I dagstidningarna kan vi läsa om den process som skall leda Irak till demokrati. Denna konstitution kan verka sympatisk på papperet: Irak definieras som en pluralistisk demokrati där all diskriminering är förbjuden. I själva verket är de saker som skjutits i förgrunden skenfrågor, och processen styrd.
• De skrivningar som gäller kvinnors rättigheter i artikel 9 är skarpa, till och med mer generösa än den amerikanska konstitutionen. Men man skall också komma ihåg att andra länder har liknande skrivningar och att de inte betyder ett dyft. I Kuwait har till exempel radikala skrivningar i konstitutionen kunnat stå kvar samtidigt som kvinnor fortfarande förhindras rösta, anmärker Nathan J. Brown, professor i statsvetenskap vid George Washington University.
• Konstitutionens artikel 26 förbehåller en organisationskommitté rätten att välja vilka kandidater som är valbara till landets parlament. Här finns också referenser till att organisationskommittén skall uppnå ”balans” mellan befolkningsgrupper, vilket erbjuder stora möjligheter att styra processen i önskvärd riktning.
• En ickenumrerad punkt stipulerar att en ”säkerhetsöverenskommelse” skall skrivas färdigt i slutet av mars 2004. Det är i denna överenskommelse som förhållandet mellan Iraks ”fria” regering och USA:s fortsatta militära närvaro efter den 30 juni kommer att avhandlas. I och med att man skall komma överens i mars vill ockupationsmakten få garantier för sin närvaro.
Det är naturligtvis utanför detta papper som den verkliga innebörden av konstitutionen skall tolkas.
Först måste man konstatera att många av de beslut – framförallt vad gäller ägandet av naturrikedomar och det gigantiska återuppbyggnadsarbetet – som en lagstiftande församling normalt skall ha beslutanderätt över är tagna långt före det famösa överlämnandet den 30 juni 2004.
Den konstitution som blev färdig den 8 mars är, trots att kolonialmakten sänkt ambitionen från att vara ”demokratisk” till att vara ”representativ”, inte heller detta. Naturligtvis utesluter den en majoritet irakier, som kämpar emot ockupationen i enlighet med folk-rätten. Men också den minoritet som är kvar inom den koloniala ramen måste hållas i tyglar, vilket inneburit att konstitutionen är villkorad av det koloniala styret.
Slutligen ackompanjeras överlämnandet av en massiv amerikansk närvaro av 100 000 amerikanska soldater, byggandet av två gigantiska underrättelsecentraler och världens största amerikanska ambassad i regeringskvarteren i Bagdad. Den som noterat hur effektiva regimskiften Washington kan åstadkomma – senast i Haiti – utan en så massiv närvaro kan räkna ut hur goda möjligheterna för lönnmord, sabotage och opinionsbildande som kan åstadkommas i Irak. Det finns, enkelt uttryckt, inga tecken på att det ”överlämnande” som Paul Bremer och George W Bush har talat om kommer att ge makten till det irakiska folket.
I dagsläget är det till och med osäkert hur stor andel av kollaboratörerna som kommer att inkluderas. För samtidigt som landets enhet bekräftas i det papper som kallas konstitutionen, håller ockupationsmakten på att förbereda en möjlig söndring av landet. De två stora bombdåd som inramat avslutningen på konstitutionsprocessen har tillskrivits al-Qaida och den al-Qaida-anknutne Abu Musab al-Zarqawi. Det finns dock några problem: al-Qaida har förnekat samröre och ingen, inklusive de amerikanska myndigheterna kan tala om huruvida al-Zarqawi fortfarande är i livet.
Det andra spåret som planterats är att det framför allt ligger religiösa motsättningar mellan sunniter och shiiter bakom bomben i Bagdad. Mycket talar för att så inte är fallet. Inga sunnitiska organisationer har tagit på sig dådet. Och de shiitiska motparterna har i första hand anklagat den amerikanska ockupationen.
Däremot talar ockupationsmaktens officiella representanter, liksom drakarnas utrikeskorrespondenter allt oftare om det religiösa krig som kan ersätta det irakiska folkets kamp mot ockupationen.
En koloni är ett land som styrs av ett annat lands härskare. Visst kan man ha demokratiska drag inom ett sådant styre. Så länge besluten går åt rätt håll.
Men sedan har kolonialisterna en rättighet som andra överheter inte kan ta sig: rätten att välja ett nytt folk. Det är inte osannolikt att det kommer ske också i Irak.
