Snön har just smält undan i Berlin och luften är klar och lätt att andas. Tillsammans med en äldre släkting ska stan upptäckas på nytt. Fastigheterna i de pittoreska judiska kvarteren är nästan samtliga renoverade i sofistikerade pastellfärger bara någon enstaka byggnad i förfall vittnar om långdragna juridiska tvister, ärr av judeförföljelserna. I dag är den judiska befolkningen begränsad. Min släkting hyser visioner om att för sista gången återse de som hon under andra världskriget hade kontakter med i den underjordiska rörelsen. Ett utomhusmuseum som påstår sig skildra inte enbart terrorn under nazismen, utan också motståndet, gör det möjligt. Men utställningen som består av skärmar blir en besvikelse. Den finns på området ovanpå resterna av Gestapos högkvarter där också det gamla polishuset och SS-trupperna huserade vid den beryktade före detta Prinz-Albrecht strasse.
Trots att de utbombade byggnaderna gradvis upptäcktes redan på 1970-talet och gjordes tillgängliga för allmänheten vid Berlins 750-årsjubileum 1987 är känslan av provisorium påtaglig. Tillsammans med människor från hela världen strövar vi runt i vårfloden på något som mest liknar en gropig byggarbetsplats omgärdad av flyttbara metallgrindar. Och det är omöjligt att inte jämföra med det judiska museet bara några kvarter bort inrymt i den specialdesignade spektakulära byggnaden, där uttryck som ”lidande, förföljelse och tragik” guidar besökaren runt. Orsaken till provisoriet ovanpå tortyrcellerna där män och kvinnor lemlästats för att förråda det tyska motståndet går inte enbart att skylla på markförhållandena.
Gång efter annan har en folklig opinion krävt att utställningen som till en början endast skulle visas under några månader måste permanentas men först i maj 2010 flyttar man in i en fast utställningslokal. Det är tankeväckande att det har dröjt 35 år att på allvar förevisa det tyska motståndet mot nazismen.
Nåväl, vi tar del av upprörande foton och texter. Bland de olika motståndsgrupperna, från religiösa medelklassdamer till ärrade kommunistledare, är det två bilder som fastnar beständigt på näthinnan. Den ena, från året 1933, visar 1200 politiska fångar i lägret Esterwegen, framstående kommunister, socialdemokrater, syndikalister och fackföreningsledare som internerades tidigt eftersom de var först ut att organisera motståndet. Fortfarande välnärda och rakryggade står de uppställda på led och åhör ett löfte om julpermission från en lägerkommendant. Ännu kan de inte omfatta att de redan är stämplade att dö. Min släkting kan torrögd identifiera ett par av männen liksom kvinnan på bild nummer två. Den unga, vackra Käthe Niederkirchen har ett uttryck av att veta vad som väntar och har bestämt sig för vad motstånd är värt. Efter att tidigt ha emigrerat till Sovjet blir hon kurir och hoppar i fallskärm över sitt våldtagna fosterland. Men på väg mot Berlin med viktiga dokument arresteras hon och blir en av dem som plågas i källaren på denna adress innan hon mördas i koncentrationslägret Ravensbrück.
Väl hemma tar jag del av uppgiften att en stor grupp av LO:s medlemmar kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Någon i mitt lilla samhälle i södra Dalarna smyger runt och sätter upp klistermärken. Vit makt, jobben åt svenskarna, står det. Det sker nattetid. Vi som river bort dekalerna gör det i fullt dagsljus. Än så länge kräver det inget större mod att göra motstånd. Men att öppet berätta om det historiska motståndet håller det nuvarande levande.
