Vad är egentligen kärnan i den moderna liberalismen? Det ligger nära till hands att svara ”tuffare krav och hårdare tag”. Det är fanor som vajar över nästan alla Folkpartiets politikområden. Självklart fungerar det uselt – men å så bra det låter. Och det funkar hyggligt med tidsandan: om tuffa krav tidigare var en metod, är det idag en dygd. Det är rätt i sig.
Kraven ska bara flöda i en riktning, förstås: det är alltid en överhet som ska ha rätt att kräva skärpning av olika resurssvaga grupper. När det gäller invandrare är det extra viktigt att ställa krav så att det hörs, även om något problem ännu inte dykt upp. Belysande är till exempel de politiska ”kraven” på att alla invandrarflickor ska delta i simundervisning – trots att skolorna nästan alltid löser de problem som ibland uppstår. Men lösningar är inte eftertraktad politisk valuta, till skillnad från kraven.
Ett annat liberalt kravställande har gällt ordning och reda i klassrummen. Men som DN visat (16/3) har stöket faktiskt ökat under Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Trots politiskt stöd för mer auktoritära lärare, och trots nya möjligheter att beslagta mobiltelefoner och att flytta på störande elever.
Det är svårt att vända atlantångare, brukar Jan Björklund säga. Men här har han bara skyfflat in extra kol och ökat farten i fel riktning. För det är inte ”flumskolan” som skapar bråkiga elever, det är ordning och reda-skolan, paradoxalt nog.
Pedagogikforskaren Marcus Samuelsson förklarar varför i DN-artikeln: ”Sätter man hårt mot hårt […] så får man visserligen mycket uppmärksamhet och framstår som handlingskraftig. Men en sådan upprustning riskerar att framstå som provocerande för eleverna.” De lärare som har lyssnat på Jan Björklunds signaler har helt enkelt börjat gräva ned sig i ett slags skyttegravskrig mot sina egna elever.
Samma fenomen går igen i annat utövande av auktoritet, till exempel i polisarbete. Journalisten Malcolm Gladwells senaste populärvetenskapliga essäsamling David och Goliat ägnar mycket utrymme åt att visa just hur ”hårdare tag” är en dålig strategi, eftersom den inte försöker skapa legitimitet eller förståelse hos dem som är i underläge. Följden är att de blir kränkta över att inte ha fått vara delaktiga, eller (som med intensiv polisövervakning) känner sig dömda på förhand.
De som utövar ”hårdare tag” känner sig dock höjda över sådant som delaktighet, ja, kan till och med se det som förnedrande att ge sig in i en förhandling eller arbeta med att skapa förståelse. Auktoritet är inget man behöver skapa, den ska bara utövas (helt analogt med hur en del ungdomskulturer tänker kring begreppet ”respekt” – den behöver aldrig förtjänas utan ska bara utkrävas). Och så försöker de styra med benhårda regler som de själva bestämt. Med uselt resultat.
Inom barnuppfostran har samma nyauktoritära trend funnits i ett antal år nu. Föräldrar tror sig hjälpa barnen genom att ”sätta gränser” snarare än att förbättra samarbetet i grunden och respektera barnen (vilket för övrigt inte är samma som att säga ja till allting).
Att ställa krav kan aldrig vara ”att bry sig” om man inte når dit man har tänkt sig. Ingen tycker något annat än att det är bra med lugna och tysta elever. Men då får inte politiker låsa metoderna till de mest auktoritära. Inte minst eftersom vi ju också försöker uppfostra nya generationer demokrater.