Den 8 november 1926 arresterades Antonio Gramsci av den fascistiska regimen i Italien. Gramsci var känd som utgivare för kommunistpartiets tidningar L’Ordine Nuovo och Unita, sedan januari 1926 kommunistpartiets partisekreterare. Som publicist, agitator och riksdagsman var en av Mussolinis mest orädda motståndare.
I samband med repressionsvågen, efter mordet på den fascistiske riksdagsmannen Armando Casalini, greps Gramsci liksom tusentals andra regimmotståndare. Under rättegången mot honom krävde åklagaren att ”denna hjärna måste i tjugo år förhindras att verka.” Specialdomstolen för statens säkerhet dömde honom i enlighet med den fascistiske åklagarens yrkande till 20 års internering. De återstående elva åren av sitt liv tillbringar Gramsci i olika fängelser, hans kontakter till världen utanför fängelset är minimala. Men trots de vidriga förhållanden och hans dåliga hälsa uppnådde fascisterna aldrig sitt mål.
Gramscis hjärna slutade aldrig att verka och han arbetar febrilt med sina skrivhäften.
Mellan åren 1929 och 1935 fyller han anteckningsbok efter anteckningsbok med korta textfragment om historia, filosofi, litteratur och politik. Dessa fängelseanteckningar, sammanlagt 32 häften, räddas och smugglas till Moskva där kommunistpartiets exilledning verkar. Efter andra världskriget utges Fängelseanteckningarna av Palmiro Togliatti, Gramscis gamla vän och italienska kommunistpartiets ordförande.
Gramscis fängelsetid var kvalfull. Hans hälsotillstånd försämrades kontinuerligt, och isoleringen från hans familj, hans vänner och den aktiva politiska kampen mot fascisterna drabbade honom hårt. Under fängelsetiden blev hans brev till släktingarna och vännerna hans livslina. Brev från fängelset har givits ut på nytt av förlaget Ruin. Breven ger insyn i Gramscis själsliga värld och ger en bild av den desperation och de kval han fick stå ut med under den långa fängelsetiden. Länge vägrar Gramsci att låta sig nedslås och han bedyrar i korrespondensen med hustrun, svägerskan och mamman att de inte behöver oroa sig.
Han vill utnyttja tiden för att bedriva systematiska studier, bland annat i tyska och ryska, nationalekonomi och historia. I mars 1927 skriver han ”Jag är besatt – förmodligen ett fenomen som är typiskt för fångar – av idén att jag måste göra något für ewig.”
De arbeten han planerar i början av sin fängelsetid är en studie över 1800-talets intellektuella grupperingar i Italien, en studie i komparativ lingvistisk, en studie av den italienske dramatikern Luigi Pirandellos teatermasker och en studie över följetångsromanen och populärlitteraturen. Målsättningen är att på djupet förstå ”den skapande folkliga fantasin i dess skilda faser och skilda utvecklingsstadier”. Denna tankegång leder så småningom till Gramscis teser om hur den härskande klassen upprätthåller sin makt över samhället och om kommunistpartiets, ”den moderna furstens”, väg till makten.
Gramsci håller länge kampandan och det goda humöret vid liv. Han delar med sig av sina iakttagelser från fängelsetiden, berättar om sina planer för framtida studier och skickar beställistor på böcker han behöver. Men så småningom blir hans dåliga hälsa ett allt större hinder för en regelbunden korrespondens, hans brevskrivande blir mindre frekvent. Han klagar allt mer och känner sig övergiven, förbisedd. I de sista breven blir tonläget alltmer oförsonligt.
Han anklagar sin svägerska Tatiana Schucht, mottagaren av de flesta breven och hans enda regelbundna kontakt med yttervärlden, för olika tillkortakommanden och för svek. Han förebrår sin hustru Julka att skriva för sällan och för intetsägande. Även hans lille son Delio, som var två när pappan greps, skälls ut för att skriva ”stereotypa” brev till sin pappa. De sista breven, skrivna ifrån sjukhuset, riktas till Delio, som ges rådet att ägna ”tänka kritiskt – det vill säga skilja det sanna från det falska, det säkra från det möjliga och sannolika.”
Fängelsebreven ger läsaren ingen systematisk vägledning till hans teoretiska verk, men de är gripande dokument över människan och revolutionären Antonio Gramscis kamp mot fascismens och fängelseregimens barbari.
