När Fredrik Reinfeldt i somras i Almedalen tog avstånd från Sverigedemokraterna (SD) jublade många på vänsterkanten. Äntligen en antirastisk höger, ansåg flera. Men Fredrik Reinfeldt använder ju bara sin linje om SD för att retoriskt svärta ned oppositionen. Han kampanjar alltså negativt, som så många gånger tidigare, för honom är SD bara ett slagträ i valdebatten. ”Titta på Löfven som använder SD för att stoppa jobben i Sverige”, skriver hans partisekreterare Kent Persson i Aftonbladet. När SD-spöket har slutat att tjäna deras syfte kommer de att stoppa undan det och plocka fram något annat att försöka smeta ned Stefan Löfven med. Viktigare än så är det inte för Moderaterna.
Men visst finns det ett par nya saker i Socialdemokraternas hållning. Det första är att de nu struntar i 1990-talets uppgörelse om att en minoritetsregering alltid ska få igenom en budget i sin helhet och att oppositionen inte ska få använda sig av hoppande majoriteter i budgetfrågor. Om detta gråter nu en av arkitekterna, centerpartisten Per-Ola Eriksson, ut i flera av landets medier. Det hotar ”stabiliteten” och självaste Göran Persson (då med Magdalena Anderssons nuvarande jobb) har ju gått med på detta för cirka 20 år sedan. Per Ola Eriksson kallar det ”att fiffla och trixa” när Socialdemokraterna efter lång tid byter fot i en uppgörelse som från första början var frivillig. Så ser den politiska debatten ut i Sverige idag, att riksdagen tar sig makt anses direkt stötande.
Det andra nya är att Socialdemokraterna över huvud taget utmanar på riktigt i en skattefråga. Det var så länge sedan att man förvånas över att de minns hur man gör. Att regeringen nu, utan att ens själva hävda riktiga jobbeffekter, ville sänka skatten ytterligare för de som redan tjänar bra blev för mycket även för den här fogliga S-ledningen. Förutom det femte jobbskatteavdraget ville regeringen höja taket för att betala statlig skatt, vilket skulle innebära dubbla skattesänkningar för de som tjänar bra och redan har fått störst skattesäkniningar i de tidigare avdragen.
Båda dessa nya saker är positiva och ökar intresset för politiken. Det skapar nödvändiga konflikter och gynnar både oppositionen och det politiska klimatet, som lider svårt av att det har varit närmast omöjligt att skilja på Socialdemokraternas och regeringens ekonomiska politik. Väljarna kan nu se att det åtminstone kan göra en liten skillnad vilken sida man lägger sin röst på.
Men att det skulle sätta oppositionen mer i händerna på SD än vad regeringen redan är är bara trams. Att regeringen lovar att inte utnyttja SD:s röster i oppoisition, om den skulle förlora, är bara en fint. Om de menade allvar med det argumentet skulle de inte låta SD se till att de får igenom sådant som det femte jobbskatteavdraget, som nu kommer att ske. Mycket kan man säga om den politiska hydra som kallas De nya Moderatera men principfast är den inte.
Mycket talar för att de visste redan från början att den inte skulle få igenom höjningen av taket för statlig skatt men kastade in den för att få igenom sitt nya jobbskatteavdrag och kunna spela ut SD-kortet mot Socialdemokraterna. Ren taktik alltså.
För vilken sida stödjer SD oftast vid omröstningar? De stödjer oftast regeringens egna förslag, inte Stefan Löfvens. Argumentationen som Moderaterna använder för att förklara varför det som är okej för dem men inte är det för oppositionen är dessutom så teknokratisk att man nog måste vara statsvetare för att begripa vad den går ut på. ”Om ni inte är med mig är ni med SD”, hälsar regeringen Reinfeldt. ”Dra åt skogen”, kan vara ett lämpligt svar på detta om ganska exakt ett år. Att vänstern inte ska vika sig för detta fulspel är självklart.
