På två punkter kan jag bekräfta den bild Gudrun Schyman gav i Flamman nr 38/2014 om hur det gick till när hon lämnade Vänsterpartiet: Den övriga partiledningen tyckte att den feministiska inriktning hon ville ge partiet inför valet 2002 var för radikal. Och hon tänkte avgå vid nästa kongress efter valet 2002 (vi var överens om att detta gällde oss båda). Ändå anser jag att hennes historieskrivning måste breddas och fördjupas något.
Dubbleringen av väljarstödet för Vänsterpartiet år 1998 och den ännu större framgången i EU-valet 1999, hade tre huvudorsaker. Vi hade för det första genom samarbetet om den ekonomiska politiken på hösten 1994 blivit trovärdiga som ett parti som kunde ta ansvar även för impopulära beslut. Socialdemokraterna kunde inte längre gå ut på arbetsplatserna och säga att vi pratade vackert, men inte kunde genomföra det vi sa. För det andra hade vi äntligen, genom bland annat boken Lik i Garderoben, kastat av oss den tunga ryggsäck som det kommunistiska arvet innebar. Vi hade för det tredje en populär partiledare, som kom att förknippas med det ideologiska genombrottet för feminismen i svensk politik.
Opinionssiffrorna nådde inför kongressen i Växjö nivån 15 procent. Vi i partiledningen var så förblindade av framgångarna att det kom som en chock när kongressmajoriteten förkastade dels delar av budgetkompromisserna med S och MP, dels Gudruns försök att dödförklara kommunismen. Nu vände opinionssiffrorna nedåt. Nästa stora bakslag för partiledningen kom i mars 2002 på makt- och ägandekonferensen i Sundsvall. Jag satt med i den arbetsgrupp som förberedde konferensen och trodde naivt på att min mer kooperativ- och småföretagarvänliga linje skulle kunna vinna. Men den unga vänstern drev under parollen ”ta det tillbaka” igenom beslut om förstatliganden i stor skala. På presskonferensen efteråt försökte Gudrun och jag förgäves inbilla journalistkåren att konferensen beslutat något annat än vad den gjort.
Än värre blev det på kongressen i Västerås år 2002, som beslutade om till stor del ofinansierade offentliga utgiftsökningar på över 100 miljarder, detta i en tid då skatternas andel av BNP låg på över 50 procent jämfört med dagens cirka 44. Det var då Gudrun höll sitt berömda tal och sa att den patriarkala strukturen var den samma i Sverige som i talibanernas Afghanistan, något som på en extremt hög akademisk abstraktionsnivå kan vara sant. Men eftersom en mycket liten del av svenska folket visste vad ord som patriarkat eller struktur betydde uppfattades det som att Vänsterpartiet ansåg att svenska män var talibaner. Ja Gudrun, jag erkänner: Detta var för radikalt för mig. Men jag vågade inte säga det då av rädsla för att bli utdömd som antifeminist.
Jag var petad som ekonomisk-politisk talesperson på kongressen, kände mig helt politiskt marginaliserad och ångrar djupt att jag inte redan då lämnade både partiledning och riksdag. Mitt enda försök till insats på kongressen var att försöka övertala Gudrun att i slutanförandet säga något om den ekonomiska politiken. Men hon upprepade bara delar av talibantalet. Jag gissar att hon redan då hade gett upp kampen om partilinjen på alla andra områden och bestämt sig för att om hon inte lyckades få med sig partiet på att överordna feminismen allt annat så skulle hon öppna eget.
Efter tio år av stagnation och återvändo till förlegade positioner har Vänsterpartiet sedan en tid sakta börjat återvända till den breda, öppna, vänstersocialistiska, gröna och feministiska politiska linje som drevs på 90-talet under Gudruns ledning. Hon får fölåta mig när jag säger att jag anser att både hon och Fi mycket väl skulle rymmas inom Vänsterpartiet.