Jeepen kränger fram genom ett stadslandskap där gatorna är som flodbäddar där motorcyklarna glider fram kryssande mellan groparna. Husen är rödbruna, affärerna öppningar i väggarna. Framför hälsobilen Camion de Santé som är uppställd på en plan plats sitter ett hundratal personer som reser sig upp och applåderar när Oumar Mariko stiger ur jeepen. Han tas emot som en president, alla vill trycka hans händer.
– Här i hälsobilen finns två läkare och en sjuksköterska. Det kostar inget att komma hit och det gör heller inte medicinerna. Så borde det vara i hela Mali, sjukvård är en mänsklig rättighet.
Många tränger sig fram och vill tala med Oumar efter det improviserade talet. Statstelevisionen är där och filmar, när vi åker vidare kommer det till ett hetsigt samtal mellan honom och reportern.
– De ville ha 14 000 franc (200 kronor) var till alla tre i teamet för att sända inslaget, men de fick bara 14 000 att dela på. Det är ju egentligen en skandal, de är ju anställda med lön för att göra jobbet. Men korruptionen är total här i Mali.
Oumar Mariko var en av ledarna bakom det uppror som störtade militärregimen i Mali 1991. Den revolten förlorade de, det var samma maktelit som tog tillbaka kontrollen.
– Jag är rädd att ungefär samma sak kommer att hända i Tunisien och Egypten, jag tycker att jag redan sett tecknen på det.
Det var därför som Oumar Mariko bildade vänsterpartiet SADI 1994, ett parti som letar efter nya metoder att arbeta för att nå sin målgrupp, den fattiga arbetande majoriteten i Mali.
– I det här landet kontrollerar staten folket, det borde vara tvärtom. Det är folket som har makten, men de har inte insett det. Därför försöker vi skapa en rörelse som ger dem makten tillbaka.
Hälsobilen är en av de metoder som Oumar använder för att nå ut med sitt budskap, en annan är radion. Radiokanalen Kayira (lycka på arabiska) sänder från tio stationer runt Mali på bambara, det nationella språket i Mali, inte franska som statsradion.
Air Niono heter bussföretaget och det har täckning för namnet. Bussen till Niono fullkomligt flyger fram i 120 på den smala asfaltvägen från huvudstaden Bamako. Bron över den väldiga floden Niger markerar en förändring i det torra landskapet, vidsträckta åkrar på bägge sidor bevattnade av kanaler med grönslemmigt vatten. Infarten till staden Niono kantas av lummiga träd och den lokala radiostationen ligger behagligt skuggad på en bakgård.
Mamoe Traoré kommer insvepande i eleganta byxor med ett gigantiskt FC Barcelona märke på bältet. Han är animatör på stationen och får varje dag besök av bönder, ofta riskerar de att förlora sin jord.
– De är analfabeter, det vet inte sina rättigheter och de har inte papper. Det första vi gör är att vi åker ut till dem för att se vad problemet är. Ofta hittar vi en lösning.
Fungerar det inte så tar han upp det i sändning, det brukar hjälpa. Fast alla vågar inte, stationen är under press från borgmästaren som stängt den två gånger.
– Han menade att vi var ett problem, men vi har lyckats vända på det. Nu är det han som är problemet.
En av radions styrkor är lyssnarklubbarna som inte bara diskuterar innehållet utan också kan rycka ut till försvar. Inne i huvudstaden Bamako finns det 160 lyssnarklubbar med kring 100 medlemmar i varje. Både i Niono och i de omgivande byarna finns det också klubbar
Ett av de stora problemen i Niono är polisen som är våldsam och oberäknelig. Har man inte legitimation på sig kan man bli både misshandlad och hamna i fängelse. Så gick det för Mamoe en gång, men numera har polisen tvingats bli mer försiktig tack vare radion. Nu vågar inte heller borgmästaren stänga den.
Borgmästaren i staden tillhör högern, det är på den omliggande landsbygden som SADI växt sig starkt, två av tre parlamentsledamöter från distriktet är valda för SADI. Abdoulaye Diarra är ordförande för ett nybildat bondefack, som är i opposition till den nationella bondeorganisation som alltför mycket styrs av storbönderna och Världsbanken.
På sin motorcykel tar han med ut till en värld av småbönder som brukar sina en till tre hektar med hjälp av kanalerna från Niger. Vattnet blänker i luften när det skyfflas mellan de små jordplättarna med plåtbunkar. På den lilla arealen är det bara grönsaker som gäller, men klimatförändringarna har gjort allt mycket svårare.
– Det har inte bara blivit varmare, det har blivit varmare och kallare. Då och då blåser det en hård kall vind som vi inte har sett förut. Den går hårt åt grönsakerna och torkar ut jorden. Det är också mindre vatten i kanalerna, vilket betyder att de lätt växer igen. Syret i vattnet tar slut och fisken som är så viktig för oss dör ut.
Efter 15 kilometer längs den röddammiga vägen svänger Abdoulaye ner till en by med hus av lera. Husen är byggda som kvadratiska befästningar runt en gårdsplan. Leran som lagts på för hand ger med sina rundade former ändå en mjuk och vänlig framtoning åt denna lilla rutmönstrade ministad. Den första vi besöker är ordföranden i partiet.
– Honom måste du träffa först, han är viktig för han har gjort så mycket för oss. Det bor 2 000 människor i den här byn och 700 av dem är medlemmar i SADI.
Mycket av arbetet handlar om medvetandegörande. Därför har SADI avdelningar för både kvinnor och ungdomar som träffas regelbundet. Kvinnogruppens arbete är brett, ungefär samma kvinnor arbetar också inom facket och med radion. Elisabeth Gueta berättar att de är ungefär 110 och att kvinnorna också har gemensamma odlingar för att hjälpa till med försörjningen.
– Alla sparar lite pengar så att vi kan köpa motorredskap. Så arbetar vi kollektivt på fälten och säljer så att medlemmarna sedan kan ta lån för en mycket låg ränta, 2–3 procent.
I nästa by ligger kommunkontoret, kommunen Sirifilia Doundu består av 17 bondbyar med sammanlagt 25 000 innevånare. Liksom i de tre närmaste kommunerna tillhör borgmästaren SADI. Maky Bâh är en liten man med ett stort leende, som dock stramar upp sig när han skall fotograferas med sitt ämbetsband över bringan.
– Vi får nästan inga pengar alls för vår verksamhet, vi får bara en liten skatt på det som säljs på marknaden. Förutom lön till oss här på kontoret, papper till de dokument som behövs, har vi bara lyckats anställa två sjuksköterskor till alla våra 17 byar. Finns det ingen radikal kommun i Sverige som skulle vilja bli vänkommun med oss? Du skulle se vår skola, de har inga resurser.
Maky bekräftar att ett av de största problemen är landgrabbingen. Regeringen har överlåtit landrättigheterna till ett statligt företag som heter Office. De är skoningslösa om en bonde inte kan betala skatt och tar genast hand om jorden. Många har heller inte papper på jorden, de har bara brukat den sedan urminnes tid. Nu säljer Office marken till storbönder eller företag från Libyen, Kina och Senegal.
– De flesta av oss här i Mali är bönder och vi vill stanna på vår jord, för i städerna finns det ingen framtid för oss. Men det är andra som har makten, allt stöd som skulle gå till oss försvinner på vägen. Det är därför vi behöver ett nytt fack och vi hoppas mycket på SADI, avslutar Abdoulaye när vi skiljs åt. Tänk på oss, vi behöver ert stöd.
