Tv-serie
Boardwalk Empire
Premiär på Canal+ den 1 november.
Av: av Terrence Winter
Regi: Martin Scorsese mfl.
Medv: Steve Buscemi, Michael Pitt, Kelly McDonald mfl.
Det finns de som säger att amerikanska tv-serier idag helt utklassar spelfilmerna. Visa mig, säger de, den film som kan mäta sig med Mad Men när det gäller personteckning, scenografi, angelägenhetsgrad och dramaturgi.
I min värld är de filmerna så många att det är meningslöst att ens påbörja en uppräkning. Men visst, pratar vi om publiksiffror och räckvidd så ligger de bästa spelfilmerna i lä bakom Mad Men, Sopranos, Sex and the city och The Wire, för att nämna några av de senaste årens storsucceer. Många av dem är mycket påkostade, och tv-bolagen rekryterar i dag en del av de skickligaste manusförfattarna. Att hålla sig för fin för tv-serier vore därför löjligt och inadekvat.
Med detta sagt är det ändå bara att konstatera, att inte är tv-bolaget HBO:s nya satsning Boardwalk Empire Martin Scorseses största stund på jorden. I alla fall inte de första avsnitten som jag har sett.
Serien började visas i Sverige på Canal+ i måndags och handlar om gangsters i förbudstidens USA – och om halvgangstern Enoch ”Nucky” Johnson i Atlantic City i synnerhet.
Scorsese är inblandad på regi- och produktionssidan, manus är skrivet av Sopranos’ skapare Terence Winter. Förväntningarna var skyhöga. I USA verkar de flesta överens om att de infriats, jag för min del är mer skeptisk. Eller snarare: Boardwalk Empire är nog ungefär vad jag förväntade mig, men det är på gott och ont.
Precis som i Sopranos befinner vi oss i New Jersey, fast omkring år 1920 just när rusdrycksförbudet trädde i kraft i hela USA. Nucky Johnson, spelad av Steve Buscemi och baserad på en verklig person, tillhör dem som jublar. Han har ett finger med i alla former av verksamhet i Atlantic City, däribland illegal sprittillverkning och försäljning, samtidigt som han är folkvald till något motsvarande finansborgarråd. Hans bror är stadens sheriff. Nucky sitter säkert och kommer att kunna tjäna mycket pengar på spritförbudet, när svartpriserna stiger.
I seriens första avsnitt drar Nucky hela staden runt och träffar folk, och presenterar oss på så vis, fiffigt nog, för persongalleriet. En av huvudpersonerna är Nuckys unge hantlangare Jimmy Darmody (Michael Pitt), som är ivrig att avancera och plågas av sina upplevelser som soldat i första världskriget. Här introduceras också en grupp gangsters, som är viktiga förbindelser: Arnold Rothstein från New York, och Lucky Luciano och Al Capone som här är i början av sina karriärer. Vi möter också en FBI-agent som siktar in sig på Nucky. En ganska viktig bifigur är den fattiga tvåbarnsmamman Margaret Schroeder som söker hjälp hos Nucky och talar till hans samvete.
Till seriens obestridliga attraktioner hör de omsorgsfullt skapade, liksom hyperrealistiska miljöerna och skådespeleriet – alla är utmärkta. Buscemis Nucky är inte så lite lik Tony Soprano: en plågad pappagestalt som suckande håller ordning bland stökiga underhuggare och affärsbekanta. Grym, men med hjärta.
Serien bär också eko av Martin Scorseses snudd på antropologiska fascination för de våldsamma sociala konvulsioner som bidragit till att definiera och strukturera dagens USA. Detta intresse kommer till tydligast uttryck i hans film Gangs of New York (2002). Filmens berättelse påminner om en ursprungsmyt, i närmast isländsk, bloddrypande stil, om tidiga gänguppgörelser mellan ”natives” – alltså födda i USA – och irländska invandrare.
Ett liknande episkt men framåtpekande drag finns i Boardwalk Empire. Det skapar spänning och ger en fond åt det brutala våld som genomsyrar den.
På minussidan finns en trött formalism. Att korsklippa hysteriskt mellan olika händelseförlopp har blivit formulär 1A i tv-serievärlden, och här verkar det både mekaniskt och ängsligt. Ingen vågar visst längre plåga publiken med samma scen mer än några få minuter. I ett 50-minutersavsnitt blir det bra många snuttar – och lägg då till eventuella reklamavbrott.
Dödligt tröttande är också den uttjatade, förhärligande skildringen av gangstergubbarna som driftiga, våldsbenägna och kåta – på ständig bekostnad av seriens kvinnor, som givetvis har en sammanlagd genomsnittsålder på gissningsvis 20 år lägre jämfört med männen.
Åtminstone de första avsnitten av Boardwalk Empire utspelar sig i vräkiga arbetsrum, på casino och restaurang och inte minst på bordell: platser för viktiga män med behov av lite avkoppling mellan varven.
Unga kvinnor kryllar omkring, och jag tror knappt någonsin att jag har sett så mycket bara bröst på så kort tid i en tv-serie. Det finns utrymme för en och annan gammal nykteristtant och någon undertryckt hemmafru också. Skildringen av förhållandet mellan kvinnor och män präglas av de förras ekonomiska beroende av de senare, sett ur manligt perspektiv: hur mycket ska jag behöva punga ut för att hon ska bli nöjd? Ur detta sugs det ut komik som liknar rena Benny Hill-buskisen, det är tossigt värre med gubbar och tuttar.
Mest bildutrymme får snygga golddiggers och prostituerade. De senare framställs som luttrade hedonister till fromma för de manliga karaktärerna, som liksom bara blir lika goda kålsupare.
Den gamle regissörsikonen Jean-Luc Godard har sagt, att ”allt du behöver till en film är en pistol och en kvinna”. I den satsen finns två tingestar, pistolen och kvinnan, och två underförstådda subjekt: regissören och mannen som ska hålla i pistolen och kvinnan. Det är ingen direkt fräsch utgångspunkt. I mina mörka stunder undrar jag om det någonsin ska slå igenom på allvar att det går att göra film och tv på ett annat sätt.