Det var två veckor innan statskuppen den 12 april, 2002 och jag hade minuterna innan intervjuat Alfredo Padilla och Leon Arismendi från CTV:s fackföreningsskola när jag stötte på den oansenliga gruppen. Arismendi utsågs två veckor senare, under den andra dagen av statskuppen, till planeringsminister i den junta som utsågs och leddes av Pedro Carmona, ordförande i Venezuelas arbetsgivarförening, Fedecamera. Padilla å andra sidan avslöjades för några månader sedan för att ha tagit emot hundratusentals dollar innan och efter statskuppen av NED, en avdelning inom USA:s State Departement, utpekad som en förtäckt CIA-enhet.
Den blodiga militärkuppen 1973 i Chile tvingade Luis Quintanilla att fly sitt land. Han begav sig till Colombia där han under år år i slutet av 1970-talet samarbetade med den folkrörelsen tills situationen började bli ohållbar även där. Han kom till Sverige men efter några år kändes längtan för stark och han återvände till Latinamerika där han 1988 slog sig ner i Caracas. Året därpå bröt ”El Caracazo”, ett folkligt uppror ut mot den socialdemokratiske Carlos Andres Pérez nyliberala politik. Omkring 4 000 fattiga caracasbor slaktades av utkommenderad polis och militär. Luis insåg att han och familjen återigen var i fara för sitt politiska arbete och återvände till Sverige, närmare bestämt Norrköping.
Temat Venezuela har dock inte lämnat varken näthinnan eller det praktiska solidaritetsarbetet. När den förre fallskärmsjägaren och översten Hugo Chavez krossade allt motstånd i presidentvalet 1998 och 2000 kände Luis att det som besegrade i Chile den 11 september 1973 kanske kunde bli verklighet i Venezuela. Att det är en militär som går i spetsen för en av Latinamerikas mest uppmärksammade och intressanta politiska processer gör inte temat Venezuela mindre komplicerat.
Quintanilla kom tillbaks från Venezuela för några veckor sedan efter att ha tillbringat lång tid i landet. Han träffade representanter för en rad organisationer, studerade sociala projekt och utbytte erfarenheter från solidaritetsarbetet. I Sverige är han ordförande för Studiecentret Simon Bolivar vars huvudsakliga uppgift är att sprida information om vad som händer i Venezuela, men fjärran från den nidbild av den Bolivarianska revolutionen som Dagens Nyheter och dess mindre liberala avläggare sysslar med för att svärta ned den dröm som Simon Bolivar gav sitt liv för; ena Latinamerika till en enda nation, menar Quintanilla.
Vilka paralleller finns det mellan den sociala processen som avbröts 1973 i Chile och dagens Venezuela?
– Jag ogillar att göra jämförelser, även om det är riktigt att det finns paraleller mellan de två politiska processerna. Men det finns skillnader. Venezuelas folk har inte den chilenska politiska traditionen vilket betyder att reformismen inte är en barlast. Efter att folket hade hämtat sig från statskuppen den 11 april 2002, gick de till motoffensiv och tvingade en del av den venezuelanska militären att ta steget över till folkets sida som återinsatte Chavez på presidentposten. Detta hände inte i Chile.
– En annan faktor är att de väpnade styrkorna i Venezuela som institution inte fungerar, de är splittrade horisontellt. Det vill säga, yngre officerare och den stora massan av trupperna stöder den revolutionära processen, inte bara Chavez. De är soldater som deltagit i de stora sociala uppgifternas, skuldra vid skuldra med folket i uppbygget av skolor, hälsovårdskliniker och liknande uppgifter. De känner och lever med de vanliga venezuelanernas dagliga problem.
Oljan har alltid varit den venezuelanska ekonomins kronjuvel. 1974 nationaliserade president Carlos Andres Pérez oljan och skapade det statliga oljebolaget PDVSA. Quintanilla menar att 80 procent av oljeinkomsterna från oljan huvudsakligen gick till USA-bolag. Men även det socialdemokratiska AD, Accion Democratica och det kristdemokratiska Copei levde gott på inkomsterna från det svarta guldet samtidgt som de stal alldeles kopiöst från den venezuelanska statskassan. Enligt dagens bedömare beräknas att dessa två partier stal över 200 miljarder dollar under de 40 år de alternerade vid makten via den politska pakten ”Punto Fijo”.
– Det är också en faktor till varför den nationella industrin aldrig utvecklades. Borgarklassens alla intressen befann sig i praktiken utomlands. Den satte inte sina barn på krigsakademin för officersutbildning utan skickade dem till utlandet, främst Miami, USA, där de utbildades till ekonomer, advokater, ingenjörer. Detta är en av orsakerna till att det militära toppskicket inte kan sägas utgöra en del av den värsta delen av den venezuelanska oligarkin eller den ekonomiska eliten. I stället har de sitt sociala ursprung mer i medelklassen och även i folkliga samhällsgrupper.
– Från dessa sociala klasser kom kadetterna som började på militärhögskolan i Caracas. Konsekvenserna blev att dessa väpnade styrkor blev mer socialt mottagliga av det ”Bolivarianska budskapet” från Hugo Chavez. Han inledde sitt underjordiska politiska arbete 1980 med att bilda den politiska rörelsen ”MBR 200”, Movimiento Bolivariano 200.
Vad händer om Chavez förlorar folkomröstningen den 15 augusti?
– Segern i presidentvalet 1998 är resultatet av många års politiskt och organisatoriskt arbete som kulminerar med valsegern. Med den inleds processen där folket upphör att vara ett objekt utan förvandlas till ett subjekt där det aktivt deltar i erövrandet av de sociala projekten som processen innebär. Jag frågade en äldre kvinna för två år sedan om hon var beredd att ge upp de Bolivarianska skolorna där de fattigaste barnen studerar 6-7 timmar gratis med frukost, mellanmål och lunch och hon svarade: ”Är du galen!?” Nu är det ännu fler projekt och venezuelanerna säger att ”vi kommer aldrig att överlämna dessa fantastiska projekt”. Tror du att bönderna kommer att lämna tillbaka de två miljonerna hektar mark som jordreformen har delat ut till de jordlösa? säger Quintanilla.
Quintanilla menar att oppositionens våldsamheter och antidemokratiska karaktär har sin bakgrund i USA och den kubanska och venezuelanska Miamimaffians inblandning och allt större inflytande över oppositonens agerande. Men den venezuelanska borgarklassen biter sig själva i svansen, säger Quintanilla.
– Under regeringen Chavez har möjligheterna att utveckla sitt företag och tjäna pengar för det privata näringslivet aldrig varit större än nu. Venezuela är ett av få länder där BNP:n ökar och den ökar enormt i dag. Ett land där 60-70 procent av konsumtionsvarorna importeras skulle kunna ge dessa små- och medelstora privata företagare stora vinster om de vill vara med på tåget som dragit i gång. Målsättningen som Chavez har är att ersätta dyr import av konsumtionsvaror med venezuelansk, producerade i Venezuela. Massor av kooperativ har startats av arbetslösa, fattiga, hemmafruar som vill ut på arbetsmarknaden med flera. Men oppositionen är besatt av att störta Chavez till varje pris, en besatthet som manipuelarats fram av ”El Patron”, USA.
– Många har frågat mig om revolutionens karaktär i Venezuela. Jag brukar svara med att ”vi kan inte vara blinda, för revolutionen i Venezuela är av en borgerlig demokratisk karaktär”. Inga andra målsättningar har heller ställts för närvarande. Men det är en nödvändig etapp att ta sig förbi för att gå vidare i den politiska utvecklingen. I klartext handlar det om att förbättra levnadsvilkoren för ett folk som levt totalt marginaliserade och i social och ekonomisk apartheid.
Oppositionen förfogar fortfarande över stor makt, såväl ekonomisk som från massmedia samt stora delar av regeringarna i världen. Men de har fortfarande inte kommit över det frsutrerande traumat som inneburit att en ”ful neger” som Chavez är president och till råga på allt lärt folk att läsa och skriva. Den politiska aristokratin som förut haft monopol på politiken, massmedia via helstekta grisar och mycket rom på valmöten med fattiga människor, inser att den epoken är på väg att elimineras. Det skrämmer dem gränslöst. Att vänstern i presidentalatset och Nationalförsmalingen dessutom inte gör en väpnad revolution utan ger oppositionen pekpinnar när denna går utanför lagen, det är ändå för mycket, anser en allt mer desperat oppostion.
– Det är ett typiskt klass- och rasisttänkande, sammanfattar Quintanilla, ett utslag av social apartheid. Den peruanska författaren Mario Vargas Llosa är ett typiskt exempel när han attackerar Chavez i Dagens Nyheter. Han lider när folket har rätt till att få veta, men framför allt deltar i den politiska processen. Den mest sålda boken i Venezuela är inte Vargas Llosas utan landets grundlag. I vanliga fall behöver man nästan vara advokat för att förstå de juridiska termerna i en grundlag men i Venezuela behövs det inga juridiska ”tolkar” och folket vet också hur den ska tillämpas. Det här var tidigare det ”fina” folkets ointagliga område. Det retar dem till vansinne att situationen nu är förändrad.
Quintanilla är optimistisk om utgången av folkomröstningen.
– Oppositionen fick 2,5 miljoner namnunderskrifter i slutet av maj när den genomförde Latinamerikas största urkundsförfalskning, massproducerade falska ID-kort och där tusentals döda ”skrev” under för att få Chavez avsatt. Men det behövs 3,76 miljoner röster i folkomröstningen för att få honom avsatt och utlysa ett nytt presidentval. Dagens opinionsundersökningar från
3-4 USA-företag ger också Chavez en betryggande ledning med mellan 8-15 procent. Om oppositionen trots allt, rent teoretiskt, skulle erhålla dessa 3,76 miljoner röster ska de också vinna presidentvalet som utlyses, och det klarar den inte.
Men det finns fortfarande många fällor inbyggda i den venezuelanska statsappareten. Den ”4:e Republikens” korrumperade tjänstemän sitter kvar på strategiska poster inom det nationella valregistret som utfärdar vallängder och som kan manipulera, mot en skaplig judaspeng, valresultatet.
– Revolutionen har varit fredlig. Den har förändrat och moderniserat grundlagen men den tvingas att stå ut med en byråkrati som kanske är svårare att besegra än korrumperade politiker.
– Sverige säger att de ska skicka valobservatörer och antyder att Chavez måste acceptera valresultatet om det går emot honom. Men man kräver inte samma sak av oppositonen som vägrar uttala sig huruvida man kommer att godkänna en folkomröstning som går emot dem.
Vad händer om oppositionen förlorar igen?
– Deras förhoppning ligger i att OAS (Organisationen för de Amerikanska Staterna) utlyser den ”Demokratiska Chartan”. Den betyder en OAS-invasion av Venezuela efter att den interna subversionen skapat förevändningar i form av våldsamheter och kaos. Det var exakt vad som utspelades i Haiti som var en generalrepetition för Venezuela. Oppositionen har ställt sig i en politisk återvändsgränd som de inte vet hur de ska komma ur.
– Men det flera faror. En av dessa är att det inte finns en nationell polis. Borgästare och delstatsguvernörer förfogar över en sammanlagd decentraliserad till tänderna beväpnad paramilitär polisstyrka som totalt uppgår till 100.000 man. Det var delar av denna som i Caracas agerade vid statskuppen i april 2002 och den utgör ett orosmoment för regeringen. Denna har lagt ett lagförslag som går ut på att staten blir huvudman för en nationell polisstyrka men oppositionen har i Nationalförsamlingen blockerat och saboterat ett beslut. Men folket utgör också en styrka och stor kapacitet att stå emot en fara och att besegra dessa sektorer. De viktiga delarna av militären är dock lojal med folket.
