Den senaste veckan har kvinnomisshandel debatterats flitigt. Upprinnelsen är Uppdrag gransknings reportage om vilka råd utsatta kvinnor får från imamer och andra verksamma i moskéerna. Redan dagen innan programmet sändes var det löpsedelsnyhet i kvällstidningarna och TV4 hade med ett inslag i sin nyhetssändning. Innan programmet sänts. Det säger någonting om sprängkraften i inslaget. Efter reportaget har frågan diskuterats på tv, i tidningar, i sociala medier och sannolikt också vid köksbordet hemma hos många.
Mitt eget twitter- och Facebooksflöde har varit delat. Många upprörs starkt över ”att Uppdrag granskning spelar Sverigedemokraterna i händerna” och späder på islamofobin. Många andra säger snarare ”Äntligen, det är dags att det här blir allmänt känt”. De senare är inte sällan kvinnor med sina rötter i andra länder och som dagligen arbetar med våldsutsatta kvinnor.
Kvinnomisshandel är ett allvarligt samhällsproblem som vi talar alldeles för lite om. Läser man propositioner och skrivelser från riksdag och regering så slås det fast att det är ett allvarligt problem som ska bekämpas. Statsministern åkte nyligen omkring i landet och pratade med kvinnojourer och det är förstås bra. Men det är som vi skaffat oss en officiell åsikt om att kvinnomisshandel är fel och att det innebär att vi också tänker att alla genast ska ändra åsikt. Att männen ska sluta slå. Och det är kanske många som inte riktigt orkar ta reda på hur det egentligen ser ut. De socialarbetare, poliser och ideellt engagerade som möter misshandlade kvinnor varje dag vet hur illa ställt det fortfarande är. Det är många kvinnor – både svenska och invandrade kvinnor – som blir fysiskt, psykiskt och sexuellt misshandlade. Och männen är svenska (etniska svenskar mitt i livet som Reinfeldt skulle ha sagt) och invandrade.
Jag tänker att det är viktigt att granska även muslimska makthavare. Det måste vårt samhälle klara av. Det är viktigt för att vi annars verkligen gör de muslimska kvinnorna till ”de andra”, de som vi, i antirasismens namn, utelämnar och överger. Att Uppdrag granskning har en förkärlek för att klippa och klistra i sina program är ju tyvärr ingen nyhet.
Det som har fått mest fokus i debatten är att imamerna har rått kvinnorna att inte polisanmäla mannen. Jag har i min forskning om misshandlade kvinnor mött kvinnor som har fått liknande råd av läkare och av företrädare för en svensk frikyrka. Misshandlade kvinnor bör få råd och stöd av människor som har utbildning om kvinnomisshandel. Inte av män som håller andra män om ryggen.
Fortfarande pratas det om kvinnomisshandel som dysfunktionella familjemönster eller relationsproblem. Det suddar ut maktrelationerna och ger kvinnan en del av ansvaret för våldet. Det strider starkt mot den officiella idén om att det viktigaste är att kvinnan lämnar mannen och allra helst via en polisanmälan. Sanningen är att vägarna ur ett förhållande där man blir misshandlad kan vara många. En polisanmälan är en väg, men inte den enda. Många kvinnor är inte intresserade av att straffa mannen, de vill i första hand slippa bli slagna. En polisanmälan innebär att allt som är privat och känsligt blir offentligt. Och det är många kvinnor som gjort en polisanmälan som är djupt besvikna. Det är endast en bråkdel av anmälningarna som leder till att åtal ens väcks. Det innebär att majoriteten av de kvinnor som polisanmäler mannen aldrig får upprättelse i en domstol. De får ett brev där det står att brott inte kan styrkas. Det är bra att vi upprörs över att män som skyddar andra män ger kvinnor rådet att inte polisanmäla. Men kanske borde vi också uppröras något över hur vårt rättsystem tar hand om de kvinnor som faktiskt gör en anmälan.