Okategoriserade 11 april, 2007

Har du ett arbete? Snart be­höver du minst ett till…

Är Sverige på väg mot den modell som USA är på väg ifrån? Journalisten Barbara Ehrenreich är förvånad över att den amerikanska modellen fortfarande har ett högt anseende bland vissa svenska politiker.

I boken Barskrapad – Konsten att hanka sig fram får läsarna följa med Barbara Ehrenreich till den verklighet i USA som sällan skildras, där ett jobb inte räcker för att täcka utgifterna och där arbetsgivarna har en närmast oinskränkt makt över de anställda. Boken bygger på de erfarenheter hon fick efter att ha arbetat som bland annat servitris, vårdbiträde och städerska för cirka 7 dollar i timmen och hon beskriver bostadssituationen och villkoren människorna på låglönemarknaden är hänvisade till.

Svensk inriktning förvånar
Barbara Ehrenreich gästade Stockholm i förra veckan och Flamman var på plats på det presseminarium som Handels anordnade. Där berättade hon om sina erfarenheter av låglönemarknaden i USA och hon förvånas över den inriktning Sverige verkar vara på väg mot, med försämringar i trygghetssystemen och skapandet av en låglönemarknad.
– För mig är det underligt att Sverige är på väg i den riktning som jag hoppas att USA är på väg ifrån. Det är konstigt att den amerikanska modellen fortfarande anses bra bland vissa politiker här, säger hon.
De metoder som man använder för att beräkna fattigdomen i USA är felaktiga, menar Barbara Ehrenreich. De människor som tjänar sju dollar i timmen räknas inte som fattiga, men egentligen är 25 procent av befolkningen fattiga och kämpar varje månad för att betala räkningarna och hyran.
– Det mesta har dessutom blivit sämre under George Bushs administration. Det har skett skattereduktioner för de rika, man har skurit ner i sjukförsäkringar och lönerna har inte gått upp.

Förbluffad och arg
Barbara Ehrenreich berättar att en de starkaste erfarenheterna hon fick under sin tid på låglönemarknaden var när hon arbetade som städerska på firman The Maids i Maine. Den enorma kontrasten mellan de fattiga städarna och de som anställda dem för att städa deras hem gjorde henne förbluffad och arg. Därför är hon mycket upprörd över den svenska regeringens beslut om skattelättnader för hushållsnära tjänster
– Jag tror inte ens George Bush skulle komma undan med något sådant!
Talet om att vissa arbeten innebär okvalificerade arbetsuppgifter ger hon inte mycket för. Barbara Ehrenreich säger att alla jobb kräver skicklighet och intelligens och de förtjänar respekt. Men ett stort problem i USA är den makt som arbetsgivarna har över de anställda, vars enda rättigheter i stort sätt är att de inte kan få sparken på grund av kön eller etnisk tillhörighet. Hon beskriver hur utsatta de anställda är, även om man bortser från de låga lönerna.
– När det inte finns några kontroller över arbetsgivarna kommer de att gå så långt de kan. I USA är vi på väg mot ”sweatshop”-förhållanden på vissa av arbetsplatserna. Det finns exempel på arbetsplatser där anställda som varit misstänkta för stöld har blivit kvarhållna och förhörda i timmar utan att ens ha fått möjligheten att gå på toaletten.
Osäkerheten på arbetsmarknaden är ett problem även i Sverige. I förra veckan presenterade TCO en ny rapport där man visar hur strukturomvandlingarna på arbetsmarknaden ökar osäkerheten även för kvalificerade anställda i tjänstemannayrken. Globaliseringsvågen i kombination med snabb teknikutveckling leder det till att allt fler jobb kommer att bli flyttbara och globalt konkurrensutsatta.
I rapporten redovisas också färsk statistik där man kan läsa att mer än var tredje högre tjänsteman har under åren 2004-2005 personligen upplevt sin anställningstrygghet hotad vid personalneddragningar mot 26 procent av arbetare. Bland privatanställda tjänstemän i Stockholm är motsvarande siffra så hög som 38 procent. Siffrorna visar också att sedan år 2000 har ungefär hälften av tjänstemännen arbetat på arbetsplatser som genomgått en omorganisation jämfört med var tredje arbetare.

Förstärk a-kassan
– Globaliseringen är något positivt och här för att stanna. Men om löntagarna ska kunna bejaka utvecklingen måste man känna framtidstro. Då krävs ökade investeringar både i högre utbildning och i återkommande utbildning. Samtidigt måste a-kassan förstärkas så att den även omfattar medelklassen, annars riskerar vi ett ökande globaliseringsmotstånd vilket skulle vara mycket olyckligt, säger TCO:s ordförande Sture Nordh i en kommentar i samband med att rapporten släpptes.
Barbara Ehrenreich efterlyser också bättre trygghetssystem som klarar av att följa med i de förändringar som sker på arbetsmarknaden.
– Vi behöver ett fack som följer med människor, som inte är fast knutet till det specifika yrket, genom de förändringar som sker för de anställda allteftersom de byter jobb.
Men Barbara Ehrenreich ser positivt på en utveckling som just nu sker i USA. Det är den sociala rörelse för ”living wage”, en ”lön att leva för”, som har skapats. Det handlar inte om en statligt reglerad minimilön utan om en lön som räcker till mat, bostad, sjukvård, transport och avkoppling. Hon berättar att rörelsen har gjort frågan till en moralisk fråga.
– För oss är det här den moraliska frågan, den här och kriget. Inte frågor om familjen stamscellsforskning och abort som för de konservativa är de moraliska frågorna.
Hon berättar att rörelsen för ”en lön att leva för” består av människor från alla samhällsklasser. Den utgörs av fattiga människor, människor från den övre medelklassen och småföretagare.
– Det är en underbar blandning av människor, människor med samvete.
Den federala minimilönen i USA ligger på 5,15 dollar i timmen (cirka 36 svenska kronor). Men Barbara Eherenreich berättar att 29 stater i USA har höjt minimilönen över den federala nivån.
– Det har dessutom skett utan de katastrofala följder som de konservativa sa att de det skulle innebära. Jobben har inte försvunnit och ekonomin har inte rasat ihop!

Inrikes 14 mars, 2025

Kroniskt misstrodd

En fjärdedel av de som lider av ME beräknas vara hem- eller sängbundna. Foto: Helena Landstedt/TT.

Som tonåring fick Isa Schedin, 29, höra att hon ”inte skulle vara rädd för att bli trött”. Nu vet hon att det är sjukdomen ME som hållit henne sängbunden i fem år. Men skepsisen mot diagnosen lever kvar i vården. ”Norge ligger längre fram i förståelsen”, säger Anders Rosén, professor emeritus.

”Jag önskar att ingen mer ska behöva bli sängliggande bara på grund av okunskap.”

29-åriga Isa Schedin skriver till Flamman från sitt sovrum i Umeå. På skrivbordet bredvid sängen har hon hela sin ”smedja”, där hon tillverkar smycken i silver som hon säljer på nätet. Senaste månaderna har dock orken inte riktigt räckt till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 13 mars, 2025

Grillen #1: ”Varför känns sekten i Knutby så sexig?”

I första avsnittet av Grillen diskuterar vi högermedias identitetskris efter Zelenskyjs möte med Trump, djupdyker i orsakerna till att folk älskar att vältra sig i sexiga sekter – och frågar oss hur usel Sveriges järnväg egentligen är.

Dessutom bjuder vi in Flammanskribenten Magnus Bjerg Sturm, som berättar om sin natt på nätkasinot. Varför dras allt fler unga killar till att spela om pengar?

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Magnus Bjerg Sturm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Ledare 13 mars, 2025

På Blocket märker jag villaklassens desperation

Loppisfynden blir allt fler när även medelklassen börjar få det tufft. Foto: Janerik Henriksson/TT.

I dag är inget föremål för loppätet för att säljas för en hundring.

Från min barndom i det fattiga nordöstra Göteborg minns jag den ständiga cirkulationen av prylar. Det fanns alltid något att ta med till kompisens mamma, en gratängform som inte fick plats i skåpen eller en deckare på spanska som cirkulerat bland latinosvenskarna. Sedan skickade mamman tillbaka något, kanske kunde vi ha nytta av en avancerad kattsandlåda, riktigt dyr var den, när nu Smulan gått vidare? Man bar alltid omkring på grejor mellan mammorna. Det gör man fortfarande i orten, där barnen släpar omkring gigantiska ikeakassar.

I Ruben Östlunds film Play från 2011, som handlar om ungdomsrånare, klass och etnicitet, finns ett sidospår i form av en vagga, som ställts på ett tåg. Den står i vägen, tågpersonalen gör allt mer irriterade utrop för att kontakta vaggans ägare, men ingen träder fram. Vaggan har tolkats som symbol för det ena och det andra (bland annat som stöd för den rasistiska teorin om migrationen som ett medvetet folkutbyte), men jag tänkte att vaggan inte var särskilt mystisk, bara ett sätt att skicka ett större föremål mellan två städer för den som inte har pengar till porto, och att den nog hämtades upp i god ordning på destinationsorten.

Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Förra året upptäckte jag med förundran medelklassens små marknadsutbyten. Först såg jag dem av en slump. Jag har därefter börjat följa fenomenet med visst intresse. Avlägsna bekanta med två höga löner, bilar och sommarstuga säljer sneda juniorsängar, avskavda hamsterburar och inkompletta småbarnscyklar till varandra som tokiga. Påtagligt ofta är det saker som de fattigare människorna som jag vuxit upp med inte skulle ha drömt om att kränga utan som självklart hade passats vidare utan något swishande inblandat. Det händer att grejerna är så slitna och vinda att jag blir förhäxad av sekundärskam och tvångsmässigt klickar fram ”säljarens alla annonser”.

Jag får kämpa för att inte trilla ned i vänsterpopulistiska antaganden om att fattiga i genomsnitt har högre moral. Ett rimligare antagande är att även ISK-klassen har problem med kassatorsk. Eller att de fick det när räntorna blev höga i förfjol. Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Läs mer

Jag gissar här, och det beror inte på slöhet, utan på att Sverige med skatteomläggningen 2007 slutade föra bok över hushållens skulder och förmögenheter. Ett försök att återintroducera datainsamlingen bekämpades hårt av högern och näringslivet förra året som ett farligt intrång på den personliga integriteten och ett hot mot företagsklimatet, och det blev en tumme ned. Det vi har är aggregerad data, vilket är otillräckligt för att dra säkra slutsatser. Men det sagt: det hejdlösa säljbeteendet talar för att delar av villaklassen upprätthåller en ekonomisk fasad. Och nej, ekonomiskt resursstarka människor har inte i genomsnitt lägre moral, men tydligen lite längre till skam.

Utrikes 13 mars, 2025

Grön utanpå, brun inuti

En bonde demonstrerar utanför Europaparlamentet i Bryssel den 4 juni 2024, i protest mot klimatprogrammet Gröna given. Foto: Omar Havana/AP.

En ny rörelse inom Europas extremhöger utger sig för att kämpa för miljön – samtidigt som de förkastar idén om global uppvärmning. Men bakom deras andliga ekologi döljer sig ett försvar av de rikas intressen.

– Det finns en djup motsägelse hos Ekologisterna, förklarade journalisten Eugénie Bastié i en panel i den Fox-inspirerade franska pratkanalen C News.

– De förespråkar nedväxt utan att vara tydliga med vad det innebär. Men om man vill ha nedväxt och agroekologi, kommer Frankrike de kommande 20 åren att behöva en till två miljoner fler bönder. Det skulle motsvara flykten från landsbygden vi såg på 1950-talet, men åt andra hållet.

Frankrikes gröna parti menar inte allvar med att minska utsläppen, förklarade hon, av rädsla för att störa andra vänsterfrågor. För dessa så kallade progressiva är det viktigare med en kortare arbetsvecka och ett behagligare stadsliv. En nedväxt av det franska jordbruket däremot skulle ”innebära slutet för både 35-timmarsveckan och semestern, och tvinga ut människor på fälten för att arbeta”.

Hennes kollega i panelen, advokaten Alain Jakubowicz, undrade om en lämplig jämförelse kunde vara Pol Pot.

Eugénie Bastié är en profilerad skribent för högertidningen Le Figaro, och hörs ofta fördöma Ekologisterna för att bry sig mer om ”woke” än om jorden. De må sprida ”antikapitalistiskt konfetti”, men deras välfärdsmodell bygger fortfarande på Frankrikes tillväxt under efterkrigstiden, de ”Trettio glansårens” masskonsumtion.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för ’vattenmeloner’ – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito?

När den vänsterledda Nya folkfronten, där Ekologisterna ingick, förra sommaren gick till val på att se pensionerna och klimatet som ”samma kamp”, hånade Bastié idén.

”Kampen mot den globala uppvärmningen kommer oundvikligen innebära minskad köpkraft och ett urholkande av sociala rättigheter – det är bättre att vara ärlig och säga det”, twittrade hon. 

För henne står valet mellan ”nedväxt och vår nuvarande levnadsstandard” – och det är ”århundradets dilemma”.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för vattenmeloner – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito? Kanske avokador: gröna på utsidan, men med en hård brun kärna.


Ekologisk konservatism är ingen nymodighet från 2000-talet, eller ännu ett av näthögerns kära experiment. Det är snarare en ny variant av en klassisk konservativ miljösyn, där ekologi inte ses som ett interventionistiskt projekt för att omforma världen, utan som en moralisk uppmaning att tygla modernitetens överdrifter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 13 mars, 2025

Vänster efter trafikljuset

Foto: Josef Nedstam

Flamman åker Östtyskland runt för att förstå Die Linkes återhämtning – och varför tyskarna är på flykt från mitten.

En bra sak med vårt hotell i Berlin är att det ligger på gångavstånd till lokalen där Die Linke har sin valvaka. Det dåliga är att det ligger precis vid East Side Gallery. Vi tvingas pressa oss genom turister som trängs likt boskap framför fritidsgårdskonst och banala fredsbudskap som pryder en kilometerlång kvarlämnad bit av Berlinmuren. Kunde de inte rivit hela när de ändå var igång?

Die Linkes valvaka äger rum precis intill turistfällan Badeschiff, en simbassäng som flyter i Spree. Jag hade dessutom hoppats att man bara kunde knalla in och lyssna på politikerna om man bara kom i god tid. Det kunde man inte. Och vi var inte där i god tid.

Plötsligt ser jag ett gammalt bekant ansikte från den tyska aktivistvänstern i vimlet. Henning Obens! En gång lärde han mig vilket magiskt ord man ska säga för att åka billig taxi i Berlin. Jag frågar Henning vad han gör nu för tiden och det visar sig att han är digital kommunikatör för Die Linke. Vi fiskar efter att bli insläppta men får inget rakt svar.

För att komma in till den egentliga valvakan behöver man ett rött armband. I stället står vi ute på ”stranden” i februari och trängs vid en tv-skärm. Jag är på uselt humör och börjar känna av huvudstadsstämningen. Här är för mycket folk och de har lite för uttänkta hipsteroutfits och lite för symmetriska ansiktsdrag.

Dags att börja dricka öl.


Vi har kört vår Toyota till Tyskland för att förstå hur vänsterpartiet Die Linke gått från att vara uträknade kring tre procent, till att spurta upp mot tio. Resan börjar dock inte i Berlin, utan i östtyska Chemnitz – tidigare känt som Karl-Marx-Stadt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 12 mars, 2025

Skattkista. Varje dag någonstans på jorden öppnar en utställning med Hilma af Klint. Foto: Pontus Lundahl / TT

Bli bortglömd på en vind eller dömas till ett evigt ambulerande Graceland. Det är alternativen när den giriga konstvärlden kanske försatt chansen för en hederlig sista vila på Moderna museet.

Stoppa pressarna! Några illuminati och ett gäng renrakade finans-brorsor är i slagsmål om en mystisk konstnär som ska ha uppfunnit den abstrakta konsten. I potten ligger några miljoner hit och dit, rättigheter att sälja NFT:er (nej, jag kommer inte heller ihåg vad det var för något) och lyxiga mattor knutna under oklara omständigheter i Indien. Men framför allt utlovas inträde till en extremt nischad och hednisk kult: Hilma af Klint-religionen. Sensationseffekt: 3 av 10. 

Erkänn, även du har bläddrat förbi Dagens Nyheters gräv om den antroposofiska konstnären vars enorma dukar gjort flera ärevarv runt jorden och förutom ändlösa tramsprylar även inspirerat till en rad mediokra romaner, en immersiv totalupplevelsemiljö och åtminstone en kalkonfilm. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter/Utrikes 12 mars, 2025

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Clean Shelter har precis börjat på ett stort vattenledningsprojekt i Khan Yunis, som kan ge tjänligt vatten åt över 100 000 människor. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Israel har skurit av både elektricitet och nödleveranser till Gaza. Flamman talar med hjälporganisationen Clean Shelter, som hjälper palestinier på marken – och vänsterpartisten Hanna Gedin, som menar att EU och Sverige har ett ansvar att finansiera återuppbyggnaden.

– Behoven var, och är, bottenlösa. Man måste bara välja någon ände att börja i, säger Tom Kellner.

Den tillfälliga vapenvilan i Gaza har brutits gång på gång. Ambulanser och civila beskjuts även på Västbanken, och Israel beslutade nyligen att återigen vägra släppa in humanitär hjälp i Gaza, vilket enligt FN är ett solklart brott mot mänskligheten. I söndags stängde man av strömmen till de sista byggnaderna som fortfarande gick på israelisk el.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 12 mars, 2025

Unga och ”antistatliga” i fokus för Säpos arbete

Till höger: anhängare till terrorklassade The Base som poserar i en svensk skog. Till vänster: bild upplagd på nätet av gärningsmannen vid knivdådet mot en kvinna i Borås. Foto: Flamman.

I Säkerhetspolisens nya rapport riktas ljuset mot aktörer som vill underminera statens legitimitet – såväl som unga som radikaliseras med våldet som drivkraft. Men i båda fallen är det fortfarande högerextrema och islamister som står i centrum, menar Säpo själva.

”Säkerhetspolisen hanterar ärenden med barn som inte ens nått tonåren.”

Det står att läsa i den senaste årliga lägesrapporten från Säpo. Där varnar myndigheten bland annat för att terrorgrupper utnyttjar digitala plattformar och gejmingmiljöer för att nå yngre målgrupper.

– Våldet blir en drivkraft i sig, som inte minst unga attraheras av. Det kan till och med vara den enskilt största drivkraften, säger Gabriel Wernstedt, presstalesperson på Säpo.

När man är i den åldern är man självklart mer mottaglig för mer extrema budskap.

Han menar samtidigt att de traditionella miljöer som Säpo tidigare tittat på, med tydliga organisationer och föreningar, är på tillbakagång – särskilt bland de högerextrema. I rapporten beskrivs i stället extremistiska rörelser som ”drivs av utvecklingen i omvärlden eller fascineras av våld”.

– Vad vi ser är att många, inte minst ensamagerande, väldigt snabbt kan skapa en avsikt, en förmåga och en radikalisering, vilket kan gå väldigt snabbt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 12 mars, 2025

Stjärnmarxisten: ”Omställningen är inte lönsam”

Extinction rebellion protesterar i New York, den 5 mars 2025. Enligt Brett Christophers står hoppet till den klimatengagerade ungdomen. Foto: Michael Nigro/Pacific Press/Zuma Press Wire/TT.

Brett Christophers gav upp livet som finansvalp för Ekonomikum i Uppsala. Nu väcker hans böcker allt större uppmärksamhet – åtminstone i utlandet. Flamman träffar honom för att fråga varför marknaden står i vägen för omställningen, och varför han har svårt för Norge.

En måndag i slutet av februari lyser solen över Uppsala. Det är som vanligt – kala träd, tjocka mammakorvar och grusig asfalt. Men något stämmer inte. Brist på nederbörd är inte ovanligt i februari, men med tolv grader ligger våren i luften. I Dalarna körs Vasaloppet på utlagd snö. Något är fel.

Få är mer lämpade att förklara förändringen än Brett Christophers. Han var intill nyligen en ganska okänd professor i geografi vid Uppsala universitet, men de senaste åren har han fått allt större internationell uppmärksamhet för sina böcker om finansmarknaden. I sitt senaste verk, The price is wrong: Why capitalism won’t save the planet, tar han sig an klimatfrågan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 11 mars, 2025

Den pistagegröna dubaichokladen väller in över Istanbul. Foto: Adobe Stock.

En grön gegga väller ut när jag tar en tugga av chokladen. De finkrossade pistagenötterna, uppblandade med knaprig kadayıf, smälter i munnen. Smaken påminner om nougat, och jag biter snabbt av ett stycke till.

Dubaichoklad, som sötsaken kallas, har tagit över Turkiet. Vart man än går i Istanbul ser man annonserna, utanför traditionella bagerier och i tunnelbanan. Ändå märker jag, när jag köper några paket på ett konditori, att försäljaren blir beklämd. Egentligen är det inte så konstigt – i stället för hans egenbakade baklava köper jag färdigproducerad choklad, inte annorlunda från en Snickers på närmaste Migros-butik.

När jag frågar om chokladens plötsliga popularitet muttrar han något om kidsen på Tiktok till svar. Och ja, visst brukar chokladsortens globala uppsving förklaras med att influerare spred dess evangelium efter besök hos en chokladmakare i Dubai. Men på gatorna i Istanbul ryktas det också om en annan, mörkare anledning till den plötsliga pistagepsykosen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr