Påsken är inte bara ytterligare en högtid tillägnad det lätt maskerade julbordet och Jönssonligan-repriser, utan är även – hör och häpna – en religiös sådan. I det djupt sekulariserade Sverige, där religionen är en strikt privatsak och religiösa samfund endast kontrollerar stora tillgångar pengar, land och driver egna skolor, är det lätt att glömma bort sådan koppling. Här är den kyrkgående tanten en sällsynt raritet som snart bara kan ses på Medeltidsmuseets herbarium och vill man frossa i kristen merchendise får man googla sig hela vägen bort till Livets Ord webshop.
Religionen är inte längre heller ett lika ovärderligt redskap för att hålla de fattiga från utopiska föreställningar om rättvisa i det här livet, med löfte om att istället kunna inkassera pie in the sky when you die, som det var förr. För USA med allierade visade sig finansieringen, träningen och beväpningen av heliga krigare som lokala bekämpare av gudlösa kommunister ha en baksida när samma allierade inte nöjde sig med att tacksamt överlämna de återerövrade värdsliga resurserna utan tydligen menade allvar med retoriken om teokrati och krig mot de otrogna.
Samtidigt har korsfararnas stödtrupper i Europa växlat skikt. Kristendomen har gått från att vara en folkligt uppburen vidskepelse att flina överlägset åt till en accessoar buren med stolthet av den djupsinnige Tranströmer-älskaren i skarven mellan Liberalerna och Miljöpartiet. Det är en teologi byggd på pick & choose där otrevligheter med en gud som arbetar med barnamord och skenavrättningar för att förmedla sitt budskap får stå tillbaka till förmån för en upphottad tolkning av skriften som tydligen hela tiden i grunden förmedlat 2000-talsliberalism.
Kristendomen har gått från att vara en folkligt uppburen vidskepelse att flina överlägset åt till en accessoar buren med stolthet av den djupsinnige Tranströmer-älskaren i skarven mellan Liberalerna och Miljöpartiet.
I samband med Michel Houellebecqs uppmärksammade bok Underkastelse som kom 2015 och kretsade kring ett islamistiskt partis maktövertagande i Frankrike 2022, handlade den uppstressade debatten om hotet från framväxande islamism kontra fascism (och märkligt nog inte om författarens besatthet vid att diskutera och skildra ”sodomi”). Men för den som faktiskt läst boken är det uppenbart att den mest obehaglige figuren är konvertiten och opportunisten Rediger, som utses till chef över det islamiska Sorbonne. Rediger är ingen fanatiker utan en typiskt enerverande ”andlig sökare” ur den pseudobildade borgerligheten som ser sin egen framgång som ett tecken på Guds goda smak. Han är en utmärkt representant för idén om att religionen och de heliga skrifterna alltid går att töja exakt så pass att råkar passar den egna agendan perfekt.
