En av de intressantaste krigsskildringarna genom tiderna är Wolfgang Pedersens Das Boot (1979). Där är rädslan osynlig, inomkroppslig och fienden osynlig.
Berättelsen om slitningarna som skapas när glappet mellan krigets yta och krigets verklighet blir för stort känns tidlös.
Das Boot är baserad på Lothar-Günther Buchheims delvis självbiografiske roman med samma namn. Krigskorrespondenten Werner har fått i uppdrag att skriva ett hjälteepos i reportageform om det tyska ubåtsvapnet. Han embarkerar U96 inför en patrull i Atlanten, och fotograferar ivrigt det – i fartygschefens mening alltför – unga manskapet när fartyget löper ut från franska La Rochelle. ”Vänta med att fotografera tills vi förtöjer. Då har de fått skägg” säger han. Fartygschefen är en regimkritisk veteran, desillusionerad av glappet mellan krigets verklighet och den propaganda han anser Werner stå för.
Glappet mellan krigets verklighet och fasad är stor. Fienden är osynlig, oavsett om den yttrar sig genom brittiska jagare, bristande skrov eller kamratens växande panik. Det som driver fartyget är order uppifrån som tycks absurda. Som att ta sig genom det trånga, brittiskt kontrollerade Gibraltar, eller bombandet av en handelskonvoj där hundratals civila drunknar utan utlovad hjälp. Besättningen har för länge sedan slutat tro på överordnade. De klänger sig fast vid den enda trygghet de har. Ubåten.
Fartygets trånga utrymme utgör scenen och skotten kulisserna. Das Boot är något så ovanligt som en krigsfilm i kammarspelsform. Kriget utspelas lika mycket i jakten på kovojer och flykten från brittiska jagare som i möglet som växer över brödet, kamratens flatlöss som snart blir dina och timmar av tyst väntan.
Fartygets prestanda är liktydigt med överlevnad. Ideologin och propagandan finns någonstans där ute, långt borta. I en ubåt ser man sällan horisonten.
Det är också det Pedersen tar till vara på i Directors Cut-versionen. Den innehåller inte mer material. Däremot är sjunkbombsanfallen längre, den väntande tristessen mer mördande, klaustrofobin mer tryckande. Spänningen ligger i tystnaden. Krigets fasor återspeglas i återhållen panik. Fienden kan vara vem som helst när rädslan sprider sig och rädslan är smittsam. Ubåten är både räddning och dödsfälla. En påminnelse om vad som kan hända när praktiken blir för skild från idéen. När de som styr fartyget inte kan se horisonten.