När jag kliver in i den stora salen på konsthallen Röda Sten i Göteborg, påminns jag om barndomens besök på Vasamuseet, där vraket av regalskeppet Vasa stod mjukt upplyst i den mörka hallen. Associationen är ingen slump. Utställningsarkitekturen, gestaltad av konstnärssammanslutningen Kooperative für Darstellungspolitik, anspelar på den danska fregatten Havmanden, som liksom Vasaskeppet sjönk, men utanför Göteborg 1683 på väg till Karibien.
Göteborgsbiennalen har under året uppmärksammat 400-årsjubileet av staden, vars historia vilar på sjöfart, handel och intensiva relationer med såväl andra kolonialmakter som koloniserade kulturer på fjärran kust. Titeln på denna elfte upplaga är The Ghost Ship and the Sea Change.
Så här är jag nu. Det gamla skeppet Havmanden, nu omtolkat som rumsligt ramverk för ett antal nya verk, blir den klocka som slår igång minnets vibrationer. På en av de böjda väggytorna projiceras Lahore-baserade Hira Nabis film All That Perishes at the Edge of Land, en dokumentär med magiska inslag. Ett industrifartyg rör sig långsamt över havsytan i gyllene ljus. Platsen är skeppsbrytargården Gadani vid Pakistans kust, industrifartygets sista resa och begravningsplats, där havet ordlöst begraver de gifter som regeringar och världssamfund sedan länge slutat fråga om. En inre monolog om den förestående destruktionen varvas med migrantarbetarnas röster. Under det att deras berättelser rullar fram; om det livsfarliga arbetet, bristen på dricksvatten och slavliknande anställningsvillkor, syns skeppet slitas isär bit för bit.
På andra sidan havet pågår hamnkonflikten i Göteborg. I Benjamin Gerdes film Det är ju alltid ett jättejobb att hålla ihop ett kollektiv längre in i salen, skildras hamnarbetarnas personliga minnen från konflikten. Här förmedlas en sorg över en försvunnen arbetsglädje till följd av omorganiseringar och konkurrens från bemanningsföretag. Striderna rullar upp en konflikt som i sin specifika tid och plats tydliggör spänningen mellan en lokal kamp och global rättvisa.
En av biennalens brännpunkter är en vanligtvis obemärkt plats i centrala Göteborg, Franska tomten som användes som transaktion till franska staten 1784 i utbyte mot ön Saint Barthélemy, en knutpunkt för svenskflaggad slavhandel. Här hittar jag Salad Hilowles replika av en intilliggande fasadrelief från 1800-talet, symboliserande den interkontinentala handeln. Den idealiserade sagoframställningen av ett jämlikt utbyte mellan ”araber” och väst, förvandlas i Hilowles händer till en grovt bearbetad bit trä, där hantverket förvrängs till hugg och slag.
På samma plats finns poeten M. NourbeSe Philips omskakande episka diktverk Zong! (2008), en sann berättelse baserad på ett rättsprotokoll från 1700-talet, ett försäkringsbedrägeri där skeppsägaren kastat levande människor över bord och låtit dem drunkna för att få ekonomisk kompensation. Orden från rättegången har splittrats upp, kastats om i nya, avhuggna rader för att ge plats åt en annan historia som måste berättas, en ny väv av gamla trådar.
Väv, rätten till sin historia i en asymmetrisk värld och övergrepp är också utgångspunkten för Oscar Laras verk, placerat på Världskulturmuseet. Det handlar om en samling precolumbianska textilier som genom plundring förklädd till diplomati hamnat i svensk ägo. De roströda gravfiltarna i alpacka med hantverksskickligt framställda mänskliga och djuriska figurer, ställdes ut i Göteborg 2008 tillsammans med en redogörelse för stölden. När den peruanska staten fick kännedom om textilierna ställdes ovillkorliga krav på återlämning. Lara beslöt sig för att kasta in en bugg i systemet genom att helt enkelt återskapa det antika kulturarvet till punkt och pricka, på svensk mark, med svenskt garn och svenska hantverkare och överföra det till Peru. Efter förhandlingar har Gibca lånat dem, och nu ligger de svensktillverkade kopiorna förevisade i montrar med tillhörande film på Världskulturmuseet i Göteborg.
Lisa Rosendahl återvänder för andra gången som biennalens curator, med denna monsteruppgift som brer ut sig över hela staden. Göteborg får under några månader ett livgivande och samtalsväckande raster som förmedlar förslag och tankar om en annan värld som görs möjlig genom konstens förmåga att föreställa sig det oföreställningsbara. Ur institutioners stiltje, historiska gömda platser och sömniga museer stiger plötsligt förslag och perspektivförskjutningar upp som är viktiga och nödvändiga. Gibca borde därför agera föredöme för andra självgoda städer i behov av att rannsaka sig själva och sin historia. Varför inte börja i Stockholm?
The Ghost Ship and the Sea Change pågår till den 21 november.