Det var ett tag sedan vi hörde något om EU:s nya konstitution. Kanske är många bara förvirrade och vet inte hur de nu ska förhålla sig.
I förra veckan träffades EU:s politiska ledare för att diskutera framtidens ekonomiska och sociala politik inom unionen. Från början hade man tänkt diskutera modellen för EU:s socialpolitik. Nu gick man ännu längre och diskuterade globaliseringens inverkan på den sociala situationen.
Anledningen till mötet var medborgarnas allt större missnöje med globaliseringen och den väg EU valt, både i fråga om utvidgningen och i fråga om sociala reformer. Med stor arbetslöshet och samhälleliga skyddsnät som nedmonterats är det inte konstigt om vi är oroliga inför framtiden. De franska och holländska medborgarnas nej till den nya konstitutionen var enligt EU-analytiker inte ett nej till en gemensam konstitution eller en gemensam framtid. Det var ett nej till den ekonomiska och sociala politik som fanns inskriven i förslaget.
Men fransmännen och holländarna är inte ensamma i sitt motstånd mot att marknadskrafterna skall råda allena, eller mot att detta skall stå inskrivet i konstitutionen.
Albert Maes, professor i ekonomi vid universitetet i Namur och tidigare EU-ambassadör, menar att de som tagit fram förslaget till den nya konstitutionen gjorde ett stort misstag när de valde att lägga in politiskt innehåll i konstitutionen.
Maes har självklart rätt i att en konstitution bör vara en mekanism för beslutsfattande, och inget annat. Om själva politiken finns inskriven i konstitutionen, tar man ifrån de folkvalda rätten att fatta beslut, och den demokratiska processen upphör.
Att finna en balans mellan reformer som skall stimulera ekonomin och de olika medlemsländernas principer för den sociala modellen är inte enkelt. Först måste man vara överens om att EU skall ha en gemensam social modell.
Att de politiska ledarna vill ha tillväxt, som gemensam modell för arbetsmarknaden, till priset av bland annat arbetslöshet vet vi. Men om den sociala politiken vet de lika lite som vi.
Den enklaste vägen kan vara minsta gemensamma nämnare, med andra ord inga sociala skyddsnät alls. Det är dock långt ifrån vad fransmän och holländare gav uttryck för när de röstade mot konstitutionsförslaget.
EU:s medborgare kräver en annan ordning och de folkvalda har uppfattat det. Frågan är vad de politiska ledarna tänker göra åt missnöjet och om de som arbetar med den gemensamma konstitutionen har förstått sin uppgift.