Krisen är över i vänsterpartiet. De gamla konflikterna mellan Vägval vänster och majoriteten är borta. Ännu finns inga tydliga nya konflikter. Partiledningen har initiativet själv – vad som skall hamna i fokus är den faktiskt uteslutande själv ansvarig för.
Temat för kongressen är ”Förändring” – både av partiet självt och av Sverige. Förra veckan kom motioner och motionssvar. Av dem att döma kommer den stora diskussionen att hamna kring uttalandet ”Ett parti i förändring”. En av de två komponenterna i det paketet är en länge efterlängtad diskussion om att bygga en starkare organisation. Den andra handlar om en strategi fram till 2010. Regeringsmedverkan har sin egen problematik. Men viktigt är också hur diskussionen förs. Här finns ett gott och ett dåligt scenario.
Det dåliga scenariot är att hela den diskussionen handlar om position, det vill säga – exakt hur kritiskt skall vänsterpartiet vara till socialdemokraterna och miljöpartiet före, under och efter valrörelsen? Hur skall vänsterpartiet hantera att de andra är ”så dåliga”? Eller: hur skall vänsterpartiet uppmuntra deras ”goda sidor”?
En sådan diskussion kan göra vänsterpartiet mer skada än nytta. Internt sätter det fokus på det faktum att vänsterpartister inte är helt överens i bedömningen av socialdemokraterna och miljöpartiet. Det som kommer ut externt är att vänsterpartiet antingen är tveksamt till, eller helt plötsligt rullar ut den röda mattan för, socialdemokraterna och miljöpartiet efter en period av misstänksamhet. Utifrån sett blir v ett problembarn eller ett disciplinerat problembarn. Det finns dock en slags fördel: samtliga inblandade slipper närmare definiera vad vänsterpartiet skall vara och vad dess strategiska krav skall bli. Och därmed, i all dimma och oklarhet, kan en slags enighet formas.
Vänsterpartiet har en hel del erfarenhet av sådana diskussioner, där själva målet för diskussionen är att gjuta olja på vågorna. Men det är ingen bra tradition. Den är defensiv och frånsäger partiet egen initiativkraft.
Det goda alternativet är en diskussion om substans. Vilka sakfrågor skall vänsterpartiet driva aktivt fram till 2010? Vilka problemkomplex är de viktigaste i samhället? Vilka sakpolitiska krav kan skapa entusiasm kring vänsterpartiet? I en sådan diskussion finns många komponenter: en bild av problemen i det svenska samhället och möjliga lösningar på de problemen, en bedömning av möjligheten att driva opinion och pressa tillbaka högern på defensiven.
Om vänsterpartiet för en sådan diskussion finns en god chans att partiet börjar hamna på offensiven. Då hamnar partiets egen politik i ljuset – hur socialdemokraterna och miljöpartiet ställer sig blir en andrahandsfråga. Detta är inget konstigt. I själva verket är det ju så partier i koalitioner gör politik. De brädar sina medtävlare med argument och initiativ. Det spelet behöver vänsterpartiet bli bättre på. Men den diskussionen är också mycket bredare. Om en diskussion om position fokuserar på koalitionsspelet gentemot s och mp, sätter en diskussion om substans fokus på behov hos befolkningen.
I den debatt om partiets förändring som pågått i Flamman har en märklig missuppfattning dykt upp – nämligen att vänsterpartiets lyssnande på folks åsikter innebär en utslätning av den politiska profilen. På ett märkligt sätt är denna argumentation samma som gällde under Gudrun Schyman. Folklighet måste innebära utslätning – svenska folket räds vänsterpolitik. I själva verket har vänsterpartiet idag en tydligare vänsterprofil än på länge – det räcker att titta på de ekonomiska policydokumenten, det internationella programmet och principprogrammet. Men att fråga folket måste också bidra till politikutvecklingen, annars kommer metodiken snart kunna utmålas som ett innehållslöst PR-trick.
En av de viktigaste komponenter som kan utvecklas i vänsterpartiet är den politiska kulturen – att tona ned antipatin och bli ett Pro-parti. Det är inte rimligt att tro att vänsterpartiet kommer lyckas med det på en enda kongress, men den är ett bra ställe att börja på.