De som, liksom jag, läser Flamman, tar del av Vänsterpartiets aktuella flygblad och publikationer, går på möten och lyssnar till vad kamrater i partiledningen har att säga finner snart att Vänsterpartiets verksamhet genomsyras av kampen mot privatiseringarna, försvaret av den offentliga sektorn och angriper vinsterna in om den privatiserade delen av vården, skolan och omsorgen.
Allt detta är gott och väl. Det är en kamp som måste föras. Det finns dock en sida av partiets verksamhet som hamnat i skymundan som alltid måste vara en betydande del av partiets arbete – maktfrågorna. Vem har den reella makten? Vi vet att endast en del av den finns i regering och riksdag. Grundtonen anges någon annanstans. Tidigare talade vi om storfinansens makt och Wallenbergs imperium med mera. Mycket vatten har visserligen runnit under broarna sedan dess, men grundtonen anges fortfarande någon annanstans än i regering och riksdag. Tidigare kunde vi tydligt beskriva var stämgaffeln fanns. Idag är det inte lika lätt. Följaktligen behöver vi en noggrannare analys av detta.
Socialdemokratin beskrev sin väg till makten på följande sätt: Först griper vi den politiska makten, sedan den sociala och därefter den ekonomiska. Och man erövrade rösträtten, vilket gav politisk makt, man skapade den offentliga sektorn, vilket medförde större social jämlikhet och man stod i mitten av 1970-talet beredd att inleda kampen för den ekonomiska makten – men tvekade vid förslaget till löntagarfonder. (LO var för, medan Socialdemokraterna tvekade). VPK:s vänsteristiska kritik gjorde inte saken bättre. Vänstern menade att Meidners förslag inte ledde till socialism, vilket han själv för övrigt aldrig påstått. Meidner resonerade snarare som Karl Kilbom på 1920-talet. Kilbom menade då att arbetarna skulle ha ”en möjlighet att i fortsättningen tränga in i och få en plattform, från vilken de kunna bidra till socialisering av produktionsväsendet”.
I stället för driftsnämnder föreslog alltså Meidner löntagarfonder, vilka skulle kunna tjäna som ett verktyg i kampen om den ekonomiska makten. Att den makt över samhällsutvecklingen som äganderätten gav skulle naggas i kanten uppfattades av SAF och Moderaterna som ett allvarligt hot. Man satsade på en omfattande och kostsam motoffensiv, vilken inleddes under 1980-talet. Den bar också frukt. Löntagarfonderna infördes av den socialdemokratiska regeringen men i urvattnad form och avskaffades av senare borgerliga. En del privatiseringar inleddes av Socialdemokraterna, vilka följdes upp av borgerliga regeringar i accelererande tempo.
Anledningen till att löntagarfonderna inte fick det genomslag de borde fått var tvehågsenhet inom arbetarrörelsen. Detta medförde att det inte uppstod någon stark och enad rörelse till stöd för dem. Alla förändringar som arbetarrörelsen genomfört har varit understödda av en stark social rörelse. Så var det med rösträtten, med krisuppgörelsen på 1930-talet, utbyggnaden av den offentliga sektorn och ATP-reformen på 50-talet samt reformerna inom arbetslivet på 70-talet. De sistnämnda var en följd av den starka strejkrörelsen under detta decennium. Vägledande för denna sistnämnda reform var arbetarrörelsens och vänsterns strävan att utvidga demokratin till andra delar av samhället – till arbetslivet, produktionen och reproduktionen.
Vänsterpartiet har nyligen låtit genomföra en undersökning som visar att partiet har en hög trovärdighet i demokratifrågor. Om man tar denna undersökning på allvar bör man rimligen, vid sidan av försvar och utveckling av den offentliga sektorn, ta upp frågor som innebär en utvidgning av demokratin inom arbetslivet – både inom den privata och den offentliga sektorn.
Självklart kommer detta att väcka ett ramaskri inom borgerligheten. Något annat kan man inte vänta sig när man knaprar på dess maktställning. Men något måste faktiskt göras. Förstörelsen och privatiseringarna av den offentliga sektorn har inte bara varit en av de största svindel- och förskingringsaffärerna i Sveriges moderna historia utan också inneburit en omfattande avdemokratisering av det svenska samhället, som medfört att människor hamnat i fördjupat utanförskap och fått uppleva en förfärande vanmakt.
Det talas ofta om att man måste prioritera om man vill nå politiska framgångar. När så sker kan det dock lätt bli så att man i sin iver prioriterar bort det socialistiska perspektivet och som vi vet är ett socialistiskt partis främsta uppgift att ”förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen”, det vill säga skapa medvetenhet om att ett annat samhälle är både nödvändigt och möjligt. Hur man än vrider och vänder på frågorna handlar det i slutändan ändå om en enda sak för det arbetande folket – att stärka sin makt och sitt inflytande över samhällsutvecklingen, en utvidgning av demokratin.
