Kommer de tio kommande månaderna i fransk politik att präglas av en lavin av nyhetshändelser som gör det möjligt att upprätthålla paniken över säkerhetsfrågan, och uppmaningar till att ”blockera” en extremhöger som bara gynnas av detta rädslans klimat? En sådan händelseutveckling är inte självskriven, för presidentvalet 2022 är inte längre avgjort på förhand. De två förmodade finalisterna, Marine Le Pen och Emmanuel Macron, är båda försvagade av de regionalval som just har hållits. Omfattningen av deras svidande nederlag är förvånande.
Röstskolkningen (66,72 procent) är visserligen ett resultat av en lika godtycklig som irrationell territoriell indelning. Men väljarnas strejk är även ett uttryck för föraktet mot en politisk kampanj som klafsar runt djupt ned i träsket av högerextrem demagogi, till den grad att man skulle kunna tro att säkerhet, kriminalitet och invandring – tre områden som för övrigt inte utgör regionernas kompetensområden – var de stora frågorna för dagen. Trots att medierna upprätthåller denna prioritering som enbart stärker Nationell samling, så att de sedan kan ta parti för dess motståndare i presidentvalets andra omgång om ett år, förlorade Le Pens parti över hälften av rösterna jämfört med de senaste regionalvalen (2 632 000 röster mot 6 019 000 i december 2015). Ett sådant resultat vittnar inte direkt om ett förestående fascistiskt övertagande i Frankrike, som skulle få varje väljare att likt ett skrämt får söka skydd hos sin trygga herde i Élyséepalatset.
Det kanske tillfälliga nederlaget för Macrons strategi blir inte mindre uppseendeväckande av att flera av hans viktigaste ministrar fick bita i gräset, och att resultatet för de partiallianser som stödjer honom (11 procent i snitt, vilket motsvarar enbart 3,66 procent av de registrerade väljarna!) gränsar till det katastrofala, särskilt vad gäller de partier som har majoritet i nationalförsamlingen. För en president som vurmar för den ensamma maktutövningen – till den grad att det var han som ensam bestämde att skjuta upp ikraftträdandet av ett utegångsförbud så att semifinalen i en tennisturnering kunde spelas klart – är det en hård örfil.
Röstskolket och väljarnas obenägenhet att förändra sig som det dåliga resultatet för de sittande politikerna vittnar om gör det omöjligt att dra några andra lärdomar av valen. De präglades dessutom av hopsnickrade partiallianser utan någon som helst koherens på nationell nivå. Det grundläggande arbetet återstår följaktligen att göra. Men bara tanken att inte på förhand vara dömd till att alltid behöva välja mellan pest och kolera är, trots allt, en liten ljusglimt.
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
Översättning: Jonas Elvander