Häromdagen upphörde aborträtten att vara grundlagsskyddad i USA. Detta skedde genom upphävandet av en prejudicerande dom från 1973 vid namn Roe v. Wade. Ingen chock för oss som genom enkel empiri, till exempel att läsa en nyhetsartikel, sedan i alla fall tidigt 1900-tal har kunnat se vartåt det barkat för det komiskt stora landet i väst. Det förtar såklart inte ilskan. Men många liberaler runtom i väst verkade vakna till en ny mer fruktansvärd verklighet än de hade kunnat föreställa sig, trots att det var hur enkelt som helst. Indignerade reaktioner flödade i sociala medier förstås, inte heller det någon överraskning. Det är som om alla inblandade parter – liberaler, konservativa, samtalsaktivister och smådryga vänster-krönikörer – sedan i alla fall 2016 vetat hur allt det här kommer att utspela sig redan innan det börjat. Skandalen man samlas kring kan bytas ut mot i princip vilken fråga som helst som bär på ett korn av potentiell motsättning. Ändå genomför vi denna dans gång på gång. Outtröttliga. Hårgadansens blodsoffer tittar avundsjukt på oss från himlen och helvetet.
Vid det här laget är gal-tan modellen etablerad och egentligen bara ett annat ord för kulturkrig. Gal-sidan befolkas av liberaler och miljöpartister med i vissa fall så parodiska uttryck för sin politiska riktning (”alla ska vara snälla och källsortera”) att Sacha Baron Cohen inte hade kunnat skriva mer svidande karikatyrer än vad de själva förkroppsligar. Tan-sidan består i stort sätt av män i olika former samt tjejer som gillar att lyssna på podden Red Scare och ljuga på internet om att de är hemmafruar. Deras husgudar är dock lika mycket månglare och krämare som gal:ernas hållbarhetskonsulter. En av dem är den brittiska filosofen Nina Power. En inte alls dum teoretiker men som dessvärre irrat bort sig vid fronten.
I sin senaste bok What do men want? Masculinity and its discontents för Power fram sin tes att ”woke” polariserar mellan kvinnor och män i stället för att föra dem närmare varandra. Hon öppnar förutsägbart genom att först summariskt beskriva runt omkring 100 år av feminism som ”jättefint att ni kör, men” och sedan fortsätta med att lyfta fram fenomen som endast varit aktuella i max 10 år, och då framförallt på internet, som obestridliga bevis på att det nu är mer synd om män än kvinnor. Powers huvudproblem är att det ständiga påpekandet att män överlag åtnjuter mer politisk makt, står för en förkrossande majoritet av våld (mot både kvinnor och varandra) samt bara är lite osköna, har gjort att även positiva manliga ideal strukit med i de stora utrensningarna på Twitter. Dessa kan vara mod och lojalitet. Någonting inga män numera tillåts ha utan att bli kallade för bögar.
Det kan finnas en extremt irriterande kultur online där varje ”hot take” skrivs ut utan att triggervarna (som de annars älskar att göra) för blodtryckshöjande effekt. Men en nästan pinsamt lågt hängande fråga i sammanhanget blir: ger det någon effekt i verkligheten? Power låter ett kulturkrig på internet dra ett tungt lass i sin bok. Föga förvånande tar hon i inledningen upp det exempel som tan-krigare alltid tar upp, fallet Maya Forstater. En brittisk forskare som 2018 blev avskedad från sitt dåvarande jobb för att hon skrivit transfobiska kommentarer i sociala medier. De älskar att ta upp vad de onda transpersonerna gjort mot Forstater och sedermera även J.K. Rowling, som uttryckte sitt stöd för den förstnämnda.
En av världens mest framgångsrika författare, reducerad till slagpåse av godhetsknarkare. I samband med att Roe vs. Wade upphävdes kunde man se sin beskärda del av puckade kommentarer. Själv såg jag en cis-kvinna problematisera begreppet ”kvinnors reproduktiva hälsa” och föreslå det könsneutrala ”allas reproduktiva hälsa”. Det är sådant Nina Power ser som tecken i tiden på att könen rör sig längre bort från varandra än någonsin. Hon menar att man med ett könsneutralt språk med ena handen ”raderar” specifikt kvinnliga erfarenheter och med andra handen slår ned på allt män gör som inneboende dåligt, för att de är män. På engelska heter det att man ersätter kategorin ”sex” med kategorin ”gender”. Det ena ett värdeneutralt biologiskt faktum, det andra en ideologisk produkt av ängsliga universitet.
Power har rätt i att läget ser dystert ut. Hon rör själv vid det när hon beskriver längtan efter konkreta värden och disciplin som en drivande faktor bakom exempelvis Nofap-rörelsen, en utmaning för killar att under en period sluta onanera och titta på porr. Att vi lever i en tid där mellanmänsklig kontakt har ersatts med medialiserade bilder av närhet. Ett skådespelssamhälle av guds nåde. Och hon vet vad det är. Hon vet att det är kapitalismens och liberalismens inneboende extrema individualism som ligger bakom allt det här. Liberala ormoljeförsäljare lansera koncept som ”toxisk maskulinitet” i föreläsningsformat till kommuner och landsting medan kvinnor i Bangladesh hålls som slavar i sweatshops. Ändå landar hon i att det största problemet i vår samtid är cancelkulturen.
