Förr i tiden var Gud mänskligare än nu. Han hade långt vitt skägg och var givetvis man, för han var mycket mäktig och det var bara män på den tiden, utom drottningen av Saba. Men hon var undantag, det fanns ingen kvotering, för då hade man haft både Gud och Gudrun.
Hans makt har ökat betydligt med åren. Nu är han ständigt närvarande överallt, vilket är nytt i historien. Ingen kunde föreställa sig på Jesus tid att något sådant vore möjligt. Det ingick inte i vår föreställningsvärld att det gick att se eller höra något som inte var inom syn- och hörhåll. Allt måste vara här och nu. Även Gud. Visserligen var han allsmäktig, men kunde därför naturligtvis inte göra sådant som inte var möjligt. Flyga kunde han förstås, det kunde ju till och med de oskäliga fåglarna. Men inte vara överallt.
På den tiden var han på en plats i taget, och hade varken ögon i nacken eller radarblick och såg en därför inte om man gömde sig bakom en klippa. Var han i en annan stad så var man säker för honom om ingen skvallrade, vilket en del dock gjorde, av Bibeln att döma.
Gud har förändrats. Hans makt var i forna tider begränsad till jordklotet och himlen, och himlen sträckte sig inte så högt som nu. Sedan astronomerna visat att universum är större än man trodde förr, har hans makt ökat betydligt.
Men vetenskapsmän som Galileo Galilei och Giordano Bruno motarbetades av kyrkan, som alltid haft en olycklig tendens att tro att den har rätt och alla andra fel, även i frågor som den saknar kompetens om. Det var mycket George Bush över kyrkan. Till slut brändes Bruno på bål vilket var ovanligt korkat, för han visade ju bara vilken stor värld som Gud bestämde över, mycket större än prästernas begränsade. Det är tack vare sådana kättare som Guds makt ökat. Förr var Gud inte så mild som nu, utan elak och hämndlysten. Som han skildras i Gamla Testamentet är han en av världslitteraturens obehagligaste figurer.
Många tvivlar numera på att han överhuvud taget finns och tror att Bibeln bara är sagor. Men hur kan man tvivla på att något finns? Ska man kunna tvivla på något så måste det ju vara något, och då måste det också finnas.
Detta kallas med ett fint ord för det ontologiska gudsbeviset.
Gud hade det svårt förr, då det fanns flera gudar på jordklotet. Han var konkurrensutsatt. Detta religiösa marknadstänkande har vi nu övergett, särskilt konservativa politiker, som annars älskar marknaden. I religiösa frågor är de inga pluralister, högst tre gudar åt gången ska det vara. En enda är för lite – de är väl inga muslimer heller! Det ska både vara Gud, Jesus och Helige ande.
Dyrkan av en enda gud betydde inte att man trodde att det bara fanns en gud, utan att man bara lydde en enda, precis som en monogam make, som inte skulle kunna vara det om det inte fanns andra kvinnor. Monogam kan man bara vara om det finns alternativ. De som tillbad de andra gudarna slog man ihjäl.
Idag anser alla att Gud varit samma hela tiden och att vi har en mer realistisk bild av honom än i Bibeln där han går omkring med svärd i handen. Fortsätter vi att utvecklas kommer vi om hundra år att tycka att det vi tycker idag är primitivt och barbariskt. Kanske blir det mer som ärkebiskop Hammar ansåg, vilket Svenska Dagbladet tycker förfärligt illa om. I varje fall Anders P Linder skulle säkert varit mycket arg på Galilei om han levt då, och stött påvens kritik av honom liksom han sedan stödde Bush.
