Sedan ett år tillbaka pågår ett uppror i Syrien mot Bashar al Assads diktatur. Den välrustade diktaturen har mött upproret med hämningslös brutalitet. Idag har diktaturens medfört att 14 000 människor förlorat livet. En mycket stor del av dödsoffren är barn. Hur många som blivit allvarligt skadade är okänt.
Omvärlden har efterhand infört alltmer långtgående sanktioner mot regimen. Regimen reagerar inte på dessa utan fortsätter sitt urskiljningslösa mördande och beskyller oppositionen för terrorism. Regimen försöker valhänt rättfärdiga sin urskiljningslösa mördande av civila med att al Qaida skulle verka inom oppositionens led. Ytterst lite talar för detta. Det borde idag vara en självklarhet att Sverige deltog mer aktivt när det gällde att skapa skydd och stöd åt Syriens folk. Det borde även vara självklart att den svenska vänstern utgjorde en drivande kraft i detta arbete.
Vad vi sett från svensk sida är dock en anmärkningsvärd tvehågsenhet – för att inte säga flathet. Det borde vara en självklarhet att den svenska vänstern kräver mer kännbara åtgärder än vad som hittills vidtagits mot den syriska regimen.
Jag vet att brytande av diplomatiska förbindelser, att utvisa den syriske ambassadören är en långtgående åtgärd, men det finns andra diplomatiska sanktioner man kan vidta. Men hittills har ingenting i den vägen diskuterats. För övrigt borde Sverige kunna öka sitt humanitära bistånd till dem som förföljs, fördrivs och skadas.
Varifrån kommer denna handfallenhet? Varför förs det ingen diskussion av detta slag – även inom vänstern? Fick man kalla fötter efter det att man ställde upp och stödde Natos militära ingripande i Libyen. Har vi blivit förlamade efter att vi sett att det dök upp starka islamistiska tendenser i Tunisien och Egypten.
Det är uppenbart att det som idag händer i Tunisien, Libyen och Egypten utgör ett bakslag för demokratin och jämställdheten. Man kan känna en viss besvikelse däröver. Men det kan ju inte hindra oss från att vidta kraftfulla åtgärder när det gäller försvaret av det syriska folkets mänskliga rättigheter, öka vårt humanitära bistånd och vidta ytterligare diplomatiska och sanktioner.
Detta är viktigt i en situation där vår utrikesminister hittills endast sagt att han ”ska se över frågan”. Detta kunde han mycket väl ha gjort på ett mycket tidigare stadium och utan att först höra sig för med USA:s utrikesminister Hilary Clinton.
USA har sina maktpolitiska intressen där Nato är ett av instrumenten. Ryssland och Kina har sina. I förhållande till dessa båda maktspelare bör Sverige ha en egen dagordning grundad i försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter och undvika att understödja konkurrerande stormakters geopolitiska intressen.
Inom vänstern har vi liksom andra partier varit upprörda över vad som skett och sker, men varit förvånansvärt lågmälda när det gällt att ställa politiska förslag om vad Sverige ska göra eller vad Sverige ska göra inom EU. När den svenska regeringen inte gör det finns all anledning att vänstern höjer sin röst. Diplomati i all ära, men det krävs politiska ställningstaganden och politisk opinionsbildning för att diplomatin ska få ett bra innehåll.