Alla som varit aktiva i föreningsliv vet att många konflikter skulle kunnat minskas genom bättre koll på formalia. Stadgarna finns där inte primärt för lugna tider utan för när det blir hetsigt. Och mötesordföranden ska säkra så att saker går rätt till.
Lagarna funkar på samma sätt. Våra yttrandefrihetslagar har under sin 200-åriga historia gjort en mängd avvägningar mellan olika legitima intressen.
Mötes- och yttrandefriheten är inte primärt en skyldighet mellan medborgare, utan ett åtagande från staten gentemot medborgarna. Att inte hindra yttranden. Att inte censurera. Och att upprätthålla detta även i konkreta situationer – där olika legitima rättigheter och intressen riskerar krocka med varann, och där man behöver skilja på det legitima och illegitima.
Yttrandefriheten begränsas av exempelvis lagen om hets mot folkgrupp och förtalsparagraferna. Förtalsmål ligger endast i undantagsfall under allmänt åtal, utan ägs av den förtalade. Däremot blir hets mot folkgrupp fråga om allmänt åtal, liksom uppvigling och våldsbrott.
De senaste månaderna under Jimmie Åkessons Sverigeturné har vi sett en hel armada av tyckare – från ledarsidor till politiker, inklusive Vänsterpartiet – påta sig en recenserande roll kring vad som är exakt lämpliga beteenden för motdemonstrationer. Och en hel armada av mothugg. Vad man än tycker i sak ligger det mesta här inom ramen för vanlig hederlig debatt, inte juridik.
Mer oroande är hur medier allt oftare ställer frågor på temat ”hindrar inte antirasisterna Sverigedemokraternas yttrandefrihet”. Frågeställningen bygger på felaktiga premisser och är illavarslande. Journalister tar på sig en inkvisitorsroll som står i strid med yrkesidealen, och tyder på att man missat flertalet av juridikkurserna på journalistutbildningarna.
Men framför allt har vi sett hur den ansvariga myndigheten agerat.
Vi har sett rena dumheter, som i Örebro där polisen grep en miljöpartist för hets mot folkgrupp för att ha satt upp en antirasistisk banderoll(!), eller som i Varberg, där polisen inte godtog att folk stod nära scenen med ryggen vänd mot Åkesson utan föste bort dem till annat ställe. Här har polisen i efterhand varit självkritisk.
Från Luleå kommer andrahandsuppgifter om att poliser uppmanat demonstranter att inte ropa något om SD som rasister, under hot om att annars bli förtalsanmälda. Makten sökte alltså hindra yttranden, genom en felaktig tolkning av förtalsreglerna – om andrahandsuppgifterna stämmer, alltså.
Efter knivattacken i Malmö, blev en av de utpekade nazisterna inte anhållen. Enligt polisen hade den attackerade kvinnan dragit tillbaka sin anmälan – vilket i så fall ändå inte undantar händelsen från allmänt åtal.
Och mest påtagligt blir det i storstäderna.
I Stockholm har nazister vid två tillfällen det senaste halvåret skrikit ”döda de röda” utan att paragrafen om uppvigling kommit till användning.
Däremot tillåts inte motdemonstranter att bua eller ens bära skyltar – detta är enligt Stockholmspolisen att störa Sverigedemokraternas möte och ett lagbrott.
I Göteborg är det dock en del av yttrandefriheten att bua, enligt medieuttalanden från polisens presstalesman, som också försvarade polisen offentligt mot Åkessons kritik.
I Sveriges två största städer praktiseras således några av de mest fundamentala delarna i våra grundlagar precis tvärtom – i så nära exakt samma situationer som det överhuvudtaget går att tänka sig.
Detta borde ju alla rättsstatshyllande demonstrationsrecensenter nu lägga en hel del spaltmetrar och uttalanden på. Att faktiskt läsa våra stadgar och ge sig på de mötesordföranden som inte förstått det grundläggande – inte tvärtom.
Men det får man väl inte säga i det här landet.
