Konsekvenserna av Brexit-omröstningen börjar bli alltmer kännbara i Storbritannien. Premiärministern Theresa May har gjort sig till språkrör för missnöjda Brexit-väljare och har inte dragit sig för att kanalisera de mest chauvinistiska strömningarna i opinionen. I ett tal vid det konservativa partiets konferens förra veckan fick hon det att låta som om en enorm men osynlig majoritet av landets befolkning hade visat sitt missnöje, inte bara med EU utan med den globaliserade och mångkulturella världen som sådan. Detta tog hon till förevändning att göra några av de mest främlingsfientliga utspel som gjorts av en etablerad politiker på länge.
Till exempel har regeringen föreslagit att alla företag ska lista hur många utlandsfödda anställda de har. Målet är att få brittiska företag att anställa fler britter. Förslaget har fått massiv kritik från flera håll, även från den brittiska handelskammaren som annars sällan har problem med de konservativa. Listorna har beskrivits som xenofobiska och som en ”skam-bricka” som för tankarna till 1930-talet. Förslaget har sedermera dragits tillbaka. Utländska akademiker vid London School of Economics har förbjudits från att rådgiva regeringen i ekonomiska frågor rörande Brexit. Inrikesministern Amber Rudd har också sagt att antalet utländska studenter vid brittiska universitet kommer att skäras ner kraftigt.
I det allt hårdare debattklimatet har den konservativa regeringen börjat göra sig ovän med företagssektorn. I sitt försök att bemöta den ilskna folkopinionen hävdar May att utländsk arbetskraft trycker ner löner och gör det svårare för britter att få jobb. Därför måste Storbritannien lämna EU och dess fria rörlighet för arbetskraft. Denna retorik är problematisk för till exempel finanssektorn i London som är beroende av utländsk arbetskraft.
Hatbrott skjuter i höjden
I debatten ställs ”soft Brexit” mot ”hard Brexit”. Det första innebär en utdragen process i vilken landet stannar kvar inom den gemensamma marknaden i ett avtal likt Norges eller Schweiz. Det senare alternativet avser ett snabbt brott med EU i sin helhet och skulle innebära att landet i förlorar direkt tillgång till en nästan 500 miljoner stor marknad. I stället skulle Världshandelsorganisationens regler gälla. Det är detta scenario som Theresa May har bespetsat sig på. Efter att hon i förra veckan meddelade att hon kommer att aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget i slutet av mars nästa år och därmed påbörja processen att lämna unionen har pundet sjunkit till sitt lägsta värde på 31 år. Banker och finansföretag gör sig nu beredda på att flytta till Frankfurt, Paris eller New York.
De som hade hoppats på en kompromiss enligt vilken Storbritannien lämnar den fria rörligheten för att blidka Mays ”tysta majoritet” men stannar i den gemensamma marknaden kommer nog att bli besvikna. Flera europeiska ledare har sagt att det inte går att bara lämna en av EU:s fyra pelare. ”Man måste betala ett pris”, som François Hollande uttryckte det.
I det nya post-Brexit landskapet har rasistiskt motiverade hatbrott skjutit i höjden och även homofobiska brott har ökat med 147 procent. Men krafter har samlats för att göra motstånd mot den spirande chauvinismen och främlingsfientligheten. Till exempel har Labours ledare Jeremy Corbyn konsekvent framhållit att det inte är utländska arbetare utan regeringens åtstramningspolitik som är orsaken till arbetslösheten och desperationen.
