Okategoriserade 31 mars, 2004

Hans fru har försökt ta sitt liv tre gånger

Familjen lever gömd i Sverige sedan ett och ett halvt år och vågar inte återvända till hemlandet. Hustruns upprepade självmordsförsök är inget som övertygat utlänningsnämnden.

I hemlandet arbetade Massoud – utan att ha någon högre post – inom säkerhetstjänsten. Han blev inblandad i en rikskänd avlyssningsskandal där rivaliserande politiska intressen inom säkerhets-tjänsten låg bakom.

Efteråt blev de ansvariga avskedade och den nya ledningen tog sin hand ifrån samtliga inblandade.

Utan att själv ha varit inblandad i besluten bakom, blev Massoud offentligt känd och måltavla från två håll: Säkerhetstjänstens ledning och radikala islamistiska grupper, som ligger i krig med landets polis och säkerhetstjänst. En av Massouds förra chefer har försvunnit – troligen mördad – och Massoud själv har utsatts för ett mordförsök.
– Islamisterna ligger i krig med polisen och jag är övertygad om att de är ute efter mig fortfarande.
Fyrbarnsfamiljen bestämde sig för att fly och kom till Sverige 2001. De fick nej på sin ansökan om uppehållstillstånd hos Migrationsverket och sedan på sin överklagan till utlänningsnämnden.
Enligt nämndens första beslut överskattar Massoud faran från de islamistiska grupperna, med motiveringen att ”extremistgruppen / …/ förbjöds /…/ 2001 och att förföljelse från medlemmarna i den organisationen inte understöds av myndigheterna”. Senare blev Massoud själv föremål för utredning om tjänstefel, och har alltså fiender bland sina forna arbetsgivare. Sedan ett år är han efterlyst.
– Det juridiska systemet är mycket korrupt och jag skulle inte få en rättvis rättegång om jag återvände. Om jag överlever till dess.
Enligt besluten från Migrationsverket och Utlänningsnämnden borde familjen ha lämnat Sverige för mer än ett år sedan. Då hade de mått bättre idag – ”familjens ohälsa har samband med föräldrarnas val att hålla sig undan verkställighet av avvisningsbeslutet i stället för att återvända till hemlandet”, menar nämnden. I drygt ett år har familjen levt gömd. En handfull läkarintyg från 2003 talar om hur Massouds hustru mår sämre och sämre och om suicidrisken. I januari i år försökte hon, för tredje gången, begå självmord och blev intagen på sjukhus.
Bara dagar senare kom beslutet från utlänningsnämnden: det krävs att ett självmordsförsök är kopplat till en allvarlig psykisk störning för att det ska räknas som humanitära skäl. Intygen visar inte ”att [hustrun] lider av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande psykiskt tillstånd” utan kristillståndet ”synes mer vara en följd av Utlänningsnämndens och Migrationsverkets tidigare beslut om avvisning och kan därför inte ensamt leda till att uppehållstillstånd beviljas”, skriver nämnden.

I skrivande stund har verkställigheten av avvisningen skjutits upp. Så länge Massouds fru ligger på sjukhus, kan familjen inte utvisas.

Fotnot: Namnet Massoud är fingerat.

”FLER SJÄLVMORD BLAND FLYKTINGAR OM FÖRSLAGET GÅR IGENOM”

Om möjligheten till ny ansökan om uppehållstillstånd avskaffas, kommer antalet självmord bland flyktingar att öka. Och de som drabbas, blir i första hand dem som flytt från krig. Den samfällda varningen kommer nu från flera håll.

Ett avslag från Migrationsverket kan idag överklagas till Utlänningsnämnden. Det första avslaget därifrån kan inte överklagas – däremot finns möjligheten att åberopa omständigheter som inte varit kända tidigare i en ny ansökan.
Att inte berätta allt i sin första ansökan och därefter komplettera och ändra betraktas idag som att flyktingen har något att dölja.
– Många jag kommer i kontakt med har inte tagit fram hela sin historia från början. Inte minst flyktingar från Balkan, säger Ann-Margret Mossberg (mp), ledamot i utlänningsnämnden.
De gånger uppehållstillstånd beviljas handlar det ofta om humanitära skäl, alltså om myndigheterna menar att den asylsökande inte har tillräckliga asylskäl.
Av utlänningsnämndens 19 237 ärenden 2003, handlade 4 805 om Ny ansökan (NUT). Enligt statistiken är chansen högre att få uppehållstillstånd för den som inte åberopar asylskäl. Bifallsprocenten är sju respektive 21. 93 procent av dem som söker uppehållstillstånd och åberopar asylskäl får alltså avslag.
Enligt statistiken får också fler uppehållstillstånd efter en Ny ansökan, än efter det första avslaget.
– Många avslagsbeslut är rent schablonmässiga i första vändan, det ser man på motiveringarna, säger Anita Dorazio på Asylkommittén.
Flera inom flyktingrörelsen pekar på samma sak: Det är först i ”tredje omgången” – alltså med NUT – som de svenska myndigheterna allvarligt tittar på fallen.

Det är denna möjlighet som regeringen vill avskaffa. Motiveringen är att det ökande antalet NUT-fall pekar på att NUT missbrukas. Det gör i sin tur att en stor del av utlänningsnämndens arbete går åt till ärenden som är ogrundade, menar regeringen. Ett argument är nämndens så kallade ärendebalans. Efter dess inrättande under den borgerliga regeringen har nämnden aldrig kommit ifatt. Särskilt brukar flyktingströmmen från krigen i det forna Jugoslavien pekas ut som skäl. De senaste åren har – trots snabbare handläggning – antalet icke avgjorda ärenden ökat. Men utan NUT försvinner också den sista livlinan för många flyktingar, hävdar många – även de fyra partier, c, kd, mp och v, som fortsätter att säga nej till regeringsförslaget. Livlinan ska tolkas bokstavligt. Då och då uppmärksammas självmordsförsök bland flyktingar. Men några närmare siffror finns inte. Generellt är självmordsbenägenheten grovt räknat dubbelt så hög bland migranter som bland infödda. Självmordsrisken ökar efter det andra avslaget. Vid tidpunkten för NUT finns läkarintyg om suicidrisk i cirka 20 procent av fallen.
– Jag får höra talas om två, tre självmordsförsök i veckan, säger Anita Dorazio.
Men ingen känner till några närmare siffror. Mycket tyder på att Migrationsverket och utlänningsnämnden betraktar självmordsrisk som ett hot, ett förhandlingsutspel.
– Migrationsverket läser läkarintyg som Fan läser Bibeln, säger Ingvar Karlsson.
Han är överläkare i psykiatri vid Mölndals sjukhus och skrev för ett par veckor sedan ett brev till socialförsäkringsutskottet, där han varnar för avskaffande av NUT.
Argumentet heter på läkarspråk Posttraumatiskt stressyndrom, eller PTSD. Fenomenet är egentligen inte nytt. Det har tidigare bland annat gått under namnet krigspsykos. Särskilt har det använts om hemvändande amerikanska soldater efter Vietnamkriget och hur deras psyke skadats av kriget.
– Diagnosen är accepterad och etablerad, men inte tillräckligt känd. Många psykiatriker kan inte skilja på en ”vanlig” depression och tillstånd som är kopplade till PTSD.

Begreppet PTSD förklarar, enligt Karlsson, varför många flyktingar inte vågar berätta om sina upplevelser förrän efter en tid. Det förklarar också vilka det är som berörs. Modern krigföring fokuserar medvetet på att slå ut civilbefolkningens motståndsvilja. Dels ökar andelen civila dödsoffer och dels skapas nya grupper med PTSD.
Den vanligaste metoden är systematiska våldtäkter. Berättelserna är många om kvinnor från Balkan som inte vågat berätta för sin make – varför skulle de berätta för en svensk migrationstjänsteman redan från början, påpekar Ann-Margret Mossberg.
– Regeln är att människor med PTSD inte berättar förrän väldigt sent, och då bara som svar på direkta frågor. Det finns oerhört många fall där människor med svår psykisk störning inte får en korrekt bedömning, säger Ingvar Karlsson.
I den svenska asylprocessen nämns visserligen PTSD som begrepp.
Men det har inte byggts in i rutinerna, menar Ingvar Karlsson. Migrationsverkets utredningar är inte gjorda för att söka efter psykiska trauman – bara .
– Ingen är intresserad av att ta sig till kunskap på politisk nivå. Hade det funnits en politisk vilja, hade man tagit tag i det, fortsätter Karlsson.
– Idag ger man inte ens bifall till barn med posttraumatiskt stressyndrom – det gjorde man förr. För att få uppehållstillstånd av humanitära skäl idag, måste man vara näst intill döende, säger Ann-Margret Mossberg.
Och om NUT avskaffas, ökar självmorden, är Ingvar Karlsson övertygad om.
– Kopplingen är mycket stark; jag har inte träffat någon med PTSD som inte haft allvarliga, konkreta suicidtankar. Det finns ingen annan grupp som uppvisar en så hög självmordsrisk.

Under 2003 låg Serbien-Montenegro (5 305 fall), Somalia (3 069) och Irak (2 700) i topp som ursprungsländer bland asylsökande.

Kultur 19 december, 2024

Ett höglitterärt ”Ronny & Ragge”

En godisvariant av Kreml spelar en central roll i Sorokins bok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vladimir Sorokin tar i från tårna med sin välformulerade buskis. Men hur mycket han än vräker på med smisk och snusk, överträffar han inte verkligheten i Putins Ryssland.

Vladimir Sorokins figurer får mig ofta att tänka på hur barnboksillustratören Emma Adbåge tecknar människor. Långa svajiga kroppar, med tunga klumpiga armar. Ovanpå en liten knopp. Figurerna är besatta av sina uppfinningar: bilar, vattenskotrar, ångvältar och dubbeldäckade gasolgrillar – men fattar mycket lite av hur världen funkar.

I Sorokins novellsamling Socker-Kreml (Norstedts, 2024) springer dessa miniskallar runt i ett dystopiskt Ryssland 2028. De är instängda av en stor mur med kinesiska robotar, apotek som säljer kokain och virtuella helgonbilder som följer undersåtarna med blicken. I bakgrunden slumpar en AI fram stämningsfulla toner från en balalajka.

Socker-Kreml är en fristående uppföljare till romanen I det heliga Rysslands tjänst. Böckerna, publicerade 2008 respektive 2006, anses vara en höjdpunkt i Sorokins författarskap. I det heliga Rysslands tjänst översattes till svenska av Ben Hellman redan 2008 och drog på ett kusligt sätt ut de auktoritära tendenserna hos Putin i sin fulla längd. Boken utspelar sig 2027 och skildrar en dag i en ”opritjniks” (högt uppsatt tjänstemans) liv.

I berättelsen åker han runt i sin Merca, tar ofantliga mängder droger, går på bordell och dräper adelsmän som inte betalat sina kopek till statskassan. Blandningen av medeltida mörker, stalinistisk terror och hypermoderna uppfinningar sätter stämningen. En tidsanda som för övrigt bredde ut sig i fler länder än Ryssland: tekniska framsteg och sociala bakslag. Titeln, på engelska Day of the Oprichnik – med sin anspelning på Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var knappast oavsiktlig.

Socker-Kreml, också den översatt av Ben Hellman, utspelar sig alltså 2028 och skrevs 2008, men kommer på svenska först nu. Det som var en dystopisk vision har förvandlats till det man inom sci-fi kallar proleptisk realism, där tendenser i nuet skruvas upp en aning. Sorokins Heliga Ryssland – en kleptokrati där kinesisk teknik laddas med rysk gas – känns inte så långt borta längre. Jag kan förstå Norstedts som framställer detta som en profetisk novellsamling. Ändå tycker jag att ”Socker-Kreml” varken fungerar estetiskt eller politiskt. Jag ska återkomma till varför.

Novellerna i Socker-Kreml svävar likt en drönare över Ryssland och registrerar ögonblicksbilder från slott och koja. Läsaren får besöka ett murarlag som inte uppfyllt sin kvot och blir piskade med saltspö. Vi får titta in i en opiumhåla där en efterlevande till en dissidentfamilj hallucinerar. I en annan novell sugs vi in i ”härskarinnans” dröm, där hon går runt i sitt vinterpalats och gnider fittan mot en interiör tillverkad av hårt pressad kokain.

Stämningen är karnevalisk, rabulistisk och djupt vulgär. På botten breder mörkret ut sig: brödköerna är tillbaka och ingen verkar ha koll på Sovjets historia, kallad ”den röda oredan”. Ofta tycker jag att bilderna från folkdjupet påminner om ett Youtubeklipp där en rysk oljearbetare lägger ut texten om den politiska framtiden. Medan en stupfull kollega vinglar runt i bakgrunden med lera i ansiktet.

Åt dessa ryssar, med sin vodka och lydfolksmentalitet, förväntades vi fnissa framför våra skärmar. Sorokin skulle kunna anklagas för att vara både russofob och att hysa klassförakt. Men vi bör nog läsa hans berättelser som burlesker, som både spelar på och leker med fördomar.

Provokatör. Vladimir Sorokins böcker har anklagats för pornografi och extremism. Sedan den ryska invasionen av Ukraina lever han i Berlin. Foto: Maria Sorokina.

Det som binder samman novellerna är en sockerreplika av Kremls palatskomplex. I varje berättelse bryts en trehövdad örn av och smälter i munnen på en karaktär. Örnen, läser jag på Wikipedia, symboliserar kontinuitet från romarriket och herravälde över både öst och väst. Samtidigt är godissymbolen en anspelning på Marie Antoinettes möjligen uppdiktade uppmaning till de uthungrade bönderna: ”låt dem äta bakverk”. Inte särskilt subtilt. Men kanske går det inte att fånga den ryska tidsandan med små medel: detta är inte Tjechovs tidevarv.

Sorokin föddes 1955 och växte upp under den optimistiska epoken efter Stalins död. När han blev vuxen skedde en brysk omsvängning under Brezjnev-eran. Det kulturella klimatet mellan 1960 och 1980, under den ”utvecklade socialismen”, präglades av en strävan efter social och kulturell stabilitet.

Denna tvärvändning, där ett utopiskt språk plötsligt förgiftas, är ett bärande tema i Sorokins författarskap. I hans debutroman Normen (1979) tvingas godmodiga ryska undersåtar äta en påse mänsklig avföring varje dag. Sorokin är alltså inte en realist som spelar med sensibla fingrar på det psykologiska klaviaturet, utan en konceptualist som bankar med knytnäven på tangenterna. I de bästa novellerna i Socker-Kreml upplever jag att han lyckas fånga en rakt igenom eskatologisk stämning: hur de sovjetiska undersåtarna lever kvar i en medeltida föreställningsvärld, i väntan på en frälsare som ingen egentligen tror på, puffandes på sina pappyroser. Kanske skänker man de sista slantarna till en helig dåre, medan en drönare surrar över det primitiva jordbruket. Lite påminner det om den ungerska författaren László Krasznahorkais gotiska landsbygdsromaner.

Problemet är att Sorokin fastnat i rollen som kritikern av Post-Sovjet. Visst finns det många likheter mellan den värld som målas upp i Socker-Kreml och den kleptokrati som Putin har skapat – inte minst relationen mellan Ryssland och Kina fångas på ett träffande sätt. Ändå läser man inte boken med en känsla av att Sorokin haft tillgång till en spåkula. Till exempel förutspår han inte den postmoderna propagandasörja som Putin skulle hälla över befolkningen, och som träffande sammanfattats av Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. Hur brutal och absurd Sorokins satir än är, överträffar den inte den råbarkade cynismen hos de styrande i Kreml.

Läs mer

Inte heller tycker jag att novellerna funkar rent litterärt. Redan i debuten använde sig Sorokin av chockeffekter i form av sex och våld. Men när han i en novell beskriver hur statstjänstemannen Ochlop går till en bordell – och där själva det pampiga slutackordet är gestaltningen av hans magnifika kuk – blir jag mest uttråkad. ”Förnyat av skickliga kinesiska medicinare, förlängt, förstärkt med fyra broskimplantat, en klinga av superfiber, ett reliefmönstrat överdrag, köttvågor och en rörlig tatuering med en hjord av vildhästar som stormar fram på opritjnikens stake”.

Inget ont om välformulerad buskis – men detta känns mest som en höglitterär variant av ”Ronny & Ragge”. I början av 2000-talet marscherade Putin-anhängare till Bolsjoj-teatern där de slängde Sorokins böcker i en gigantisk toalett, vilket givetvis ledde till enorma kommersiella framgångar. Kanske har Sorokin njutit lite för mycket av att plaska runt där nere i bajsvattnet.

Inrikes 19 december, 2024

”Svenska Akademien borde ta LSD”

Historikern Lars Trägårdh vill att medborgarna snarare än experter bestämmer Sveriges kulturkanon. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar den uppstudsige historikern Lars Trägårdh på psykedeliska kvarterskrogen Babajan – för att reda ut om hans arbete med kulturkanon är ett konstprojekt.

När Lars Trägårdh slår sig ned bredvid mig på psykedeliska baren Babajan i Stockholm undrar jag om han någonsin har smält in.

Svensken som älskar USA. Individualisten som leder en statlig utredning. Historikern som tagit psykedelika.

Han har dessutom kontor på Solidaritetshuset, tillsammans med Flamman och ett 40-tal föreningar med inriktning mot internationella frågor och fred. På stormöten skymtas ofta den eleganta 71-åringens scarf bland koftorna.

Har han alltid varit så här?

Jag beställer två iskalla bärs och börjar lyssna.

På internatskolan i Sigtuna fanns på 1960-talet en husfar som kallades Järnhandsken, då hans ena arm slutade i en krok i en läderhandske.

När en ung Lars Trägårdh bröt mot en regel ställdes han inför två val: ”straffläggning”, som innebar att sova med öppen dörr på lördag eftermiddag, eller en örfil med handsken.

(mer …)
Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.

Inrikes/Nyheter 17 december, 2024

Medlem i Liberalernas styrelse blir lobbyist

Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.

Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.

I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.

– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.

(mer …)
Essä 17 december, 2024

Det är ekonomin som behöver terapi

Anders Krisár, ”Utan titel”, 2015 (beskuren).

Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.

Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.

Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.

(mer …)
Rörelsen 16 december, 2024

Socialismen behöver inte Jesus

En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991) lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.

Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.

Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.

Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.

Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.

Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.

Läs mer

Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”

Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.

Svar direkt från Joel Halldorf:

Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.

Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.

I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.

Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.

Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.

I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.

Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.

Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.

Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?

Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.

Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?

Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?

Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.

Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.

Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.

Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.

”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”

Läs mer

Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.

Kultur 16 december, 2024

”Folk är engagerade, men det behövs breda allianser”

Toivo Jokkala. Foto: Linnéa Sveider.

I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.

Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?

– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.

Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?

– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.

Hur hoppas ni att er bok ska användas?

– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.