de tuffa åtgärder som krävs. Dels behöver vi ta itu med den stigande ojämlikheten, då rikedom snabbare än någonsin kan växlas in till politisk makt via de sociala medier som ständigt surrar i våra fickor. De måste i sin tur regleras betydligt hårdare, så att ägaren inte kan styra över innehållet – och de som inte lyssnar behöver möta lagens makt, som när X tillfälligt stängdes ned i Brasilien.
Det är alltså dags att visa vad som är viktigast – den privata äganderätten eller demokratin. Jag anar tyvärr vad svaret blir.
Enhetslistans partiledare Pelle Dragsted samtalar med folktingsledamoten Rosa Lund vid det extrainsatta årsmötet i Hafnia-Hallen. Foto: Emil Nicolai Helms/Ritzau Scanpix.
Efter ett extrainsatt årsmöte har danska Enhetslistan beslutat att göra det lättare att utesluta medlemmar som inte följer partilinjen, särskilt i Palestinafrågan. Men ännu har ingen uteslutits – samtidigt vägrar direkt berörda medlemmar att avgå.
Lördagen den 14 december samlades socialister från hela Danmark i en idrottshall i Köpenhamn till ett extrainsatt årsmöte för vänsterpartiet Enhetslistan. Anledningen var en motion om att göra det lättare att utesluta medlemmar som inte följer partilinjen. Motionen antogs med två tredjedelars majoritet. Det är första gången sedan partiets grundande 1989 som reglerna ändrats.
Konkret har frågan aktualiserats av protestgruppen Röd vänster, som vid samma möte också stämplades som en ”partiskadlig fraktion”.
I ett inlägg på Facebook skrev partiledaren Pelle Dragsted att Enhetslistan ”står vid ett vägskäl”, och förklarar varför han anser att åtgärden är nödvändig:
”Under en längre period har enskilda medlemmar och en organisation som kallar sig Röd vänster sått tvivel i offentligheten om några av våra mest centrala värderingar: försvaret av mänskliga rättigheter och avståndstagandet från alla former av terrorhandlingar och krigsförbrytelser. Det funkar helt enkelt inte.”
Röd vänster har i strid med partiledningens linje uttryckt sitt officiella stöd för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP), en marxist-leninistisk grupp vars militära gren deltog i Al-Qassam-brigadernas attacker mot Israel den 7 oktober 2023, då 815 civila dödades. Gruppen har också krävt att Enhetslistan återupptar sitt samarbete med DFLP:s civila gren.
Det samarbetet pågick fram till i november, då partiledningen meddelade att man klippt alla band till DFLP och skickade runt ett internt meddelande om vilka riktlinjer som numera gäller:
Utöver kritiken i Gaza-frågan förespråkar gruppen ett danskt utträde ur Nato och EU, inställt militärt stöd till Ukraina, samt att den privata äganderätten över produktionsmedlen avskaffas.
”Offentliga uttalanden om stöd till eller sympatier med rörelser som deltog i attacken den 7 oktober, och uttalanden som inte erkänner årsmötets beslut att avsluta samarbetet med DFLP skadar Enhetslistan och vår förmåga att skapa det nödvändiga förtroendet från fler, och för vårt arbete i de breda folkrörelserna”, stod det i texten.
Det fick två medlemmar i partistyrelsen att avgå i protest. En av dem, David Rønne, riktade kritik mot ledningens hantering av frågan i en intervju med Danmarks Radio:
– Det är min upplevelse att man med detta beslut har valt att inte jobba med att skapa dialog och avspänning inom partiet.
Det var också i november som en grupp medlemmar krävde att reglerna för uteslutningsärenden bör ändras på ett extraordinärt årsmöte. Sedan dess har frågan blivit ännu mer tillspetsad.
I centrum står Christian Ivan Jacobsen som sitter i såväl Röd vänsters som Enhetslistans styrelse, och som på grund av regeländringen nu är direkt hotad av uteslutning. Hittills har dock inget beslut fattats i frågan, och varken partiledaren Pelle Dragsted eller talespersonen Rasmus Holme Nielsen har velat kommentera saken offentligt.
Christian Ivan Jacobsen har i sin tur sagt till kvällstidningen B.T. att han inte tänker avgå från sina uppdrag.
”Det är inte min plan”, skriver han i ett svar till tidningen.
”Just nu sitter jag i huvudstyrelsen, och har blivit vald av ledamöterna. Jag anser att jag har ett ansvar gentemot dem och kommer därför åtminstone att fortsätta till nästa årsmöte då en ny huvudstyrelse ska väljas. Jag hoppas att situationen kan bli bra igen, och att jag kan stanna.”
Röd vänster grundades förra året som en protestgrupp för personer som är desillusionerade över Enhetslistans nya ledare Pelle Dragsteds linje, och bland medlemmarna finns flera högt uppsatta profiler i Enhetslistan. Utöver kritiken i Gaza-frågan förespråkar gruppen ett danskt utträde ur Nato och EU, inställt militärt stöd till Ukraina, samt att den privata äganderätten över produktionsmedlen avskaffas.
Det faktum att omkring en tredjedel av medlemmarna på årsmötet röstade mot partiledningens förslag om regeländring tyder på att konflikten i Enhetslistan är djup, enligt en analys i B.T.. Liknande problem har också uppstått i svenska Vänsterpartiet, där medlemmarna Björn Alling och Kristofer Lundberg har uteslutits efter att ha gått emot partiledningen i Gaza-frågan, samt i norska Socialistiska Vänsterpartiet.
Flamman har sökt Christian Ivan Jacobsen, som har avböjt att kommentera saken, samt partiledaren Pelle Dragsted.
Träskulptören Jan D. Ehlers tillsammans med modellen Jyoti i den förstnämndas verkstad i tyska Sachsen. Konst, från målningar till litteratur, är en av de viktigaste råvarorna för artificiell intelligens. Foto: Tschiponnique Skupin/Zuma/TT.
Storföretagens avancerade AI-modeller tränas på texter, låtar och bilder som skapats med mänsklig kreativitet. Då uppstår frågan – borde de inte betala oss?
Den 18 augusti i fjol tackade Donald Trump för stödet från världens största musikartist Taylor Swift. Han delade en bild som föreställde henne i cowboyhatt med texten ”Taylor vill att du röstar på Donald Trump”, och kommenterade: ”Jag accepterar!”
Det fanns bara ett problem: bilden var AI-genererad.
Medan det blir allt svårare att avgöra vilka bilder i sociala medier som är skapade av mänsklig hand, och vilka som genererats av algoritmer börjar allt fler kulturskapare undra över sin framtid.
Inte minst bland illustratörer, översättare, låtskrivare och skådespelare sprider sig en fruktan för att man inom en snar framtid kommer att trängas undan av generativ AI (artificiell intelligens). Kulturarbetarna är förvisso inte ensamma. Även bland ekonomer, jurister och ingenjörer spekuleras det i hur stor del av arbetsmarknaden som ska försvinna. Men i sådana fall blir det ändå lättare att jämföra med det tidigare ödet för maskinskriverskor eller typografer: två yrken som raderades ut av persondatorn.
Företag som IBM och Microsoft tjänade massor av pengar på kontorens datorisering, men de kunde knappast beskyllas för att exploatera maskinskriverskor eller typografer. Den arbetskraft som gjordes onödig av datorerna hade inte ens indirekt varit delaktig i att utveckla datortekniken. Här finns en skillnad mot vad som sker när AI-tjänster i dag används för att illustrera eller översätta, göra bakgrundsmusik till en reklamfilm eller läsa in en ljudbok. Vad vi i sådana fall kallar för ”AI” är inget annat än statistiska modeller skapade genom att analysera tidigare produkter i samma genre.
Den maskinskapade illustrationen hade aldrig varit möjlig om inte AI-företaget skaffat sig tillgång till miljontals illustrationer, som redan skapats av mänskliga illustratörer. På samma sätt bygger Google Translate på det arbete som i åratal utförts av mänskliga översättare, vilket blev tillgängligt att exploatera först efter att Google med start 2005 åkte runt på världens bibliotek för att skanna in fysiska böcker. Ett resultat av denna digitalisering var att forskare och allmänhet fick tillgång till en användbar sökmotor: Google Books. Men för Google som företag handlade projektet mer till att samla råmaterial för dataanalys. Olika översättningar av samma bok användes för att bygga världens dittills bästa system för maskinöversättning.
Varken översättare, författare eller bokförlag hade tillfrågats på förhand. Såväl författarnas som bokförläggarnas organisationer i USA stämde Google för intrång i upphovsrätten. Processen drog ut i tio år innan domstolen slutligen konstaterade att Google inte gjort fel. Vad Google gjorde med miljontals böcker förklarades vara fair use (”skäligt bruk”) – ett begrepp som är unikt för USA:s upphovsrättslagstiftning och ger stort tolkningsutrymme.
Fejkare. Bilderna på en tung påve i Balenciaga-jacka som publicerades av AI-tjänsten Midjourney förra året väckte stor uppmärksamhet. Foto: Midjourney/AI.
Rättsfallet bildar en viktig föregångare för de nya strider som just nu seglar upp i amerikanska domstolar. Flera av de stora aktörerna inom AI-industrin stäms för att ha inkränktat i upphovsrätten genom att, utan tillstånd och urskillningslöst, ha använt sig av text, bild och ljud som finns tillgänglig på webben. Processerna kommer att ta lång tid, och stora pengar står på spel. Det har väckt hopp hos vissa av dem som upplever sina jobb som hotade.
Men även om det skulle sluta i att AI-företagen tvingas betala för sitt bruk av upphovsrättsskyddat material är det långt ifrån givet att enskilda konstnärer, journalister eller översättare kan se sig som vinnare.
På senare år har allt mer av världens börskapital flytt från andra branscher och världsdelar för att söka lyckan hos de USA-baserade teknikföretag vars framtidsstrategi handlar just om att bli storspelare inom AI. Tre företag har under det gångna året turats om att vara världens högst värderade: Microsoft, Apple och Nvidia. Allt fler svenskar väljer att, i linje med experternas råd, pensionsspara i vad som kallas en ”global indexfond”, exempelvis Avanza Global – där tjugo procent av pengarna läggs i dessa tre företag.
AI-industrins framtida lönsamhet hänger i hög grad på två slags råvaror: naturresurser och kulturresurser. Misslyckas företagen med att säkra billig tillgång till dem i ständigt större kvantitet, kan det bli svårt att förverkliga de framtida vinster som motiverar dess börsvärde.
Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.
Ena råvaran är materiell: energi. Att skapa en AI-modell är att utgöra en ofattbar mängd statistiska beräkningar för att hitta mönster i text, ljud och bild. Beräkningarna görs i datacenter som slukar energi och därtill måste kylas med vatten. En utveckling mot än mer sofistikerade AI-modeller kommer att förbruka ännu mer energi och vatten. Om det ska gå måste det byggas många, många fler kraftverk: detta budskap har gång på gång riktats till politiker från Sam Altman, vd för OpenAI.
Andra råvaran är immateriell: mänsklig kultur. Kunskap, konstnärliga uttryck, språk och stil – allt detta kan AI-modellerna bara lära sig från träningsdata som måste hålla viss grundkvalitet. Materialet omfattas i de allra flesta fall av upphovsrättsligt skydd. Men hittills har AI-företagen i stort sett kunnat inhämta det från den öppna webben, allt från tidningsartiklar till poplåtar, utan att fråga om lov eller betala. Inom delar av industrin uttrycks redan farhågor för att utvecklingen av generativ AI kan vara på väg att avstanna, eftersom det blivit svårt att ytterligare öka mängden träningsdata i form av mänskligt skapad kultur. Då blir det desto viktigare att inte möta upphovsrättsliga hinder.
”Att påtvinga skaparna av AI-modeller kostnader för upphovsrättsligt ansvar kommer antingen att döda eller avsevärt hämma deras utveckling.” Så uttrycker sig den inflytelserika riskkapitalfirman Andreessen Horowitz i en inlaga till amerikanska staten. Möjligheten att använda gratis träningsdata är själva förutsättningen för ”enorma investeringar” i AI, om man får tro firman, vars ägare står nära Donald Trump.
Om detta är sant, borde den senaste vågen av upphovsrättsliga stämningar i princip kunna utlösa en börskrasch i USA, med tanke på att de största företagens aktievärden till övervägande del motiveras av löften om fortsatt AI-utveckling.
”AI och upphovsrätten” är ett frågekomplex som länge fått jurister att lägga pannan i veck. Dess ena sida gäller själva slutprodukterna: vem har rätten till en bild som skapats av en AI-modell? Kan den som skrivit en avancerad prompt (textinstruktion) betraktas som bildens upphovsman, alltså som en bildkonstnär? Vem ska hållas skyldig om bilden visar sig vara ett plagiat? Kring dessa frågor återstår stora oklarheter. Den praxis som etablerar sig kommer säkert att skilja sig både mellan konstarter och mellan länder.
Men det är inte upphovsrätten till slutprodukterna som är den ekonomiskt avgörande frågan för AI-industrin. Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.
Originell. Taylor Swift anländer till en amerikansk fotbollsmatch mellan Kansas och Miami, den 13 januari 2024. Eller? Superstjärnan blir ofta utsatt för fejkade AI-bilder, inte sällan med politiskt eller pornografiskt innehåll. Foto: Ed Zurga/AP/TT.
I det allra mest uppmärksammade rättsfallet har New York Times stämt både Microsoft och OpenAI. Det är nämligen klarlagt att tidningens artikelarkiv är en av de enskilt största källorna, vid sidan av Wikipedia, som använts för att träna AI-modellen bakom ChatGPT. Frågan är kort sagt om agerandet kan försvaras med hänvisning till en samhällsnytta, när nu Sam Altman försöker göra om OpenAI till ett vanligt vinstdrivande företag, trots att det grundades av en ideell stiftelse. Samtidigt har New York Times skickliga advokater som framhåller samhällsnyttan i god journalistik. Målet för tidningen tycks inte bara vara ett saftigt skadestånd, utan snarare att få fortlöpande licensbetalningar, alltså att tilldömas en andel i de vinster som görs av OpenAI och andra AI-företag som använt texterna som träningsdata.
Ett liknande rättsfall gäller bild i stället för text. Världens största bildbyrå, Getty Images, har stämt de två AI-företagen Midjourney och Stability. Även för Getty Images tycks slutmålet inte vara att sätta stopp för AI-företagens affärsidé, utan att få en del av deras intäkter. Traditionellt har bildbyråer köpt bilder av fotografer, för att sedan sälja dem vidare till tidningar och reklambyråer som vill använda samma bilder. Men nu kan man tänka sig ett scenario där bildbyrån gradvis förvandlar sig till en råvaruleverantör, som sälja bilderna till AI-företag, som i sin tur säljer sin tjänst till reklambyråer. Då skulle en yrkesfotograf fortfarande kunna försörja sig på att sälja bilder till Getty Images – men vore yrket detsamma när fotografierna som tas inte längre är tänkta att ses av människor?
På musikfronten har ett liknande åtal väckts mot företaget bakom Udio, en AI-tjänst som kan generera musik utifrån skrivna instruktioner (se min artikel i Flamman 18/2024). En sådan tjänst skulle aldrig ha kunnat skapas utan att använda all tillgänglig musik som träningsdata, men i detta fall handlar åtalet mer om slutprodukterna. Enligt skivbolaget Universal kan Udio i vissa fall generera musik som är så lik befintliga verk att den inkräktar på upphovsrätten – en svår gränsdragning som ofta återkommer i fråga om standardiserade poplåtar och årligen brukar aktualiseras i samband med Eurovision.
Upphovsrätten var från början, alltså på 1700-talet, en reglering av en viss sorts teknik: tryckpressen. Tanken var att ge den individuella författaren kontroll över det kommersiella tryckandet av böcker, men på ett balanserat sätt. Författarens ensamrätt gäller bara bokens ”form”, alltså i vilka ord den har formulerats. ”Innehållet” i en bok förblir däremot allmän egendom: ingen kan hindra någon från att återge en ren faktauppgift eller att i egna ord återberätta handlingen i en roman.
Är det inte denna filosofiska distinktion mellan form och innehåll som vår tids AI-modeller, i kraft av sin matematiska komplexitet, har lyckats kringgå? Tjänster som ChatGPT är utformade för att kunna återge såväl faktauppgifter (om än utan sanningsgaranti) som litterära stilar – men utan att bokstavligen kopiera de ordföljder som någon redan äger upphovsrätten till. En AI-modell kan inte göra något som den inte har lärt sig av människor; i moralisk mening bygger hela trolleriet på exploatering av andras arbete. Men vanligtvis finns det ingenting i slutprodukterna där någon annan kan hävda individuell upphovsrätt.
Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.
Under de senaste 200 åren har upphovsrättens fält utvidgats. Från text till bild och musik. Från tryckta noter till musikaliska och teatrala framföranden. Till nya medier som film och radio. För att inte tala om svårigheterna att upprätthålla en upphovsrättslig ordning när det mångfaldigande som tidigare krävde en tryckpress kunde göras med en kassettbandspelare eller fotokopiator. Allt detta bidrog till att göra upphovsrätten till mindre av en individuell rättighet, mer av en fråga om kollektiv fördelning av resurser. Detta kom i Sverige att administreras av organisationer som Stim eller Författarfonden: formellt fristående från staten, men ändå med ett statligt uppdrag att företräda alla rättighetshavare inom en viss konstart.
Upphovsrättslig kollektivism blev på från 1960-talet till något av en nordisk specialitet. Nu väcks röster för en liknande lösning för att tvinga AI-industrin betala för sin träningsdata. Förra månaden blev Spaniens regering först ut med ett lagutkast om vad som på svenska kallas ”avtalslicens” för AI-träning. Tanken har också nyligen lyfts av svenska regeringens AI-kommission, liksom av en rad svenska upphovsrättssällskap. Avtalslicens innebär att en enda organisation ges mandat att representera alla rättighetshavare, även de oorganiserade, i förhandlingar med AI-företag om licens för att få använda träningsdata.
Frågan är bara hur intäkterna sedan ska fördelas. Hur mycket ska poeterna eller programmerarna få jämfört med journalisterna eller forskarna – för att bara nämna några som bidrar med träningsdata i textform. Ska bara professionella kulturskapare få betalt, eller ska även Wikipedia få sin del? Hur blir det för ljudboksinläsarna när de kanske ersätts av AI-röster som låter till förväxling likt dem själva? Klangen i ens röst omfattas inte av upphovsrätt.
Idéerna om att omfördela pengar från AI-industrin till kulturarbetarna – exempelvis via avtalslicens – förutsätter ju också att det finns pengar att ta, det vill säga att AI-företagen faktiskt blir så lönsamma som deras investerare hoppas på. Men om det blir så är knappast säkert. Som vi har sett, vilar hela kalkylen inte minst på en ständigt ökad förbrukning av energi och vatten.
För den som snarare är skeptisk till AI-industrin som sådan och som fruktar dess koncentration av kapital och makt, finns ännu så länge föga skäl att sätta sitt hopp till upphovsrätten. Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.
Tills dess finns desto större anledning att sätta en gräns för hur dess hejdlösa förbrukning av naturresurser.
Teslas globala laddchef lovar fler ”superchargers” i bland annat Idre och Sunne - men medger att man inte ser någon tydlig väg framåt. Foto: Jessica Gow/TT.
En ringlande kö av elbilar lång nog satte Malung på världskartan i helgen. Anledningen är bristen på både underhåll och utbyggnad av Teslas ”superladdare”. Bolaget klagar på facket – som fortfarande inte vill vika en tum, förrän ett kollektivavtal är påskrivet.
I helgen flaggade SMHI för snöstorm i Malung-Sälen i helgen, med varningar för svåra trafikförhållanden, stillastående fordon och störningar i elnätet. Teslaförarna i Dalarnas fjälltrakter fick smaka på lite av alltihop. Efter söndagens ”stugbytardag” i Malung fick orten internationell uppmärksamhet, då videor spreds på över hundra Teslor som köade till en enda laddstation.
– Detta är verkligen ett tecken på hur dålig infrastrukturen för elbilar är, för det brukar se ut så här vid just stugbytardagar, på alla stråk där folk kör till och från fjällen, säger Marcus Möller från Ludvika till Flamman.
Han har kört Tesla sedan 2018, och är aktiv i Tesla Owners Club Dalarna. Enligt honom har laddarna byggts ut ”ordentligt” sedan 2018, men han menar samtidigt att köproblemet trots det blivit värre just de senaste åren.
– Mycket av nyetableringen har blivit stoppad på grund av sympatistrejker. Att Tesla öppnat upp sitt laddnätverk för övriga elbilstillverkare gör dem inte heller direkt kortare.
Sedan fackförbundet IF Metallgick ut i strejk mot företaget hösten 2023 har flera andra yrkesgruppers fack anslutit sig till blockaden. Det gäller även de elektriker som ansvarar för underhåll av företagets elinfrastruktur.
– De är ålagda sympatiåtgärder från bland annat Elektrikerna och Vision, säger Ulrica Malmberg, ombud på IF Metall Dalarna, till Flamman.
Det händer ju på grund av att Tesla inte vill teckna kollektivavtal. Man försöker lösa konflikten, men Tesla är inte riktigt villiga till det.
Teslachefen, Trump-vapendragaren och världens rikaste man Elon Musk har haft ögonen på helt andra saker än svenska skidorter de senaste dagarna på sin plattform X: brittiska våldtäkter, tysk högerextremism, och att kalla finska 30-åringar efterblivna. Det var i stället Max de Zegher, global laddchef för Teslas Superchargers och bosatt i Kalifornien, som fick kommentera trafikstockningen i Malung i ett inlägg:
”Som förutspått lider svenska elbilsförare, och infrastrukturen håller inte om inte Superchargers blir laddade av bolagen som nu blockerar dem. Laddarna är kritisk infrastruktur, särskilt under restäta dagar som denna. Över hundra enheter i Sverige skulle ha fått ström i vinter, om det inte var för sympatistrejkerna”, skriver han.
Dennys Bello, kommunikationschef på Elektrikerna, håller inte med om att trafikkaoset vid Malungs enda laddstation kan skyllas på facken.
”Det är beklagligt att Elon Musk och Teslas antifackliga hållning går ut över vanliga semesterfirare”, skriver han till Flamman.
”Våra medlemmar kommer slå på elen den dagen bolaget tar sitt förnuft till fånga och skriver på ett kollektivavtal. De flesta svenskar, även de som kör en Tesla, tycker nog att det är rimligt att världens rikaste man har råd att ge sina arbetare schyssta arbetsvillkor.”
Ulrica Malmberg menar att man från IF Metalls håll inte heller tycker att situationen är speciellt kul, men att den samtidigt är ”ofrånkomlig”.
– Vi tycker också det ska byggas ut. Det är en jätteviktig investering, men den kan inte ske till vilket pris som helst. De som jobbar för Tesla ska ha lika bra villkor som alla andra på arbetsmarknaden.
Max de Zegher lovar att bygga ut fler laddstationer i närliggande orter – ”Malung, Käppen, Vansbro, Idre, Särna, och Sunne” – men medger att det ännu inte finns någon ”tydlig väg mot att sätta på strömmen”. Tesla har under det senaste året använt sig av strejkbrytare i Sverige, och på andra sätt försökt kringgå den av IF Metall initierade blockaden.
– Vad Tesla kan komma att göra åt det vet jag inte. Jag känner inte till ifall de skickat strejkbrytare eller något just till Dalarna än, händer det får vi möta det där och då, säger Ulrica Malmberg. Hon fortsätter:
– Det finns ett väldigt smidigt sätt att lösa det här, och det är att Tesla tecknar kollektivavtal. Då tror jag det kommer lösa sig väldigt bra.
Finansmannen Saeid Esmaeilzadeh har drivit en hemlig samtalsklubb för högerns medieelit. Foto: Rickard L. Eriksson.
I höstas berättade Flamman om miljardären Saeid Esmaeilzadeh, som drev en hemlig samtalsklubb för högerns medieelit på Östermalm. Nu saknar hans investmentbolag medel att betala av ett miljardlån – medan klubben verkar ha lagts på is.
Finansmannen Saeid Esmaeilzadeh har med knapp marginal räddat Esmaeilzadeh Holding (Ehab) från undergång.
I januari skulle investeringsbolaget ha betalat tillbaka ett obligationslån på 1,6 miljarder kronor, men då pengarna saknas har investeringsbolaget förhandlat sig till en förlängning av löptiden till den 26 april, rapporterar Dagens Industri (3/1).
För att klara av betalningen behöver man snabbt sälja sin största tillgång, företagsgruppen Lyvia som investerar i mjukvara och konsulttjänster, och som står för nära 70 procent av bolagets ägande.
Mikael Ericson, som tidigare varit chef på inkassobolaget Intrum, tog över som vd i februari 2024 för att ta hand om ”balansräkningsfrågorna”. ”Försäljningsprocessen tar lite längre tid än beräknat”, säger Mikael Ericson till Dagens Industri om den framflyttade betalningen, för att ”säkerställa finansiell stabilitet på holdingbolagsnivå”.
På Dagens Industris fråga om de inte är finansiellt stabila i dag svarar han:
– Genom att sälja Lyvia kommer EHAB att vara skuldfritt, och det är väl en definition av finansiell stabilitet.
Saeid Esmaeilzadeh grundade bolaget 2020 tillsammans med sin syster Mouna Esmaeilzadeh, och tre år senare var det värderat till 7,5 miljarder. Men sedan dess har det dragits med finansiella komplikationer.
Enligt tidningen Resumé hade Saeid Esmaeilzadeh samtidigt förra året landets näst högsta lön, med 9,9 miljoner, efter Klarnas marknadschef David Sandström (”Miljonfest på kontot”, 13/12).
Syftet med den hemliga samtalsklubben var att motverka en ‘politiserad företagskultur’ där vinstintresset och det öppna samtalet gett vika för kvotering, inkluderingspolicyer och ‘godhetssignalering’.
I höstas kunde Flamman berätta att Saeid Esmaeilzadeh även bedrev en intellektuell verksamhet som var byggd kring en ”no bullshit”-policy samt en hemlig samtalsklubb på Östermalm. Men flera tidigare deltagare berättar för Flamman att inga nya inbjudningar har skickats ut sedan början av november.
Policyn hade tagits fram av historikern och tidigare klimataktivisten Johan Gärdebo, som erbjöd sina tjänster till finansmannen efter att ha hört honom förklara sitt projekt i podden ”Sista måltiden”. Syftet var att motverka en ”politiserad företagskultur” där vinstintresset och det öppna samtalet gett vika för kvotering, inkluderingspolicyer och ”godhetssignalering”.
För Flamman förklarade Johan Gärdebo sitt arbete så här:
– Min ingång var att förklara historiskt var idéerna kommer från, och formulera en modell som jag tentativt kallar öppen kritisk dialektik. Den handlar om att testprata idéer så fritt det går, för att sedan utsätta dem för kritiska frågor, för att hitta lösningar. Det här kan leda till både nya arbetsrutiner och nya produkter.
Johan Gärdebo var även moderator för den samtalsklubb som Saeid Esmaeilzadeh drev på Strandvägen 5, precis ovanför Svenskt Tenn, med ämnen som företagsfeminism (pinkwashing) och ”offentlighetens död”. Klubben tillämpar de så kallade Chatham-reglerna som gör att gästernas identitet hålls hemlig, men ett par av de medverkande valde att prata med Flamman, däribland Henrik Jönsson:
– Det är ett ideellt arrangemang som drivs av några entreprenörsprofiler. Då var det ganska litet, i en källarlokal som hör till ett företag. Den gemensamma nämnaren för gästerna är att de är intresserade av högt i tak, att resonera från olika perspektiv, och ett gott samtal där vi inte är ute efter att förgöra varandra.
Bolaget har också drivit ett kvartalsmagasin, EQ Magazine, med reportage och personporträtt inifrån Ehab-sfären, däribland Johan Gärdebo.
Flamman har vid upprepade tillfällen sedan i höstas sökt Saeid Esmaeilzadeh. När vi hör av oss än en gång för att be om en kort intervju, så att vi kan fråga om framtiden för hans intellektuella verksamheter, får vi ett kort svar av hans presskontakt: ”Tyvärr inte aktuellt.”
Flamman har sökt Saeid Esmaeilzadeh, Ehab:s vd Mikael Ericson, Ehab:s kommunikationschef Michaela Abercrombie Simpson samt idéhistorikern Johan Gärdebo.
Det självständiga demokratiska Kongos första statsminister Patrice Lumumba på väg med sin talskrivare Andrée Blouin. Foto: Modern Films.
”Soundtrack to a coup d’état” är berättelsen om hur svart musik blev dynamit under Kalla kriget. Vad dokumentärens ärende är förblir dock oklart.
I dag är det svårt att föreställa sig det osannolika tillstånd som rådde under det sena 1950- och tidiga 60-talet. Avkoloniseringen efter andra världskriget hade på ett drygt årtionde ökat antalet FN-medlemmar med så många nya stater att det riskerade att förändra maktbalansen i generalförsamlingen, inte minst när många av dessa grundade ett tredje block i form av den Alliansfria rörelsen. Det blev startskottet på en dragkamp om deras lojaliteter mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen. En kamp som skulle utkämpas med såväl gevär som trumpetsolon.
I dokumentärfilmenSoundtrack to a coup d’état regisserad av konstnären Johan Grimonprez, berättas denna historia med hjälp av ett delvis unikt arkivmaterial. Den röda tråden är Kongos första president Patrice Lumumbas öde, och de effekter som mordet på honom 1961 av belgiska och amerikanska agenter fick. Bilderna på en utsvulten och mörbultad Lumumba som hålls i håret av en kongolesisk rebell ombord på ett lastbilsflak strax innan han avrättas kablades ut över världen. Mindre känd är intervjun med den tyska legosoldaten som berättar om sin vana att gå på Beethoven-konserter i Kinshasa efter att ha våldtagit, torterat och lemlästat sig genom byar i den mineralrika utbrytarrepubliken Katanga på uppdrag av Belgien och USA:s underrättelsetjänst CIA.
Dragkampen mellan de två supermakterna skulle utkämpas med såväl gevär som trumpetsolon.
Filmens bärande tema är dock inte stråksymfonier, utan jazz. 1961 organiserades en Afrikaturné med superstjärnorna Louis Armstrong och Nina Simone. Föga anade de att det var CIA som låg bakom arrangemanget. Syftet var att med ståbasar och pianon övertyga de nya nationerna om den västerländska kapitalismens överlägsenhet. I filmen får man veta att samma sak skedde redan hade skett med bebopkungen Dizzy Gillespie, som 1956 sattes på liknande uppdrag i Mellanöstern.
När det gick upp för Armstrong att han lejts för att övertyga andra svarta om förträffligheten hos en stat som behandlade afroamerikaner som andra klassens medborgare, blev han rasande och hotade med att säga upp sitt amerikanska medborgarskap. Gillespie reagerade med att själv lansera en ironisk presidentvalskampanj, där ett av förslagen var att utse jazzlegenden Miles Davis till ny underrättelsechef. En som inte heller blev hänförd över jazzoffensiven var Sovjetunionens Nikita Chrusjtjov: han tog till knytnävarna på möblemanget i Generalförsamlingen.
Filmens klimax är mordet på Lumumba – som visade sig ha skett på president Dwight Eisenhowers direkta order. När nyheten briserar stormar jazzmusikerna Max Roach och Abbey Lincoln in i FN:s generalförsamling tillsammans med hundratals aktivister i protest mot USA:s statskupp.
Där syns också en bekymrad Dag Hammarskjöld sitta och fingra med cigarillen. Filmen visar att den svenske generalsekreteraren spelade en långt mer dubiös roll i Lumumbaaffären än vad den svenska historieskrivningen vill medge, till exempel genom att stödja de amerikanska försöken att marginalisera honom till förmån för Kongos president. Vid sin död 1961 var Hammarskjölds status rejält underminerad – innan flygkraschen i Zambia förlänade honom en postum helgongloria, särskilt i Sverige.
Soundtrack to a coup d’état är framför allt sevärd för dessa och liknande vittnesmål. Efter ett tag drunknar dock budskapet i alla intervjuer, jazzkonserter och fotomontage. Vad regissören Johan Grimonprez vill säga med allt detta, utöver att det var en annorlunda och cool period, framgår inte.
I slutändan är det arkivmaterialet som bär upp hela filmen. Kanske räcker det: intervjuerna från Fidel Castros hotellvåning i Harlem, där han myste i en osannolik trio med Malcolm X och Chrusjtjov kan i alla fall inte jag se mig mätt på.
Didier Eribons bok om åldrande har bidragit till den franska debatten om välfärden. Foto: Pascal Ito/(C)Flammarion.
Med ”emotionellt skrivande” greppar Didier Eribon livets svåraste: att åldras och dö. Flamman har intervjuat författaren.
Under en period började Didier Eribon varje morgon med att lyssna av sin telefonsvarare i mobilen. De nattliga meddelandena var alltid från samma person, hans mamma.
Hon befann sig i en annan stad, instängd och orörlig i sin säng inne på ett äldreboende. Rösten som talade beklagade sig över ensamhet, skräck, maktlöshet och övergrepp. Dessa förtvivlade inspelningar var riktade till en enda person, sonen.
Snart gick det upp för Eribon att det han hörde var lika mycket ett politiskt vrål från gruppen äldre som berövats sin agens. Några år senare blev insikterna till romanen En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024), utkommen på svenska i höstas. (Recenserad i Flamman.)
Ålderdomen gör sig knappast påmind i njutningsekonomins nyhetsflöde. Att bli äldre, eller att se sina föräldrars sista år, är att befinna sig på en icke-plats i livets geografi. Här växer inget
När Didier Eribon är i Sverige i november för att lansera sin bok ger han inga intervjuer, men jag tjatar till mig ett videosamtal. Där förklarar han på franskt manér romanen i sociologiska termer.
– Boken handlar om min mamma och inte om mig. Men samtidigt är det min miljö som jag försöker att fånga. Jag försöker att se det singulära hos min mamma men också beskriva hennes sociala klass.
Mamman förekommer också i Tillbaka till Reims, där han skildrar sin enkla uppväxt och resan in i den franska akademikerklassen. För hans mamma blev beskrivningen av henne svårsmält. Den senaste boken, den som handlar om henne, kan hon inte ha några om åsikter om. Det är för sent, hon är ju död.
– När hon läste Tillbaka till Reims vägrade hon att kännas vid det hon sagt och hon värjde sig mot att beskrivas som fattig. Hon ville inte att andra skulle veta.
Eribon fick lova att aldrig mer skriva om henne. Det löftet höll han inte.
Är det annorlunda att åldras som arbetarklass?
– Döden är universell. Men människor ur arbetarklassen förlorar sin fysiska förmåga på ett annat sätt än om du är kvinna från borgerligheten. Min mamma kunde inte gå. Kroppen var helt förstörd. De kvinnor som haft intellektuella yrken kunde vara äldre än min mamma och ändå vara i bättre skick.
När det stod klart att den gamla kvinnan inte längre klarade sig själv ställdes Eribon och hans två bröder inför den på en gång pragmatiska och existentiella frågan: ”Var ska mamma bo?” Den vilsenhet och förvirring som drabbade dem i mötet med vårdapparaten är inte unik. I Frankrike liksom i Sverige står valet inför kommunala och privata alternativ. De privata kostar så mycket som 120 000 kronor i månaden.
Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse.
– När mamma dog bara sju veckor efter att vi satt henne på det kommunala vårdhemmet som vi hade råd med drabbades jag av skuldkänslor. Hade detta hänt om vi satt henne på ett privat vårdhem? Hade hon fått mer hjälp?
I efterhand förstod han att det inte hade gjort någon skillnad. Artiklar i media började larma om missförhållanden i de privata inrättningarna. Även de präglades av ensamhet och vanvård.
– De drivs av profit. De dyraste hemmen sparade in på allt, till och med blöjor. Kan du fatta? Det är ett systemiskt våld mot äldre.
De här insikterna och mammans nattliga förtvivlade meddelanden på mobilsvar var början på boken. Hon beskrev villkoren för dem som levde på institutionerna.
Så man kan säga att din mammas historia blev ett sätt att lyfta frågan om den moderna döden?
– Ja. I den sista delen av boken resonerar jag över vem som får tala. Äldre är fråntagna sin röst i offentligheten. De kan inte protestera, demonstrera, skriva eller organisera en konferens, samla namnunderskrifter. Min mamma kunde protestera i mobilen. Hon kunde inte säga vi.
En författare som betytt mycket för Eribon är Simone de Beauvoir. I Det andra könet tittade hon på arbetarprotesterna och algerernas frihetskamp och noterade ett ”vi” som hon anammade för kvinnokollektivet. 20 år senare utkom hennes Ålderdomen (1970). Då hade hon inga svar.
– Någon behövde göra det åt henne och nu känns det som att det är jag som tar över facklan.
I Michael Hanekes film Amour från 2012 hittar Eribon andra ledtrådar i skildringen av ett äldre par där kvinnan drabbas av demens. I filmen spelas parets dotter av Isabelle Huppert. När hon dyker upp, stressad, mitt i livet och skräckslagen inför mammans (Emanuelle Riva) förfall kan hon bara uttrycka en känsla: ilska.
– Det är en underbar film. Dotterns reaktion kommer hela tiden för sent. Jag förstod inte heller vad som hände. Plötsligt var hon bara död.
Men måste ålderdomen vara vidrig eller finns det tröst, till exempel i konsten?
– Efter min mors död sökte jag också svar i litteraturen och filosofin. Men min mamma hade för mycket ångest. Kultur kräver för mycket koncentration. Jag försöker förstå vad min mamma tänkte när hon var ensam i visshet om att inget skulle bli bättre. Jag försöker förstå hennes desperation och varför hon förlorade förståndet. Till slut hittade jag en roman av Lidia Jorge, Misericordia där hon faktiskt utgår från sig själv och sitt liv på ålderdomshemmet. Den är så vacker! Men den utkom först efter att min bok var publicerad.
Didier Eribon hävdar med hetta att det är en fråga om moral och inte bara en sociologisk fråga som behöver lösas. Det tog fem år att skriva boken – men han var besatt.
Jag är själv snart där Isabelle Huppert är i Amour. Min mamma kan visserligen fortfarande bo och klara sig själv och till och med vara barnvakt åt mina systerbarn. Men hon blir allt svagare. Hur ska man som barn förbereda sig? Didier Eribons svar är inte bara att dela med sig, utan att göra det med ett språk sprängfyllt av empati och värme. Intimiteten med läsaren är närmast hudlös.
Mångsysslare. Förutom att vara författare är Eribon också professor i filosofi vid universitetet i franskas Amiens. Foto: Pascal Ito/(C)Flammarion.
– Det var inte så lätt att hitta tonen, att inte vara för känslomässig eller för akademisk. För att hitta ett nytt sätt att beskriva sociala klasser, skolsystemet, homosexualitet – jag ville säga nya saker så behövde jag ett nytt språk och en ny form.
Filosofen Hélène Cixous uppfann det ”feminina skrivandet”. Ska vi kalla det här för det ömsinta skrivandet?
– Nej, men kanske det emotionella?
– Jag behövde hitta ett sätt att lägga in känsla i skrivprocessen som berör läsaren. Jag blev rörd och jag ville dela den rörelsen med mina läsare. Det som står på spel är inte abstrakt utan personligt.
Trots att jag ser Didier Eribon genom en pixlig skärm är han som sina texter: pladdrig och vänlig. Varje fråga tar nästan en timme och resonemanget går om inte i cirklar så i spiraler. När jag frågar om han skriver av kärlek missförstår han mig och det är stört omöjligt att bryta in. I stället berättar han lustfyllt och roligt om hur hans mamma under ett av sina sista år blev passionerat förälskad i en jämnårig gift man. Själv fick han reda på affären när hon plötsligt en dag hört sig för om han trodde att man kunde bli kär vid 80.
– Visst, sade jag då. Hurså, är du kär? Hon var besatt av den här karln och det är en sådan vacker historia. En kvinnas liv är också att älska. Hon blev fri. Men mina bröder var rasande.
Ni var tre bröder. Om ni haft en syster, tror du att det hade varit hon som skötte allt med er mamma?
– Jo, antagligen. Det är ju oftare döttrarna som får den uppgiften. Men hon hade inte gjort det annorlunda. Poängen för mig är politisk. Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse. 50- och 60-åriga kvinnors öde ska inte vara att ta hand om sina föräldrar. Systemet för äldrevård behöver återuppfinnas.
Eribon tillhör den grupp franska intellektuella som öppet stött Jean-Luc Mélenchon och hans parti Okuvade Frankrike. Inför parlamentsvalet i somras skapades en ”folkfront” som lyckades stärka vänstersidan, hindra Marine Le Pens Nationell samling från att vinna, och sätta press på Macron.
– Men det är inte lätt. Tidningarna är mest borgerliga och kampanjar mot Mélenchon för att få till en centerallians som stänger ute det de kallar extremvänstern, som för mig är den anständiga vänstern. Centrismen ser välfärdspolitik som extremistisk och det nyliberala tänkandet har penetrerat hela vår kultur. Det är absurt. Som att välfärden är något vi behöver göra oss av med i syfte att ge pengarna till vinstdrivande företag. Helt vanlig socialpolitik betraktas som stalinism. Nej, vi måste kämpa emot detta för att skydda arbetare, kvinnor, gamla och funktionshindrade.
Nu har det gått två timmar. Av mina fjorton frågor har vi kommit till nummer tre. Det gör inget. Jag avslöjar att det under läsningen av hans bok känts som att lyssna på en vän. Han skrattar snällt.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) håller jultal på folkparkteaterns scen i Vallby Friluftsmuseum. Foto: Henrik Montgomery / TT.
Har du märkt att hur många gånger Freud än dödförklaras, vaknar han ständigt till liv igen. Det är nästan som att förträngning inte får saker att försvinna, vem det nu var som lärde oss det.
I Dagens Nyheter visar Isabelle Ståhl hur österrikarens teorier lever vidare i 2020-talets tv-serier. Och på våra sidor har Jonas Elvander beskrivit hur den amerikanska vänstern tar hjälp av psykoanalytiska teorier för att förstå varför så många lockas av Trump. Där nämner han det sjuka talet där högerprofilen Tucker Carlson på ett kampanjmöte addresserade publikens mörkare drifter.
”Det måste finnas en punkt där pappa kommer hem”, förklarade han inför en jublande publik. ”Och när pappa kommer hem – vet du vad han säger? Du har varit en dålig liten flicka, och nu ska du få ordentligt med smisk. Det har du förtjänat.”
Hela rörelsen verkar alltså behöva sättas i psykoanalys.
Men i Sverige är tankesystemet mer kontroversiellt. För några år sedan var jag på en fest med många psykologer, och en man blev vansinnig när jag föreslog att Freud ändå hade lämnat ett viktigt intellektuellt bidrag och började skälla ut mig.
Samtidigt kan jag förstå skepsisen, om utgångspunkten är att använda metoden för att få oss att må bättre. Hos både Elvander och Ståhl har österrikarens teorier snarare förvandlats till en samhällsanalys, för att fördjupa synen på människan som mer än bara rationell – och kanske förklara varför vi inte gör uppror mot kapitalismen. Och det är något annat än att prata med livströtta arkitekter om deras mammor.
Men apropå det har ju även svensk politik vissa freudianska inslag. Det lyfte bland annat skribenten Klara-Lovisa Lundström, som på sin blogg identifierade SSU:s ”milfifiering”* av Magdalena Andersson:
I spellistan ”Magda slayyyy *🔥*” på Tiktok har SSU samlat alla klipp där Andersson ”äger” borgerligheten till tonerna av Tiktoklåten ”She Knows” så att alla oneliners från plenisalen ska upplevas som mäktiga. I klippens captions står det ”MAMMA ATE”, ”mommy”, ”mami, förlåt, mami”, ”fyra år till för mamma” och ”MAGDA, MAMMA”. Man skulle kunna tro att SSU anställt Magdalena Anderssons barn som sociala medie-ansvariga men så är det inte, det är bara ett led i en milfifiering av Magda.
SSU verkar lyckligtvis ha slutat kalla partiledaren för ”mamma Magda”, men nog hade pappa Freud haft något att säga även om detta.
Själv tycker jag att kapitalet verkar medvetet om att Freud någonstans hade en poäng. Inte minst då effektiv reklam sällan är utformad enligt KBT-principer (köp lycrabyxor så att du kan sänka kolesterolvärdena) utan efter freudianska (köp lycrabyxor för att gå med i gruppen framgångsrika innerstadsbor).
Det är ingen slump att Sigmund Freud är morbror till pr-branschens grundare Edward Bernays – något som går att följa i Adam Curtis utmärkta dokumentär ”The century of the self”.
Till sist vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fick på mitt förra mejl, som värmde ordentligt. Ni har gett mig ny energi att fortsätta jobba för Flammans mål för året – att bli helt oberoende av mediestöd. Tack vare vår växande skara prenumeranter – 150 fler sedan 2024 års sista nummer – är vi närmare än någonsin.
Nytt år, nu kör vi allihopa.
* Jag ber om ursäkt för detta, men milf är från början en engelsk förkortning som betyder mother i’d like to fuck – bokstavligt översatt ”en mamma jag skulle vilja knulla”. Tack för den, SSU.
Kungabarnen tog alla studenten från Enskilda gymnasiet i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.
Att föräldrar tar med familjeadvokaten till utvecklingssamtal visar att kundsamhället har ballat ur fullständigt.
”De kan dyka upp utan att vara anmälda i förväg och står där helt plötsligt i dörren”, säger Britt-Marie Selin, ordförande för Sveriges Lärare Stockholm till TT. ”Det är väldigt obehagligt.”
Det är inte spanska inkvisitionen hon talar om, utan rika föräldrar med familjeadvokat i släptåg.
Som om lärare inte utsattes för nog press ska de alltså känna att en rättstvist hänger i luften om inte eleven får tillräckligt med beröm.
Redan för fyra år sedan kunde facktidningen Skolvärlden visa att var fjärde lärare det senaste året utsatts för påtryckningar av föräldrar. En utsatte en lärare för en kreditupplysning, medan en annan sade att läraren skulle ”få med honom att göra” om barnets betyg inte höjdes.
Andra skrämdes med att de kände inflytelserika personer inom skolförvaltningen, en hotelse som är vanligare i rika områden. Det vill säga från samma människor som har en ”familjeadvokat”. Vissa har uppenbarligen för mycket pengar, och använder dem för att tillfoga lärare skada. Här skulle alltså en välriktad rikemansskatt kunna minska stöket i skolan.
Denna medborgartankehar i dag ersatts av en vinstmaskin som ska tillfredsställa kunder – inte bara föräldrarna, utan nu även skolornas ägare som inte sällan bor utomlands.
En liknande press att sätta höga betyg kommer också från skolan själv, som måste stå sig i konkurrensen. Här utmärker sig skolbolagen, som i rapport efter rapport avslöjats ge högre betyg, samt avvika mest i förhållande till nationella prov. I mars 2024 visade en undersökning från Skolverket och Universitetskanslerämbetet att elever från friskolor presterar sämre i högskolan. I Sydsvenskan förklarade litteraturvetaren Elisabeth Friis att toppstudenter vid Lunds universitet inte ens orkar läsa böcker: ”De säger: ’Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”
Inte konstigt, när mammas lilla Douglas inte behöver plugga för att få betyg.
Rika föräldrar har alltså flera vägar för att köpa betyg till sina barn – straffa skolor som sätter alltför rättvisa betyg, pressa eller hota lärare med hotelser, samt dra in advokater.
Detta föräldratyranni präglar även samtalet om stök i skolan, som i regel handlar om elevernas situation. Självklart ska eleverna ha rätt till studiero, men medan våldet mellan elever har legat konstant de senaste 10 åren har anmälningarna som rör personal ökat med 150 procent. År 2023 var 82 procent av de anmälda allvarliga händelserna på skolor riktade mot lärare.
Läsningen i regeringens rapport om hot och våld i skolan, som lades fram den 15 oktober, är skrämmande:
Elev spottar lärare i ansiktet. Loskan träffar båda ögonen, mun och hals. Elev slår med knuten näve lärare mellan 5–7 gånger på bröstet, vänster axel och arm. Elev skriker ”din jävla kärringjävel” mellan 4–6 gånger. Elev hotar att slå lärare med flertalet långa käppar, som elev sedan kastar mot lärare.
Lärarna måste alltså utstå hotelser från både elever och föräldrar. Inte konstigt att allt färre väljer att läsa till lärare.
Så vad är problemet?
Att skolorna drivs med vinst har inte bara skapat incitament att använda obehöriga lärare för att dumpa lönerna, och flyttat makt från professionen själv till pengastarka föräldrar. Det har också i grunden förändrat synen på vad skolan är till för.
En gång i tiden var den svenska skolan tänkt att fostra medborgare som kan styra sig själva. I 1946 års skolbetänkande står exempelvis: ”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor.”
Denna medborgartanke har i dag ersatts av en vinstmaskin som ska tillfredsställa kunder – inte bara föräldrarna, utan nu även skolornas ägare som inte sällan bor utomlands.
Men när det gäller skolan har kunden inte alltid rätt. Jag blir snarare allt mer övertygad om att den oftast har fel, när rika föräldrar öser pengar på advokater för att låta barnen förbli puckon.
