Vi är inte bara som individer, var och en av oss, ständigt utsatta för risken av att vi närsomhelst kan falla och behöva bli uppfångade av vår omgivning för att inte krossas, detsamma gäller också våra samhällen.
Det krävs inte mycket mer än att den tunna jordskorpa som vi bygger våra städer och byar på ruckar lite på sig i sin ständigt kantskavande resa över magmamanteln, så faller vi, allihop. Rörelsen i jordskorpan reser en våg som dränker ett paradis eller skakar en huvudstad till aska och ruiner. Det är svårt att tänka sig någonting mer fruktansvärt än den urskiljningslösa förstörelse en stor jordbävning åstadkommer. Hur orkar man alls starta om när bokstavligen allt som generationer byggt upp mejats till marken? Och vem ska man rösta bort för det som inträffat? Hur förbannad man än är över de tusentals dödade så finns det ingen att vara förbannad på, naturen saknar vilja. Marken är stum.
Därför är det inte så märkligt att en del av ilskan ofta tas ut mot politiskt klanteri efter katastrofen. Och det är i grunden rätt och riktigt, för katastrofer kan man alltid förbereda sig på, även om man inte vet när de inträffar. De politiker som avrustar katastrofberedskapen för att sänka skatten åt förmögna väljarbaser eller satsa på annat trams, de förtjänar att gå när priset för nonchalansen uppdagas.
På Haiti har, liksom i tidigare naturkatastrofer under 2000-talet, mångdubbelt fler dött än vid terroristattackerna mot WTC. Ändå satsar myndigheterna i USA och i länder helt förskonade från terroristhot, mycket mer på sin militära förmåga än på sin civila katastrofhanteringsförmåga.
Haitis möjligheter att själva hålla hög beredskap för en jordbävning med epicentrum mitt i centrala Port-au-Prince är naturligtvis mycket begränsade. Ett av världens fattigaste länder klarar inte det själva. Och så är det ofta, även med rikare samhällen. Man behöver hjälp utifrån när strukturerna fallit ihop. Då är alla svaga.
Men efter naturkatastrofen följer vanligtvis nästa katastrof: hjälpen som inte når fram dit den ska. Hjälpen som är mer intresserad av att se sig själv på nyheterna än av att verkligen ge bästa resultat. Hjälpen som krockar på infarten och blir sittande i varandras bakhasor i köer på väg till olycksplatsen.
Här betalas priset för den globala ignoransen inför de återkommande katastroferna. Bristen på koordinering, bristen på planering och förutseende.
Räddningsoperationerna på Haiti är en logistiskt mardröm skriver Svenska Dagbladet. Ja, en jordbävning tenderar ju att ödelägga infrastrukturen, knappast förvånande? Hade världen lärt sig någonting av tsunamin, Katrina, cyklonen i Burma och jordbävningen i Kina 2008 och alla historiens tidigare naturkatastrofer, så borde en standbyorganisation under FN-flagg alltid stå redo med en flotta av luftskepp och fartyg som kunde avsegla inom 24 timmar. De kunde ta sig fram i väglöst land, färdigkoordinerade.
Istället håller vi oss med Nordic Battlegroup och annat fjanteri. Grundlurade jeppar med gevär som sitter redo att rycka ut och skjuta någon när som helst då ledarna fått syn på spillning från ondskans axelmakter. En beredskap till ingen nytta, eftersom den byggts upp för att möta fel problem, ett inbillat hot.
