Göran Hägg beskriver i sin geniala bok Praktisk retorik hur en god talare inleder med att smickra publiken, samt påstå saker som inte kan ifrågasättas av någon. Först därefter, när publiken är väl stämd, kan hårdsmälta lösningar komma ifråga. Ett skickligt exempel på hur effektivt det är, är folkpartiets rapport ”Utanförskapets karta”. Rapporten beskriver hur den sociala misären breder ut sig i Sveriges förorter och låginkomstområden. Det är i dessa områden arbetslösheten slår hårdast, vilket slår ut människor och utgör en grogrund för kriminalitet och våld. Så långt är det ingen som kommer invända.
Men det folkpartiet sedan föreslår, vad är det? Jo, här finns ett konkret program, som kan sammanfattas i tre punkter: privatiseringar – tvångsåtgärder – standardsänkningar.
Privatiseringarna är ganska spektakulära. AMS och Integrationsverket, arbetsmarknadsrelaterade och resursstärkande åtgärder. Etablering av nya friskolor skall hjälpas fram med räntefria lån.
Tvångsåtgärderna innebär bland annat att olika former av samhällstjänst på områden där människor tidigare utförde avlönat jobb – äldrevård, skola och annat – skall införas. Ersättningen skall vara något högre än socialbidrag.
Det riktigt spektakulära är dock att folkpartiet vill se allmänna standardsänkningar. Först vill man sänka nivån på boendeservice, genom att underlätta övergångar från hyresrätter till bostadsrätter. Men även för dem som har hyresrätter är det en bra idé att erbjuda sänkta hyror mot att de boende utför service själva. Man föreslår sedan att skrota det allmänna målet, att få minst 80 procent av arbetskraften i arbete. Motivet är att det finns orter där inte ens 40 procent arbetar. Då är det lika bra att sänka det generella målet till 60 procent, enligt folkpartiet.
Låt oss sammanfatta vad folkpartiet vill: Invånare i utanförskapsområden skall alltså först introduceras i samhällslivet genom att till exempel jobba i skolan med en ersättning strax över socialbidraget. Eller så skall de öka på småföretagandet, det vill säga slita ännu mer i underbetalda småbutiker. Därefter ta hand om sitt boende mer, så de kan klara sig på mindre pengar. Och slutligen skall vi vara nöjda om denna ghettoekonomi inte omfattar mer än 40 procent i hela Sverige.
Vad folkpartiet inte förstår är att deras politik skjuter människor närmare fattiggränsen. Man säger sig måna om de som har det allra värst, men är beredda att försvaga de ekonomiska resurserna för låginkomsttagare.
Detta beror nu inte bara på att folkpartiet är ett liberalt parti som programmatiskt föreslår privata lösningar, utan också på att man inte har dragit några slutsatser alls av det 1990-tal som ligger till grund för problemen.
Det enda skälet till att folkpartiets argumentation om arbetslöshet och utslagning går ihop är att rapporten bara jämför siffror vid två punkter, 1990 och 2002. Men studerar vi arbetslösheten i allmänhet, och de utomnordiska medborgarna i synnerhet finner vi att det verkliga brottet är den borgerliga regeringen. Mellan 1991 och 1994 ökar den relativa arbetslösheten från 7–8 procent till cirka 28 procent. Den fortsätter sedan att öka till rekordnivån 33 procent 1997. Därefter sjunker den till 14 procent år 2001 (samtliga siffror SCB). Så effektiv var alltså den borgerliga politiken den gången.
Då var det den borgerliga regeringens åtstramningspolitik som i kombination med nedskärningar och privatiseringar resulterade i den största arbetslösheten sedan 1930-talet. När detta var ett faktum hade folkpartiet bara ett trumfkort kvar. Att åka till Rinkeby Folkets hus och sjunga We shall overcome.
Det verkligt oroande är att regeringen också verkar vara helt oseriös när det gäller integrationsfrågor. Man ersätter en minister, Mona Sahlin, som steg för steg lärt sig frågorna, med en komplett charlatan, Jens Orback, och låter denne debattera med ”alternativet”, Lars Leijonborg (P1 6/12 2004). Resultatet var kanske den mest pinsamma debatten i frågan på år och dag.
Det finns bara en positiv sak i detta. Utrymmet för vänsterförslag på integrationsområdet är stort.
