Begreppet ”hedersmord” lanserades för ett antal år sedan i den mediala och akademiska debatten, om en rad mord på ungdomar med invandrarbakgrund som begåtts av deras egna släktingar.
Mest uppmärksammat blev mordet på Fadime Sahindal den 21 januari 2002.
I debatten hävdades att det fanns traditionella ”hederskulturer” bland vissa invandrargrupper som skulle behöva bekämpas. Debatten om fenomenet hedersmord pågår fortfarande inom olika akademiska discipliner.
Antologin Hedersmord. Tusen år av hederskulturer är ett försök att ge debatten en historisk dimension. Den i och för sig sympatiska tanken är att visa att det även i Norden har funnits en hederskultur, som också kunde resultera i våld och dråp. I förordet skriver Erling Sandmo sålunda att man gärna vill bidra med att kunna förklara och förstå hederskulturer.
Ingångsperspektivet – att analysera historiska nordiska samhällen och sätta dem i relation till dagsaktuella händelser – är dock problematiskt i sig. Att jämföra 1600-talets tingsrättsfall kring äktenskapsbrott med kvinnomord i 2000-talets Uppsala ger lätt intrycket att den skandinaviska hederskulturen, minsann, var – historia. Och historia är ett främmande land: Våra förfäder ägnade sig åt besynnerliga saker, var vidskepliga, på det stora hela var de bedrövliga stackare.
”Heder” blir alltså en dimension som mer eller mindre direkt uttalat sägs skilja ”oss” från ”dom”, det vill säga de ”kulturer” som fortfarande bygger på heder och ära. Kenneth Johansson säger det nog mest öppet: ”Våra kristna samhällen i Sverige har under tidens gång ’sekulariserats’. De muslimska samhällena har däremot ’sakraliserats’. Eller som en annan författare, Rasool Awla, uttrycker det: Islam är till skillnad från vår ’privata’ religion, en ’livshållning’”.
Nja. På så sätt främmandegörs ”hederskulturen” snarare än att man skapar något slags ”förståelse” för de dödliga övergrepp som skett och sker i dagens Sverige.
”Hederskultur”, så lyder budskapet, är visserligen en del av det skandinaviska kulturarvet, men precis som hattar och mössor, fattighus och trälar, så är den egentligen – gud ske lov! främmande för oss. Bokens artiklar har säkert sina förtjänster som skildringar av Sveriges förflutna, men de bidrar inte särskilt mycket till analysen av fenomenet ”heder” i det samtida Sverige.
Men så finns ett stort undantag, nämligen Eva Östbergs lysande funderingar kring hedersrelaterat våld mot kvinnor i Sverige.
Till skillnad från de andra författarna påtalar hon att det faktiskt fortfarande finns hedersrelaterade övergrepp även i genuint ”svenska” miljöer: Många homosexuella, främst ungdomar, drabbas fortfarande av familjärt förtryck och misshandel av egna släktingar, för att nämna våld och övergrepp i samhället i stort.
Övertygande är också hennes försök att sätta fenomenet ”hedersrelaterat våld” i en historisk kontext, som just inte går ut på att utpeka någon invandrargrupp som avvikande på axeln ”modernitet – traditionalism”.
Enligt henne blir vissa invandrares hedersrelaterade våld synligt, därför att det i grunden handlar om en konflikt mellan samhällets dominerande uppfattningar om heder, kombinerat med avsaknad av möjligheter för minoritetskulturen att via samhällets institutioner sanktionera hedersbrott. Annars uttryckt, medan svensk lagstiftning till exempel förbjuder vissa avvikande ”ohederliga” beteenden som sex med barn, så tvingas somliga patriarkala fäder som vill värna om sin ”familjs heder” till självjustis.
Sammanfattningsvis är antologin av begränsat värde som ett inlägg i debatten om hedersmord. Det är visserligen sympatiskt att påpeka att också svenska adelsmän ägnade sig åt dueller, och att kvinnlig vanära var föremål för statens uppmärksamhet så sent som på 1900-talet, men den direkta jämförelsen med Fadimemordet och andra våldsbrott i dagens samhälle leder ingenvart.
