Förra årets Rudolf-Meidnerpris för forskning i fackföreningsrörelsens historia gick till Anders R Johanssons ambitiösa bokserie Arbetarrörelse på en ö. På grundval av en uppenbarligen nästintill uttömmande genomgång av arkivmaterial, privata samlingar och familjealbum, kompletterat med intervjuer har författaren kommit nära sin ambition att teckna en ”totalhistoria” av Gotlands breda arbetarrörelse. En lika uttömmande motsvarighet finns inte för något annat svenskt distrikt. De hittills fyra volymerna är fulla med material om de olika lokala organisationerna, i första hand de fackliga, och utmärker sig dessutom av ett mycket rikt bildmaterial.
Ambitionen att publicera en ”totalhistoria” över Gotlands arbetarrörelse – stort utrymme ägnas även åt de icke-socialdemokratiska grenarna – gör givetvis böckerna en aning svårsmälta, men ger man sig i kast med Arbetarrörelse på en ö kan man noga följa rörelsens utveckling från de första åren ända till och med 1940-talet.
Men för en ovan läsare lär det blir svårt att hålla ihop de röda trådarna. Böckernas släktskap med den gotlänska hembygdsforskningstidningen Haimdagar blir mycket tydlig: Varje volym är en ganska brokig samling av kortare texter av olika karaktär. Det finns såväl sammanfattande bakgrundkapitel, som korta, anekdotartade folkminnen, miljöskildringar, okommenterade sammanfattningar av arkivmaterial och analytiska kapitel.
Materialmängdens, de talrika individuella arbetarminnens och dokumentutdragens detaljrikedom kräver ett speciellt intresse för lokalsamhällena på Gotland. Även de korta sammanfattningarna av händelserna i enskilda fackklubbar har föga fascinationsvärde för läsare utan något systematiskt specialintresse. Finns detta intresse å andra sidan, kan man hitta detaljerad information om arbetarrörelsen i snart sagt varenda gotländska avkrok.
Men även utan att ha just ett sådant snävt, lokalhistoriskt intresse kan volymerna läsas med stor behållning. Ger man sig på allvar i kast med böckerna så ger till exempel det överdådiga bildmaterialet en mycket bra insyn i arbetets vardag, framför allt på 1930- och 1940-talet. Det är också intressant att kontrastera materialet från de gotländska småsamhällena med bilderna av arbetarrörelsens vardag i städerna och bruksorterna på fastlandet, där arbetarrörelsen dominerade det lokala politiska och kulturella livet. På Gotland däremot var vardagen motigare. Många fackklubbar bildades för att efter bara några år läggas ner, dels förstås på grund av produktionsnedläggningar och/eller sammanslagningar, dels på grund av politiska kriser och brist på aktivister. Andra klubbar var jämt i gungning. Vi får reda på att ön var ett nazistfäste under 1930- och 1940-talen. I centralorten Visby fick arbetarrörelsen aldrig en särskilt framträdande roll, men norra Gotland, med dess cementfabriker och stenbrott, var ”Arbetargotland”. Här växte en lokalt mycket stark arbetarrörelse fram. Intressant i sammanhanget är syndikalisternas lokala styrka i Rute och Hellvi, och kommunisternas i Fårösund. Men 1930-talets arbetarradikalism tynade så småningom bort och är idag historia blott. (Johansson noterar för övrigt att kommunisterna ända in på 1960-talet hade en relativ styrka i Fårösunds fackrörelse trots att Kommunistiska arbetarkommunen lagts ner redan 1940.
Men framför allt så har Arbetarrörelsen på en ö givetvis förtjänsten att vara ett nästintill uttömmande lokalhistoriskt verk, och är sålunda ett mycket viktigt underlag för framtida forskning om Gotlands förvånansvärt mångfacetterade arbetarrörelse. Anders R Johansson lyckas dessutom att komplettera och rentav revidera tidigare forskning i området.