Mitt på Doostitorget i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe, står Ismail Samani med en gyllene spira i handen. Oavsett väder finns där alltid gatufotografer som erbjuder sig att porträttera en mellan de två flankerande lejonen. Om de hukar sig kan de rentav få med bågen som ramar in statyn, inklusive kronan ovanpå.

Sovjetunionens kollaps och det efterföljande inbördeskriget (1992–96) lämnade 100 000–150 000 döda och 1,2 miljoner fördrivna av en befolkning på sex miljoner. Efteråt valde regeringen Samani som symbol för att ena det splittrade landet.

Som ättling till den persiska Samaniddynastin regerade han vid 900-talets början över ett stort imperium, i dag kallat den ”första tadzjikiska staten”. Riket omfattade Afghanistan, stora delar av det moderna Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Turkmenistan, samt delar av Pakistan och Iran. Landets valuta bär hans namn och hans ansikte pryder dess hundralappar.

Tadzjikistan är den fattigaste av Centralasiens fem före detta sovjetrepubliker, och den enda där persiska talas. Landet uppnådde självständighet utan stöd från lokala eliter eller en stark folkrörelse, och den nya nationen präglades av stora etniska och regionala skillnader. Uppgiften att hitta något som förenar var alltså svår. Därför har landet vänt sig till den iranska kulturen för att hävda sin identitet, särskilt gentemot grannen Uzbekistan.

Under de senaste 30 åren har många av huvudstadens stora genomfartsleder döpts om efter stora persiska författare. Några av dessa bidrog till bildandet av en tadzjikisk identitet under sovjettiden, särskilt Sadriddin Ayni (1878–1954) som sammanställde en ordbok som hjälpte till att standardisera modern skriven tadzjikiska. En annan som lyftes in i den nationella berättelsen efter självständigheten är Rudaki (858–940/41), som ses som den persiska poesins fader. Han står staty i Dusjanbe-parken, där högtalare spelar patriotiska sånger blandat med pompösa uppläsningar av hans verser.

Men Tadzjikistans president Emomali Rahmon, som styrt landet sedan 1992, söker också efter inspiration ännu längre tillbaka. Han återvänder ofta till en myt som framställer tadzjikerna som ättlingar till ”arierna”. För västerlänningar leder strategin tankarna till de rasrena förfäder som nazisterna uppfann för att hävda den vita europeiska ”rasens” överlägsenhet.

Den nazistiska ideologin grundades på de rasistiska teorier som blomstrade i Europa från mitten av 1800-talet, och som i sin tur inspirerades av legitim vetenskaplig forskning om de indoeuropeiska språkens ursprung. Lingvisten Jean Sellier påpekar att ”steget är kort från idén om ett indoeuropeiskt språk, till den om ett förfädersspråk som en gång talades av ’indoeuropéer’, och vidare därifrån till att kalla detta folk för en ’ras’ som var erövrare och därför ’överlägsna’.” Detta resonemang fick till exempel den franska diplomaten Arthur de Gobineau (1816–82) att beskriva den vita ”rasen” som ariane, från sanskrits arya (”ädel”), då ansett som det levande språk som var närmast besläktat med urindoeuropeiskan.

Den tadzjikiska regeringen vill gärna undvika denna osmakliga association. Den anser att det ariska folkets existens är bevisad, och att nazisternas historieförfalskning inte bör hindra tadzjikerna från att göra anspråk på dem som förfäder. På dessa grunder föreslog den 2005 att hakkorset skulle antas som nationellt emblem, vilket upprörde såväl västvärlden som tadzjikiska veteranföreningar, med tanke på dess nazistiska kopplingar. Även om planen så småningom lades ned, protesterade regeringen mot påtryckningarna och försöker fortfarande återställa arismens rykte.

Referenser till arismen finns överallt i Tadzjikistan. Dusjanbe har bland annat hotell, en bank och en stiftelse vars namn inkluderar oriyo (”arisk”) eller Ariana, ett namn som används av några antika grekiska och romerska författare för ariernas land. Rahmon har i åratal främjat idén att tadzjikerna är direkta ättlingar och legitima arvtagare till ariska stammar. Han har till och med hävdat att ordet tadzjik är synonymt med ariskt, vilket ska betyda ”generös” och ”ädel”, ett påstående som också förs fram i historieböcker och på museer.

Även om tadzjikisk arism inte härstammar från nazismen så är den besläktad med rasistiska idéer.

Under sina 30 år vid makten har Rahmon skrivit – eller lagt sitt namn till – ett 20-tal böcker, varav den mest populära är Tadzjikerna i historiens spegel. Den första volymen, som publicerades på tadzjikiska 1999, har undertiteln Från arierna till samaniderna, och har översatts till flera andra språk. I landet gör man bäst i att beskriva verket som en lysande syntes av vetenskaplig forskning. Vissa tadzjikiska universitet håller till och med lästävlingar med utdrag från böckerna.

Även om tadzjikisk ”arism” inte härstammar från nazismen så är den besläktad med rasistiska idéer från 1800- och 1900-talen, särskilt deras ryska versioner. Under tsarerna gjorde den ariska myten det möjligt för Ryssland att framställa sin erövring av Centralasien som ett återförenande av en bredare europeisk civilisation med sin ariska vagga. Samma idé ingår i den tadzjikiska regeringens vision i dag, som ekar av europeiska stereotyper där nomadiska, barbariska turkiska folkslag ställs mot urbana, civiliserade perser.

Arismen låter tadzjikerna framställa sig själva som den ädla och rena inhemska ”ras” som föregick de barbariska invasionerna. Den bortgångna Rahim Masov, tidigare chef för det Historiska institutet i Dusjanbe, skrev att uzbekerna är ”helt olika [tadzjikerna] när det gäller fysiskt utseende och rasmässigt ursprung. […] Arierna var långa och ljushåriga, med blå ögon, medan turkar har breda ansikten med små ögon, tillplattade näsor och litet skägg och ett allmänt mongoloitt utseende.”

Genom att spela det ariska kortet gör Tadzjikistan anspråk på en privilegierad koppling till Ryssland och Europa, samtidigt som det spelar på en känsla av överlägsenhet gentemot den folkrikare och mäktigare grannen Uzbekistan. Det är ingen överraskning att Masov var medlem i den internationella eurasiska rörelsen, grundad av den högerextrema ryska ideologen Aleksandr Dugin, känd som ”Putins hjärna”. Masov, som stod Rahmon nära, förespråkade integration mellan tadzjiker och ryssar som två ”ariska” folk.

Tadzjikistans identitetspolitik är också en rest från sovjettiden. Det var bolsjevikerna som drog landets moderna gränser för att bryta med den tsaristiska historien, och samtidigt svara på de nationalistiska krav som växte fram under Oktoberrevolutionen. Därför skapade de nya republiker för folk som var en majoritet, men också självständiga regioner inom dem med kulturella rättigheter för vissa minoriteter.

Tadzjikistan var från början en självständig republik inom den större sovjetrepubliken Uzbekistan. Men 1929 fick de persisktalande tadzjikerna sin egen republik och skildes från de turkspråkiga uzbekerna, även om de vid tillfället inte såg sig som distinkta etniska grupper. Städerna Buchara och Samarkand, där det tadzjikiska språket och kulturen växte fram, tillföll Uzbekistan.

Även politiska faktorer bidrog till separationen. Persisktalande medlemmar av Uzbekistans kommunistiska parti hotade att bilda en allians av turkiska folk mot Moskva, och partiledningen svarade med att skapa en motvikt i form av en tadzjikisk republik, som skulle styras av en ny persisktalande gren av kommunistpartiet.

I dagens Dusjanbe existerar de båda folken och språken sida vid sida. Även om tadzjikiskan dominerar så talas uzbekiska i affärer, tebutiker, taxibilar och bakom scenen på operahuset. Länderna är fortfarande tvåspråkiga: minst elva procent av Tadzjikistans befolkning är etniska uzbeker, och många etniska tadzjiker talar uzbekiska flytande, särskilt i landets västra delar. Enligt ett kontroversiellt talesätt som tillskrivs Uzbekistans första president Islam Karimov (1991–2016) är ”tadzjiker och uzbeker ett folk som talar två språk”.

Sedan självständigheten har rivaliteten ökat, och historiker på båda sidor om gränsen anklagar varandra för att manipulera det förflutna. Den tadzjikiska regeringen hävdar ensamrätt över både den ariska härkomsten och den förknippade zoroastrianismen, en i praktiken utdöd förislamisk religion. Uzbekistan bestrider dessa påståenden. I september 2023 irriterade sig tadzjikerna på Uzbekistans firande av 2 700-årsjubileet av Avesta, zoroastrianismens heliga texter, under UNESCO:s översyn – precis som Tadzjikistans firande av ”Den ariska civilisationens år” 2006 hade kränkt uzbekerna.

Liksom under sovjettiden är det tadzjikiska språket nationsbyggandets kärna. Rahmon insisterar på att det skiljer sig från persiska, och bygger vidare på arbeten av lokala forskare som beskriver tadzjikerna som ”det sista folket att tala ett levande ariskt språk”. Den betoning han lägger på språkets uråldriga rötter bortser samtidigt från dess många yttre influenser. Medan det bevarar former som har försvunnit från andra iranska språk, innehåller det också många uzbekiska uttryck, och inflytandet från ryska kan ses i andra lån, inklusive införandet av det kyrilliska alfabetet år 1940.

Arismen låter tadzjikerna framställa sig själva som den ädla och rena inhemska ”ras” som föregick de barbariska invasionerna.

Under de senaste åren har tadzjikiskan genomgått en rad reformer. Enligt en lag från 2020 måste nyfödda barn få namn med en traditionellt tadzjikisk ändelse, snarare än en rysk. 2007 tog Rahmon bort det ryska suffixet -ov från sitt eget efternamn. För att få tadzjikiskan att verka renare har man infört arkaismer och ord som påminner om eller lånats från persiskan. De syns i allt från officiella dokument till restaurangmenyer, i tidningar och var som helst där lagen har något att säga till om. Det finns en växande klyfta mellan dialekter som talas av vanliga människor och detta reglerade ”officiella” språk. Många människor i Tadzjikistan har problem med att läsa administrativa blanketter, även de som talar landets tre mest använda språk – tadzjikiska, uzbekiska och ryska.

Även om Tadzjikistan har lånat mycket från Irans idéer om sitt folks ariska ursprung, är Rahmon ovillig att se sitt land helt absorberas av den islamiska republikens inflytandesfär. Historikern Stéphane Dudoignon beskriver Tadzjikistans relationer med Iran som ”nyfikna och kontextuella”, vilket speglar både en kulturell likhet och en politisk rivalitet. Även om Iran är shiamuslimskt så stödjer landet Tadzjikistans främsta politiska opposition, Islamiska renässanspartiet, som likt majoriteten av befolkningen är sunnimuslimskt. Partiet kämpade mot Rahmon under det blodiga inbördeskriget på 1990-talet, som ledde till tiotusentals döda.

Detta trauma har fått den tadzjikiska regeringen att hantera islam varsamt. Även om Rahmon utmålar sig som en god muslim – han har till och med genomfört vallfärden hajj till Mecka – kan symboler som skägg eller hijab leda till problem med den tadzjikiska polisen. Sedan Islamiska renässanspartiet terrorstämplades 2015 har regeringen använt kampen mot radikal islam som förevändning för att bli allt mer auktoritär. Islamiska statens terrorattacker utförs visserligen ofta av tadzjiker, men de rekryteras främst utomlands, och de flesta av dem som åtalats för extremism i landet var ännu inte radikaliserade. De senaste två åren har dock antalet arresteringar av regeringskritiker och det brutala förtrycket av demonstranter i den autonoma bergsregionen Pamir ökat till rekordnivåer.

Förutom att bekämpa radikal islam försöker den tadzjikiska regeringen återuppliva traditionella festivaler, som den ömsom beskriver som ariska, ömsom som zoroastriska. I oktober, i Ferdowsiparken i Dusjanbe, uppträdde traditionella musiker och dansare inför en liten publik. Det skedde under höstfestivalen Mehrgon, tadzjikiska för persiskans Mehregan, som hedrar guden Mithra. I januari var det Sadas tur, tadzjikiska för Sadeh, eldens högtid. Folk verkade ha roligt, men publiken var skral. En förbipasserande sade till mig diskret: ”Vissa kanske firar dessa högtider, men de är inte riktiga muslimer.”

Majoriteten av tadzjikerna är likgiltiga för dessa kulturevenemang och tillhörande historiska käbbel. Även om zoroastrianism har satt sin prägel på islam och sederna här, betraktar praktiserande muslimer hedrandet av Zarathustra och firandet av dess uråldriga högtider som konstgjort eller rentav kätterskt.

Rahmon beskriver inte längre Zarathustra som den första tadzjikiska profeten, vars avtryck på jorden inte har utplånats av tidernas damm eller otaliga blodiga krig. I stället har han successivt sekulariserats och reducerats till förebild. Även om det är omöjligt att återuppliva den förislamiska religionen, hoppas regeringen kunna tämja islam i landet genom att göra den mer ”nationell” och därför mindre sårbar för yttre shia- eller sunni-influenser.

Sedan Islamiska renässanspartiet terrorstämplades 2015 har regeringen använt kampen mot radikal islam som förevändning för att bli allt mer auktoritär.

Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan har gjort den kulturella tvekampen med Uzbekistan mindre prioriterad och har uppmuntrat till ett närmande till Iran. Närvaron av ett 20-tal andra väpnade grupper i Afghanistan, inklusive de tadzjikiska islamisterna Jamaat Ansarullah, är ett allvarligt bekymmer för Tadzjikistans regering. Afghanistan fungerar också som en bas för attacker i regionen från Khorasan-grenen av Islamiska staten. Tadzjiker var inblandade i attackerna som dödade minst 90 i Kerman, i sydöstra Iran, den 3 januari i fjol och 145 vid konserthuset Crocus City Hall i Moskvas södra förorter den 22 mars samma år.

Eftersom relationerna med Iran har tinat tycks den tadzjikiska regeringen mindre ovillig att förknippas med den persiska världen. Men det enträgna åberopandet av den ariska myten är ett problem i fråga om Gorno-Badachsjan. Denna bergiga autonoma region utgör nästan hälften av Tadzjikistans mark, men är hem för endast tre procent av befolkningen, som huvudsakligen bor i dalarna nära gränsen till Afghanistan. De har en tvetydig ställning: på grund av sin kultur och religion (ismailisk shiaislam) accepteras de inte fullt ut som tadzjiker, men deras historiska rötter gör att de behandlas som en viktig del av tadzjikernas nationsbyggande. Själva är de kluvna: vissa betraktar sig som den distinkta etniska gruppen pamirer, andra kallar sig bergstadzjiker.

Under sovjettiden grodde en rivalitet mellan Gorno-Badachsjan och Dusjanbe, då den autonoma regionen åtnjöt fördelar jämfört med resten av landet, särskilt inom utbildning. Moskva ville nämligen göra den avlägsna södra regionen till ett skyltfönster för kommunismens framgångar. Misstänksamheten förvandlades till fiendskap under inbördeskriget, när Gorno-Badachsjan spelade en ledande roll i motståndet mot Rahmon. Trots fredsavtalet 1997 ses både pamirerna och Islamiska renässanspartiet som potentiella hot mot regeringen.

Ironiskt nog är pamirerna mest angelägna av alla om att härstamma från arierna, för att på så sätt skilja ut sig från majoriteten, och påpekar gärna att de har både ljusare hud och ögon. Ibland hävdar de sig också härstamma från Alexander den stores mannar, som passerade genom regionen på 300-talet före Kristus, och vars fysiska egenskaper ansågs ha bevarats bäst i de svåråtkomliga bergen.

Utrikes • 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Pamirerna kallar sig ”mer ariska än arierna”. Olyckligt nog för Rahmon är myter mångsidiga ting. Visst kan han göra anspråk på dem – men han kan aldrig kräva ensamrätt.

Artikeln är tidigare i Le Monde diplomatique. Översättning: Leonidas Aretakis.

Judith Robert

Journalist.